Krönika: Dybalas tid att skina är nu
Vi har äran att välkomna en ny skribent här på redaktionen. Carl Johan De Geer har inte bara ett bra grepp om det svenska språket utan även ett brinnande intresse för Juventus och Italien. Han har till och med bott i landet för att kunna supa in så mycket boll och kultur det bara går. Och det är nog mer än vad dom flesta av oss kan stoltsera med. Här kommer krönikan som fick honom "anställd" här på redaktionen.
Ett, två – han är förbi. Det ser både enkelt och naturligt ut. Trots att jag mycket väl känner till vad han är kapabel till, vet jag också att han kommer förvåna mig någon gång under varje match. När Paulo Dybala föddes gav fotbollsguden honom en touch och ett spelsinne som gör honom unik. Målmedvetet, ibland nonchalant och alltid avslappnat äntrar han planen där han skapar magi, och jag älskar det.
När det stod klart att Palermo hade värvat den då unga och oskyldiga argentinaren från Instituto höll Zamparini inte igen. ”Vi har hittat den nästa Aguero” skröt han nöjt och kan man klandra honom? Zamparini har följt och kommenterat Dybalas karriär sedan dess och det är uppenbart att jag och Zamparini delar åsikt kring Paulos fotbollskunnande. När Dybala var inne på sin tredje säsong i Palermo började det ryktas om att Juventus var intresserade av argentinarens signatur. Det väckte mitt intresse och jag blev förförd av hans spelstil på en gång. I de mest trånga situationerna hittade han lösningar, han tog ner bollar med sin silkeslena touch och hans avslut var riktigt vassa. Rent estetiskt såg det, i mina ögon, helt perfekt ut. Det är inte bara estetiken som gör att det händer något i mig när Dybala spelar fotboll. Han är konkret i sina aktioner, han är alltid ute efter att skapa oreda i motståndarnas försvar. Dybala vill alltid framåt. Det är sällan han slår negativa passningar och om han är trängd på mittplan försöker han hellre med en tunnel än att slå den lätta vägen ut. Det är en spelstil som hade kunnat göra mig galen, egentligen, men Dybala lyckas väldigt ofta med sina idéer och därför har han råd att ibland tappa en boll.
Under EM 2000 föll mitt åttaåriga jag för en spelare med liknade stil. Denne spelare med nummer tio på ryggen blev snabbt min favorit och därtill orsaken till att jag började hålla på Juventus. Spelare har kommit och gått sedan dess och självklart har jag haft andra spelare som jag tyckt väldigt mycket om, men Del Piero har alltid stått högst. För mig är han en idol. Det var förstås tungt när äktenskapet mellan Ale och Juventus tog slut och sedan dess har jag saknat hans arvtagare och det är förmodligen ytterligare ett argument till varför jag förfördes av Dybala.
Paulo är en gåta. Han skulle kunna vara bäst i världen, men det är han inte. Han är ganska långt ifrån att vara bäst i världen faktiskt. Rent fotbollsmässigt har han alla verktyg som behövs för att vara i den absoluta toppen men det finns anledningar som gör att han inte riktigt når dit. Till skillnad från Del Piero har Dybala haft svårt att vara avgörande i de riktigt stora matcherna, han försvinner ur matchbilden, spelar enkelt och ser inte lika självklar ut som han vanligtvis gör mot lättare motstånd. Dybala har alla förutsättningar för att vara en toppspelare, förutom psyket. Säsongen 2016/2017 var han exceptionellt bra och där och då trodde jag att han skulle fortsätta mot toppen, men hans resa tog en vändning. Skador rubbade möjligheten att spela kontinuerligt och Juventus värvade en viss Cristiano Ronaldo. När CR7 väl hade landat i Turin tänkte jag att han och Dybala skulle komplettera varandra perfekt men det visade sig vara fel. CR7 fick och tog extremt mycket utrymme och Dybala hamnade lite i skymundan, han kändes nervös bredvid Ronaldo. Dybala verkade vilsen då han helt plötsligt skulle spela andrafiol. Med återkommande skador och CR7:s närvaro stannade Dybalas utveckling upp och man fick endast se ljusglimtar av hans magi under CR7:s år i Juventus.
Det ska dock nämnas att när Sarri hade hand om Juve kunde man känna igen Dybala mer. Han var riktigt bra när säsongen drog igång igen efter Corona-uppehållet. Då fungerade det helt plötsligt för honom att spela bredvid CR7, men sedan kom skadorna tillbaka och det kändes som att han var tillbaka på ruta ett. Fjolårets säsong kantades återigen av skador och halvdana prestationer. Juventus var inte bra under Pirlo men det fanns spelare som tog plats och lyckades skina. Dybala var inte en av dem.
Det är det som är paradoxen med vår juvel, jag med fler vet vad han kan, det har han bevisat för oss inbitna. Det han dock inte har bevisat är att han kan prestera under längre perioder och i de viktigaste matcherna. Han kan liknas vid Italien som land, det är extremt vackert på många ställen och väldigt opolerat på andra platser. Likt Italien är Dybala högt och lågt och för att nå den absoluta toppen behöver han hitta rätt balans. Jag är inte ensam om att hålla Dybala högt, han är helt klart en kelgris i Turin. Det går ett sus genom publiken varje gång han får bollen och när hans förnamn ropas upp innan match skriker supportrarna hans efternamn lite högre än de andra spelarnas. Vi som hejar på Juventus vet vad han går för, men nu är det dags för omvärlden att få se det på riktigt också. Den kommande säsongen blir viktig för ”La Joya”. Dybala är mittpunkten i det omstartade Juventus och mycket ansvar ligger på honom. Presterar han inte på topp i år tror jag att ledningen på riktigt kommer börja fundera på om de ska casha in på honom istället.
Dybala har börjat säsongen bra och han har varit aktiv i alla matcher han spelat, därför var det tungt att se honom i tårar avvankandes från planen i matchen mot Sampdoria tidigare i höst. Att Dybala var såpass knäckt där och då tror jag berodde på att han, precis som jag, kände att det här var hans tid att bevisa för alla att han ska räknas som en toppspelare. Nu är han tillbaka och då hoppas jag att han kan få gå skadefri, för det är dags för den ”lilla juvelen” att sätta sitt avtryck på riktigt i den svartvita tröjan och bli den där arvtagaren som jag så länge har hoppats på att han ska bli. Alla förutsättningar finns, till och med tröjnumret är detsamma. Presterar Dybala inte på topp i år, är risken att hans eftermäle i Juventus kantas av ”det som skulle kunna ha varit”. Som den sanna Dybala-fantasten jag är, tror och hoppas jag att hans psyke inte sviker honom i år och att han visar att det inte bara är hans spelstil som liknar Del Pieros, utan även hans mentalitet. Om Dybala på riktigt ska bli Del Pieros arvtagare och Juventus stora internationella stjärna är hans tid att skina nu, innan det är för sent.
