Krönika: Svartvitt paradigmskifte
Klockan är 13:42. Om sju timmar börjar Barcelona-Juventus. Om nio timmar publicerar jag denna krönika. Ni kan kalla det kaxigt. Jag kallar det självsäkert. Juventus har inte varit så här bra på uppemot 15 år. Det visade vi förra veckan. Det visar vi återigen ikväll.
”Jag är säker på att om vi gör det första målet, så gör Camp Nou det andra, och så kommer det tredje målet av sig självt.” Luis Enriques egna ord på presskonferensen inför matchen. Strategiskt? Ett sätt att ingjuta mod i sina egna och rädsla i motståndet? Mycket möjligt. Men han vandrade på extremt tunn is, den gode Enrique. Jag förmodar att han trots sin tid i Roma inte insåg vilket lag det är han ställs (läs: ställdes) mot ikväll. Av just denna anledning sparar jag ett tomt stycke omedelbart här under som jag fyller i efter matchen när vi har facit – eller snarare avancemanget – i hand.
Med avancemanget i hand: Mycket snack men lite verkstad, Luis Enrique. Ni gjorde inget första mål. Camp Nou gjorde inget mål åt er, och det tredje målet kom inte heller av sig självt. Det blev inga mål alls. Barca var inte dåliga, men de rådde inte på det svartvita försvaret denna gång. Tack för en god match!
”Vi siktar på att göra fem mål.” Orden är återigen Luis Enriques. Missförstå mig rätt. Yttrandefriheten gäller naturligtvis även fotbollstränare. Ett yttrande kan dock i vissa fall förmedla en olustig känsla av hybris. Det kan lätt få en att framstå som en smula arrogant. Möjligen något pretentiös. Det biter en i baken. Ni får självfallet sikta på hur många mål ni vill, Barcelona. Går ni däremot ut offentligt med er målsättning, inför en match mot världens bästa målvakt och försvar, ja, då kommer ni att få höra det efteråt.
Erik Niva sa det kanske bäst, för övrigt samma kväll som ett visst PSG tog en tung 4–0-skalp på Parc des Princes. Han sa: ”Här och nu så vet jag uppriktigt sagt inte om jag skulle hålla något annat lag i turneringen som favorit i ett dubbelmöte mot Juventus.” Niva hade en poäng. Vi fick en antydan om det redan förra tisdagen. Vi fick, tar jag för givet, en antydan om det även ikväll. Ve den som nästa gång pratar högt om att man ska göra fem mål bakom Gigi Buffon. Om att ett tredje mål kommer att trilla in automatiskt. Lite mer ödmjukhet är nog att vänta vid nästa tillfälle. Vi är nämligen inte lilla, i sammanhanget orutinerade Paris Saint-Germain. Vi är Juventus. Kom ihåg det.
Nästan två år har passerat sedan den där smärtsamma majkvällen år 2015. Storbildsskärmarna lyste sent i natten fortfarande upp Piazza Castello i Turin. Tusentals blanka ögon gnistrade i deras ljus. Blöta kinder. Vissa satte sig ner. Andra applåderade sina hjältar uppgivet men hedersamt. Luften hade redan gått ur oss när Neymar satte spiken i kistan efter den där kontringen. Så nära, så långt borta. Flashbacks till CL-finalen 2003. Ni krossade våra hjärtan den där kvällen, Barcelona. Men ikväll är det vi som har krossat era.
Ikväll är det ombytta roller. Ikväll har Paulo Dybala fått sista ordet och inte Leo Messi. Ikväll har Buffon lett sin segertörstiga armé ett steg närmare den stora drömmen. Ett italienskt mästarförsvar har vunnit kampen mot en anfallstrio som världen fasat i många år. Turin kokar ikväll. Barcelona imploderar. Och Juventus? Juventus tar det med ro. Det här är en stor seger bland många andra som ska komma. En fet triumf för att sparka igång en ny framgångsrik era. Ett svartvitt paradigmskifte nalkas i Europa. En bubblare har gått och blivit en av stormakterna. Jag säger inte att Juventus vinner Champions League i år. Men jag kan slå fast att vi nu är en av huvudkandidaterna.
”Vi siktar på att göra fem mål”, sa Luis Enrique. Ställ om siktet inför nästa säsong.
