La Joya, fantasistan och den moderna fotbollen
Efter att nästan ha tvingats bort från klubben i somras njuter Juventus nummer tio Paulo Dybala nu av en mycket fin säsong, beströdd med drömmål och matchavgörande insatser. Men toppfotbollen runt om honom vänder sig allt mer bort från den gamla bilden av den gudasände men oberäknelige nummer tio som frälsare, mot detaljscouting och hårda, obestridliga fakta om topphastigheter och maxpuls. Kan Juvefortsätta välja skönheten i Dybalas spel i en fotbollsvärld som allt mer premierar fysiskt spel?
I måndags kväll spelade Juventus 89 minuter och 50 sekunders ytterligt trist fotboll på en tom stadion i Bologna. Oslipat var bara första stavelsen i förnamnet. Det saknades en tydlig idé för hur laget skulle anfalla och allt ifrån förstatouch till spelförståelse tycktes ha glömts kvar någonstans i den precoroniala eran, bland fulla läktare och normala träningsscheman. En pressad Signore Sarri kunde rent ut sagt tacka fan för att Ronaldo tilläts göra 0-1 på straff efter en ganska modest tröjdragning i Bolognas straffområde. Straffen var förvisso helt korrekt dömd, men det är ändå betydligt vanligare att domarna friar än fäller i den sortens situationer.
I detta potpurri av snedsparkar och långsamma fötter fanns ungefär tio sekunders pur glädje. Tio sekunder youtubevideo, tio sekunder Beautiful Game, tio sekunder Del Piero, om man så vill. de Ligt drev upp bollen, Bernardeschi, där och då pånyttfödd, passade densamma bakom stödjebenet, perfekt i steget till en rättvänd Dybala just utanför motståndarnas straffområde. Någonstans här, där ord som ”rättvänd” och ”straffområde” förekommer i nära samverkan med namnet Dybala, vet de flesta kännare av italiensk fotboll vart vi är på väg. Vi är naturligtvis, tillsammans med den utsökt tillslagna bollen, på väg rakt upp i krysset. Det var ett smycke till mål, med Paulo Dybala - alias La Joya, juvelen – som ädelstenen i allas blickfång. Det var den sortens mål man spelar upp för en skeptiker som svar på frågan ”Vad är egentligen grejen med fotboll?”. Men när måljublet lagt sig satt jag kvar med en annan fråga i huvudet: Hur kunde Juventus försöka göra sig av med Paulo Dybala för mindre än ett år sedan?
Man kan så klart göra det enkelt för sig och konstatera att sportchef Fabio Paratici och den övriga sportsliga juveledningen är oduglingar. Att de mot den samlade supporterskarans vilja framhärdade vecka ut och vecka in i sina ansträngningar för att bli av med Dybala kan verkligen kännas som det slutgiltiga beviset på att det var Beppe Marotta (tidigare sportchef och arkitekt bakom dagens Juventus) som var hjärnan i ett gäng med i övrigt ganska begränsad blick för spelet. Jag är verkligen inte tillräckligt övertygad av klubbens förehavanden post Beppe för att argumentera emot. Föregående transferfönster, Paraticis första vid rodret, var ingen succé. Det lämnade Sarri med en otroligt framtung trupp där offensiva superstjärnor trampade varandra på tårna ute på avbytarbänken samtidigt som Mattia De Sciglio efter bara några få svajiga Danilo-insatser sjukt nog fortfarande framstod som klubbens bästa högerback. Men jag tror ändå att man gör det för lätt för sig om man avskriver Dybalas nästan förverkligade flytt rakt av som resultatet av en vilsen sportslig ledning. För att få hela symptombilden klar för sig måste man titta på vem de ville byta honom mot, nämligen Manchester Uniteds bisonoxe till centertank, Romelu Lukaku.
