Konungens återkomst?
Två år efter att han fick sparken är Max Allegri tillbaka som tränare för Juventus. Tidigare under fredagen fick Andrea Pirlo sparken efter ett år på tränarposten och under eftermiddagen annonserade klubben att den sexfaldige scudettotränaren Allegri fått tillbaka tjänsten. 2019 fick han gå för att han misslyckats med att vinna Champions League, nu är han tillbaka först och främst för att vinna Serie A. Hur gick det till, egentligen?
Det tränartåg som för tillfället kör i åttor mellan Serie A:s storklubbar stannade nyss till på Juventus station för att lämna av den fetaste förstasidesrubriken av dem alla: Max Allegri är tillbaka. Nästan på pricken två år efter att han fick lämna medelst beröm och merituppräkningar, men likväl med glorian på sned och oförrättat uppdrag, är han åter på Juventus tränarbänk. Han for då som en uttalad föredetting, en en gång uppskattad men nu daterad strateg, vars metoder blivit ifrånsprungna av tiden och det ständigt titelhungrande Juventus-monster han själv skapat. Nu återvänder han i skepnaden av en frälsare. Hur hamnade vi här?
Max Allegris comeback är det ultimata beviset på hur fruktansvärt fort det går för problem som såg stora ut så länge man vann att plötsligt framstå som obetydliga när man väl börjar förlora. För två år sedan var känslan att Max och klubben nått vägs ände, slutet på en cykel, i och med uttåget mot Ajax i Champions League. Det kändes som ett lågvattenmärke. Nu vet vi att det absolut inte var det. Juve har sedan Allegris ciao slagits ut av många gånger svagare motståndare i Europa och dessutom störtats från den inhemska tronen med buller och bång. Efter dessa två säsonger med sviktande resultat och helt oidentifierbara spelidéer, signerade Sarri och Pirlo, är det uppenbarligen ingen i Juventus som längre är bekymrade över Allegris konservativa truppolitik och defensiva läggning. Till och med sportchef Fabio Paratici, en talande galjonsfigur för det mer moderna och sexiga, men tyvärr huvudlösa, Juventus som ledningen velat bygga post Allegri och post Marotta, fick i veckan dojan efter två års rent horribla transferageranden. Det toppmoderna, globala gräs som såg så väldigt grönt ut 2019 blev uppenbarligen snabbt vasst under fötterna, varför Agnellifamiljen nu gör helt om och plockar tillbaka den excessbefriade men notoriskt framgångsrike Allegri.
För Allegri och Beppe Marotta (Paraticis ofantligt framgångsrike föregångare på sportchefsposten, numer i Inter) är de senaste årens utveckling en revansch av rent machiavelliska proportioner. Dessa två tunnhåriga herrar, som offrades när FC Juventus skulle bli FC Ronaldo och vinna Champions League till varje pris, sitter nu som högsta fotbollshönsen (oavsett vem som blir sportchef i Juventus kommer det vara Allegri som calls the shots härifrån) i varsin av Italiens mäktigaste fotbollsklubbar. Ingen vill flytta på dem, ingen ifrågasätter längre deras kunnande. Att komma till Juventus Stadium och hälsa på Andrea Agnelli som italiensk mästare måste för Marotta ha känts ungefär lika satans gött som det lär ha känts för Allegri att komma till Juves träningsanläggning och fråga Paratici (som enligt italienska medier inte haft någon vidare varm relation med demontränaren och var delaktig i hans avsked) om han hittar ut själv. Det är en fotbolls-meme som ritar sig själv: den stornäste Max Allegri som flinandes från öra till öra möter den slokande Fabio Paratici i dörren till Andrea Agnellis kontor. Där inne står presidenten med nycklarna till klubbens bankvalv i högsta hugg, redo att överräcka dem till den triumfatoriske Allegri.
Om man väljer att se Allegris återanställning som konungens återkomst eller en simpel, skamsen reträtt beror nog väldigt mycket på vem man är och vilken riktning man vill att Juventus ska ta. Att klubben en gång valde att sparka honom berodde, som jag varit inne på, på att man ville spela en mer offensiv och bollägande fotboll. Trots Allegris objektivt sett enorma framgångar i Europa fanns det en utbredd känsla, som jag själv delade, av att Allegris Juve hade peakat och att man nu skulle göra klokt i att söka ett mer europeiskt vägvinnande spelsätt, lett av en mer visionär tränare. Idén som sådan är inte alls dålig, men tyvärr har utförandet blivit på tok för halvhjärtat.
