Nyp mig i armen, slå mig i ansiktet
Jag ser det ibland när jag blundar. Löpningen som slutar med en klockren halvvolley. Målvakten som inte når ända fram. Jag ser Pavel Nedved hoppa över reklamskyltarna, sträcka armarna i luften och ta emot publikens vrål. Och jag ser hur historien kan upprepa sig i morgon kväll. Nyp mig i armen. Slå mig i ansiktet. Är det här en dröm?
"Svaga eror följs av framgångsrika". Så rubricerade Henric Nilsson en krönika i maj 2011, under den becksvarta period vi Juventus-supportrar ofta kallar för misären. Det var dagarna innan CL-finalen mellan Barcelona och Manchester United, och texten letade desperat efter hopp i en annars uppgiven tillvaro. Det gavs exempel på lag som lyckats vända på en negativ trend. Det påmindes om tider då Europa fruktade den svartvita tröjan. Men andan i texten sken rakt igenom. Vemod. Ängslan. Rädsla. Vad skulle hända med vårt Juventus?
Vi backar tiden ytterligare ett år, till en smärtsamt ärlig text skriven av Björn Dahlberg. Den inleddes med att ”Juventus är inne i en av de allra mörkaste perioderna i klubbens över 100 år långa historia”, och fortsatte med en iskall sågning av den en gång stolta föreningen som förvandlats till en andra klassens fotbollsklubb. Om Henrics krönika var vemodig, skulle jag kalla den här för panikslagen. Det framgick inte minst av den avslutande meningen.
”Jag vill verkligen inte tro att det som var Juventus är en förlorad värld.”
Det är märkligt hur saker och ting kan förändras så fort. Hur något som känts så ofantligt långt borta plötsligt kan befinna sig bakom nästa dörr. Jag minns hur det brann stolar och flaggor på gamla Stadio Olimpico när Milan körde över Juventus med 0-3. Jag kan fortfarande se Gianluigi Buffons snudd på skrämmande sorgsna miner efter alla helvetiska baklängesmål. Jag ser det där laget, som inte längre var det där laget, och jag tänker tillbaka på hur allt plötsligt vände när en viss tränare, som inte behöver någon presentation, tog över under sommaren 2011.
Har ni någonsin översatt texten till Champions League-hymnen? Den inleds nämligen med frasen ”det här är de bästa lagen”, på franska. Ce sont les meilleures équipes. Juventus är ett av de fyra bästa lagen i Europa, i maj 2015, bara fyra år efter den där vemodiga krönikan av Henric Nilsson. Juventus är inte en andra klassens fotbollsklubb längre, såsom Björn Dahlberg pricksäkert beskrev det. Raka motsatsen. Och det enda som brinner på Juventus Stadium är bengaliska eldar och segercigarrer.
I morgon kan det som kändes så långt borta plötsligt bli verklighet. Juventus har nämligen chansen att ta sig till Champions League-final. Känn på den. Jag letar klyschor för att beskriva hur allting plötsligt förändras, hur ingenting är omöjligt och varför man aldrig ska sluta tro. Men det blir bara fattiga försök att sätta ord på något som är obeskrivligt. Juventus är i semifinal i Champions League. Juventus är ett oavgjort resultat från en final i Champions League. Ni som såg det där eländet när det brann på Stadio Olimpico fattar vad det innebär. Ni vet hur otroligt det känns.
Men ni visste väl också att det skulle komma, gjorde ni inte? Det stod ju där. Hela tiden. Från maj 2011 och framåt. En gäckande rubrik som berättade om framtiden. En detalj, ett citat som förutspådde allt det här.
”Svaga eror följs av framgångsrika”. Nu har pendeln äntligen svängt.
