Life is a matter of black and white
Likt alla barn på julafton så är det en slags spänning och ovisshet som hänger i luften. För barnens del så handlar det om hårda/mjuka paket, och om det de har önskat under en så lång tid faktiskt gömmer sig under ytan av presentpappret? För oss juventini är spänningen identisk, vad är det för Juventus vi kommer få se framöver? Och kommer detta Juventus nå de höjder vi drömt om så länge?
Wow, vilket känsloladdat 2019 vi juventini har haft. Tydligt har det varit att projektet kört fast, att vi stått och stampat i gyttjan, att Mr. Allegris dagar var räknade. Saker och ting befinner sig i en permanent utveckling, en slags evolution där tiden går och saker och ting förändras med den - så även vi. Max tog över ett lag som under Conte återfann den förlorade identiteten, känslan, vikten av att bära den svartvita tröjan men framförallt förståelsen för vilken historia den bär på. Allegri byggde sedan vidare på detta, han omformulerade ett tamt lejon som visade respekt för de svåraste byten, till en sabeltandad tiger som tänkte på en sak, och en sak endast - att erövra det som måste erövras. Men i takt med att jaga mål, jaga drömmar och fullända en enorm era stirrade vi oss blinda på ett byte, utan att tänka nytt. Allegris tid var över, men ack så nödvändig - det var bara dags att vända blad.
För första gången på länge så befinner vi oss i ett land av ovisshet, ett land av rysk roulette och risktagande. Det så alltid stabila Juventus släppte stabiliteten och den långsiktigt monotoma agendan och satsade allt på rött. Mina damer och herrar, låt mig presentera er för herr Mauricio Sarri. Aldrig någonsin under min tid som Juventus-supporter har ”Juve’s” klubbledning fattat ett så stort och smått kontroversiellt besut(om vi räknar bort kavalkaden av tränarvalen efter Serie B), samt att reformera sättet klubben jobbar på när de anställde just Mr. 40 cigg om dagen Sarri. Jämfört med föregående tränare så besitter Sarri ett helt annat register, ett annorlunda register som kastar alla uppfattningar om det riskminimerande maskineriet Juventus i något dike som om de aldrig funnits. Vi har tagit in en hemlärd mekaniker som lärt sig sina tricks genom improvisation och passion för fotbollen.
Let us get this straight, Sarri är en sann pionjär när det kommer till fotboll. Med det så menar jag hans relation till fotbollen, hur han och fotbollen nu idag går hand i hand som om det vore ödet. Han var länge en bankir som vid sidan om spelade mittback i ett amatörlag. En av få tränare på toppnivå som aldrig haft en professionell spelarkarriär att luta sig tillbaka till, nej nej. Sarris kärlek för sporten kommer från bröstet, en kärlek som sedan resulterat i ett ivrigt kladdande i ett visst anteckningsblock.
Sarris Napoli spelade Serie A’s bästa fotboll by far. Folk säger ”men vi vann ändå”, ja det stämmer. Jag tycker det dock är beundransvärt att Napoli med det materialet var på samma våglängd som oss över en hel säsong. Jag bevittnade t.ex Juventus-Napoli i Turin i Oktober år 2016. Den matchen lämnade mig med massvis av minnesbilder jag minns glasklart än idag. Chiellini som alltid utgår med skada i första halvlek varenda gång jag åker ner, Higuain som avgör med det vinnande 2-1 målet mot sin gamla klubb utan att fira - men framförallt hur de blå lirade boll över hela planen. Jag minns att jag sa till vännerna jag åkte ner med att titta på hur de rörde sig i trianglar över hela planen samtidigt som övriga laget följde med i positionerna, WOW.
Detta är fotboll tänkte jag, och det var långt innan jag visste något om hur Sarri vill spela sin fotboll - it all makes sense now. Av att döma efter försäsongen så har det vart några fina indikationer även fast den stora effekten uteblivit. Att förvänta sig något sådant vore att vara naiv utan jag tror vi får vänta till november/december innan vi kan få en riktig fingervisning om hur det kommer se ut. Med det sagt så tror jag alla parter går vinnande ut detta. Vi som klubb behövde denna drastiska förändring, chock eller käftsmäll för att vakna till på allvar. Det är som vi ”vanliga människor” som fastnar på diverse arbetsplatser för länge, till den punkt vi är i ”ekorrhjulet” och glömmer bort den personliga utvecklingen.
Frågorna är många - kommer vi att spela en tydlig och attraktiv fotboll? Hittar Ronaldo ”hem” under Sarri? Blommar Pjanic äntligen ut till det monster vi kan se tendenser av ibland? Och den största frågan av alla, är Sarri den tränare som kan ta oss till nästa nivå och i takt med detta lyfta den där jävla champions?
- En sak som säkerligen ökar oddsen för allt detta är: Tillåt rökning på arenorna igen, som på Marcello Lippis tider. Sarri och sina cigg går hand i hand, precis som Juventus och en besatthet av att alltid vinna - en dödlig men ack så framgångsrik kombination. Med det sagt så tycker jag inte denna kombination, alltså Sarri/Juventus känns helt rätt - jag har mina tvivel. Jag har dock personligen aldrig upplevt denna ovisshet inför en Juventussäsong. Jag fruktar helvetet men jag hoppas på paradiset, jag väljer att tro på det sistnämnda - en uppfriskande känsla.