Allegris efterträdare Maurizio Sarri gavs aldrig rätt trupp att jobba med och var dessutom en katastrofal matchning med Juventus rent mentalitetsmässigt. När han satt på presskonferenser i myskläder och pratade om att det var trevligt att förlora mot Napoli (inte ordagrant citerat, men faktiskt inte speciellt förvanskat heller) blev felrekryteringen uppenbar. In på scenen klev Pirlo, vilket såklart alltid skulle bli en jättechansning och kanske, såhär i efterhand, var dömt att misslyckas. Båda hade tydliga ambitioner om att skapa ett spelande Juventus, men ingen av dem gavs riktigt spelarmaterialet för att göra det. Den fullständiga revolution av truppen som länge har behövts dröjde alldeles för länge under Paraticis valhänta ledarskap. Det gav Sarri en klockren, tungsprungen Allegri-trupp och Pirlo rena rama distriktslaget, en salig blandning av spelare med olika karaktär, tilltänkta för olika tränare. Jag tycker verkligen att det är synd att denna nyandning misslyckades, men det bästa just nu är likväl att erkänna att så skedde. På sikt vet jag ärligt talat inte om Allegri är mannen som kommer ta Juventus till nya höjder, men här och nu har jag svårt att tänka mig en bättre person för att vaka över rekonstruktionen av det titelutmanande Juventus. Han hade en tydlig filosofi och jag har alltid uppskattat hans raka ton på presskonferenser samt hans obefintliga behov av att rikta fokus mot sig själv. Precis den sortens fokuserade no bullshit-mentalitet är bästa medicinen för att bringa ordning i det identitetssökande haveri Juventus steg för steg håller på att förvandlas till.
Under Allegri kommer Juventus nämligen att slå Crotones och Beneventos motsvarigheter kommande säsong och i kraft av det ha mycket bättre förutsättningar att utmana Inter, vilka dessutom kommer tvingas bygga om en del efter Conte. Vilken trupp Allegri kommer få till sitt förfogande blir spännande att se. Det har redan hunnit rapporteras om att han bett ledningen återuppta kontraktsförhandlingarna med Dybala och Chiellini, så långt står han helt klart att känna igen. Den kanske mest brännande frågan är dock om Ronaldo blir kvar i Turin till hösten. Jag tror inte det. Dels skrivs det redan spaltmeter om hans förestående uttåg, dels har jag svårt att tänka mig att Allegri skulle gå med på att träna Juventus med Ronaldo i laget. Den gångna säsongens Juve fungerade verkligen superdåligt i relation till portugisen: han passade in i spelsystemet som en katt i en hönsgård och, värst av allt, avgjorde inte längre de viktiga matcherna. Med Ronaldo på plan kommer Juventus aldrig kunna spela som den lagmaskin Allegri lär vilja bygga och som jag nämnde förut är den toskanske taktikern verkligen i en position att ställa krav nu. Därför skulle jag bli väldigt förvånad om jag fick se honom återförenas med Ronaldo.
I övrigt väntar förmodligen ett händelserikt transferfönster där det känns som att väldigt få spelare sitter säkert. Om Ronaldo lämnar frigörs såklart vissa resurser, men Juventus kommer alltjämt vara hårt pressade rent ekonomiskt. Vem som än blir ytterst ansvarig för transferpolicyn kommer tvingas jobba med små medel och hitta kreativa lösningar. Det behöver dock inte vara omöjligt att lösa en ganska stark trupp åt Allegri då den i många avseenden redan passar honom relativt väl, med gott om fysiska och fotbollsintelligenta spelare centralt och snabba yttrar i form av Kulusevski, Chiesa och Cuadrado. Jag tror att den stora utmaningen ligger i att plocka in två-tre klasspelare som kan fylla väldefinierade roller i Allegris fotbollsfabrik. Vilka det blir blir intressant att följa. Det blir också väldigt intressant att se om Allegri kommit på några nya idéer under sina sabbatsår. Men oavsett hur laget utformas på detaljnivå vet man ungefär vilken stabilitet och vilket lugn Juventus lär få under Allegri. Personligen tror jag att det i ett slag gör Juventus till titelkandidater igen. Nu kör vi så det ryker, eller som vi sa för ett par år sedan: Andiamo al Max!
Forza Juve!
