Krönika: När Juventus återvände till toppen av Europa
”Vi tror på det vi gör. Våra investeringar, våra beslut. Tro på oss hela vägen.” Sportchef Fabio Paratici var en tydlighetens man redan 2014. Han visste vad han ville. Han hade helt rätt. Den 26 juli 2016 är Gonzalo Higuain klar för Juventus. Och Juventus? Juventus är klara med sin resa tillbaka till toppen.
Juventini, vi är en fanskara som vet hur segerns sötma smakar. Vi har upplevt den så långt vi kan minnas. Visst, vi är knappast bortskämda när det gäller CL-titlar, men det kompenseras med en enorm säck med scudetti, och ett även i övrigt välfyllt troférum. Det var därför omställningen till Serie B år 2006 och perioden därefter, misären kallad, blev så pass svårsmält. Den där blixten som slog ner från azurblå himmel. Den blytunga, chockerande domen. Vart försvann vårt kära Juventus? Skulle det ens komma tillbaka?
Åren gick. Klättringen tog fart. Efter två vedervärdiga sjundeplatser som krossade svartvita hjärtan över hela planeten fick vi till slut jubla igen, när Antonio Conte ledde oss till en ack så efterlängtad ligatitel. Poulsen hade bytts ut mot Vidal. Olimpico hade blivit Juventus Stadium. Nike blev så småningom Adidas. Men att erövra Italien innebar knappast att vi var tillbaka. Serie A var, och är, en haltande liga. Att triumfera i Italien var inte längre samma sak som förr. Inte ens när det skedde tre-fyra-fem gånger i rad. Det var stort, häftigt, men inte mer än så. Fattades då att erövra Europa.
Det finns vissa sekvenser som etsar sig fast i minnet på ett sådant sätt att man kan leva sig tillbaka till just den stunden, när och var i livet man än är. Man känner dofterna på nytt, minns varenda detalj runtomkring en. Den där glimrande sekvensen då Alvaro Morata tog ner bollen på Santiago Bernabéu och sköt en halvvolley i nät är en sådan stund. De där sekunderna kommer vi alltid att bära med oss. Juventus tog sig till final i Champions League. Cirkeln var sluten. Målet uppnått. Vi var tillbaka där vi hörde hemma och ingen kunde längre tvivla på oss. Eller?
Jodå. Det dröjde inte länge innan Manchester City återigen sågs som favoriter mot Juventus. Eller innan Arturo Vidal blev beslagtagen av mäktiga FC Bayern, och snacket om one hit wonder-klubben Juventus plötsligt tog fart. CL-finalen? Äsch, Juventus mötte ju bara Monaco och Dortmund på vägen till semifinal. Det var väl inget, även Porto hade ju tagit sig till final en gång i tiden. Det krävdes tydligen något mer för att etablera sig i finrummet. Något extraordinärt. Ett statement.
Den 13 juni 2016 sträckte så Giuseppe Marotta och Fabio Paratici ut en arm mot Rom, grep tag i juvelen Miralem Pjanic och släpade honom hela vägen till Turin. Den 26 juli tog man sig hela vägen ned till Neapel och plockade stadens älskling Gonzalo Higuain för en monstruös summa pengar. I samma veva lämnade Dani Alves sitt Barcelona, medan Medhi Benatia drog från München för att förstärka en redan fantastisk svartvit trupp. Och i skrivande stund håller Juventus en stenhård fasad uppe mot Manchester Uniteds extrema rekordbud på Paul Pogba. Man kan inte jävlas med Juventus längre. Det är vi som jävlas med er.
Ett statement var det? Här har ni ert statement. Juventus dominerar i Italien, på plan och på marknaden. Juventus konkurrerar ut Arsenal i mercaton, dikterar villkoren mot Manchester United och är numera en klubb som andas fullständig professionalitet. Juventus växer in i rollen som ett internationellt föredöme för hur en klubb ska styras, och man agerar med sådan självsäkerhet att experterna lyfter på ögonbrynen. Det tog en hel massa år att komma hit. Ett gäng ödsliga hållplatser, några byten på vägen. Men idag blev allt plötsligt så självklart. Gonzalo Higuain går till Juventus för 855 miljoner kronor. Och med det har Juventus nått slutet på sin resa.