Tack och lov skedde inte detta, utan Dybala blev kvar och Lukaku hamnade i Inter. Men Juventus sätt att värdera tyngdlyftaren Lukaku högre än akvarellkonstnären Dybala är inte atypiskt i dagens toppfotboll. Allt fler klubbar söker idag efter fysiska praktexemplar på transfermarknaden. Världens just nu förmodligen bästa lag – Liverpool - är i mångt och mycket, utan att alls ringakta lagets fantastiska tekniska kompetens, ett lyckat samarbete mellan vindsnabba kantlöpare och mycket robusta spelare centralt i banan. Tränaren Jürgen Klopp har ända sedan åren i Dortmund haft stor förståelse för vikten av fart och explosivitet för att utmanövrera allt mer taktiskt utstuderade motståndarförsvar. De supertalanger som kommer fram idag, såsom Kylian Mbappé (vindsnabb), vår egen Mathijs de Ligt (enorm) och Erling Haaland (vindsnabb och enorm), följer samma trend. De har allt oftare en eller ett par helt otroliga fysiska spetsegenskaper som kompisar till en i övrigt helgjuten fotbollskompetens. Dessa Diamond League-attribut tillåter dem att ta klivet fram, från den enorma massan av välskolade, tekniska och hårdsatsande talanger, ut på världsscenen. För att kunna tävla med dessa och liknande unikum, är min känsla att övriga spelare tvingats förbättra sin fysik, procent för procent, till ett läge där fotbollen på bara några år tagit ett ganska långt kliv från Xavis spelsinne till Cristiano Ronaldos monstruösa fysträning som högsta ideal.
För en spelare som Paulo Dybala är denna utveckling svårsmält. Den lille argentinaren är just liten, relativt långsam och har mig veterligen aldrig hoppat högt nog för att göra ett nickmål. I Italien finns en lång tradition av att sammanfatta ett knippe egenskaper på en viss position med klatschig titel. Ni vet, som trequartista, regista eller mezzala. Med denna terminologi är Dybala en klassisk fantasista, vilket vi på svenska ofta kallar ”nummer tio”. Spelaren som står över 4-3-3, 4-2-31 eller 4-4-2, som bryter mönster och avgör matcher med sin gudabenådade briljans. Fantasistan utmärker sig inte med sin fysik, utan med sin spelförståelse, sin teknik och sina matchvinnaregenskaper. Fantasistan är Totti, Del Piero, Baggio, Messi. Men fantasistan är också utrotningshotad. Spelare som motsvarar ovanstående beskrivning är allt mer sällsynta i det yttersta toppskiktet. Messi är som nämnts ett undantag från denna trend (och alla andra trender också för den delen) och det finns ett par till, men i allt större utsträckning tvingas spelare med talang i världsklass men fysiska tillkortakommanden söka sin väg i klubbar någon nivå under världseliten. I Atalanta finner vi till exempel Papu Gomez och Josip Ilicic och i Lazio Luis Alberto. Det är spelare som jag personligen älskar att se, men som saknar några tiondelar ur startblocken eller några centimetrar i nickduellerna och därför tvingas söka krokigare vägar mot toppen, vid sidan om de Mino Raiola-godkända atleterna på motorvägen mot densamma.
Så har Paulo Dybala vad som krävs för att gå emot strömmen, är hans talang tillräcklig för att vinst-till-varje pris-Juventus ska fortsätta välja honom framför snabbare, starkare och större konkurrenter? ”Ja”, säger de som sett säsongens matcher mot Sampdoria, Lokomotiv Moskva och Bologna (googla efter highlights om du inte tillhör denna glada skara). ”Ja, det är klart, han är ju kung, maestro, Messi, you name it”, säger de. ”Nja” säger de som drar sig till minnes ett flertal tillkortakommanden mot verkligt tufft motstånd i Champions League. ”Jag hoppas verkligen det”, säger jag. I dokumentären Diego Maradona, om den gudabenådade fantasistan med samma namn finns en sekvens från VM-finalen 1986 mot Västtyskland där han berättar om hur han serverade en delikat assist fram till det avgörande 3-2-målet: ”Jag var helt slut. Men det var hela det västtyska försvaret också. Mitt i det kaoset är det nummer tio som måste satsa”. Det finns ingen objektiv måttstock som säger att flärd är bättre fys. Men personligen kommer jag alltid att vara Team Dybala. Det är när han har bollen som det slutar vara bara fotboll och blir calcio, det är när han gör mål som hela Italien måste dra på smilbanden oavsett lagtillhörighet. Jag hoppas att Dybala, hur ensam han än blir av sitt slag, fortsätter vara den nummer tio som satsar för Juventus, också när han, likt Maradona, är helt slut, kanske efter att ha valt frisparksträning framför intervaller. Den nummer tio som bär arvet från Platini och Baggio och som lirkar upp segermålet i krysset, på stopptid borta mot Lazio när rim, reson och Marco Parolo hängande runt halsen på honom alla skriker att matchen är slut och målet han ser framför sig otänkbart. Jag hoppas innerligt att han fortsätter locka fram barndomsminnen av Del Piero och jag hoppas innerligt att Juventus ger honom förtroendet att göra det. Det blir så mycket roligare då.
