Ögonblick 2012: Plats 1
13 maj: Det perfekta slutet!
Ledning med nio poäng i Serie A och klara för kvartsfinal i Champions League. Vi är på väg mot en ny minnesvärd vår. Men innan vi tar oss an säsongsavslutningen har det blivit dags för en sista tillbakablick på det magiska året 2012. Juventus avslutade ligaspelet som obesegrade mästare, dominerade det Italienska laget som gjorde succé i EM och vann sin Champions League-grupp utan förlust. Men mål och triumfer i all ära - årets höjdpunkt var ettt byte.
- - -
Juventus är redan klara mästare när man möter Atalanta i den sista ligaomgången. Man har sin svit som obesegrade att försvara, men bortsett från det är matchen egentligen betydelselös. Ändå betyder den allt. Alessandro Del Piero gör sitt sista framträdande som Juventusspelare i Turin. Coppa-finalen mot Napoli återstår visserligen, och senare även ett äventyr i Sydney FC visar det sig, men det känns i sammanhanget irrelevant. Det här är den dag då Del Piero i praktiken avslutar sin fotbollskarriär.
Alessandro Del Piero kom 19 år gammal till Juventus från Padova 1993. Han sågs som en framtidsvärvning, men gjorde tre mål i sin första match som startspelare och blev redan under sin andra säsong i klubben bofast i startelvan - huvudsakligen på bekostnad av en viss Roberto Baggio, som lämnade klubben och flyttade till Milan. Del Piero blev snabbt en publikfavorit med sitt fantasifulla spel, och volleymålet mot Fiorentina i december 1994 [klipp] visade med eftertryck att det här inte var någon vanlig spelare.
20 år gammal vinner Del Piero sin första Scudetto 1995. Året därpå vinner han Champions League. I det läget bygger klubbledningen om Juventus. Anfallsstjärnorna Vialli och Ravanelli lämnar klubben, som istället väljer att bygga sitt anfallsspel kring Del Piero med understöd från mitfältet av det franska löftet Zinedine Zidane. Tillsammans med först Inzaghi och sedan Trezeguet plågar Del Piero sedan försvaren i Serie A och i Europa i åratal. Bland mängder av höjdpunkter håller jag matchen mot Real i CL-semifinalen 2003 som den allra främsta. Uppvisningen mot Hierro vid 2-0 är oförglömlig! [klipp]
Juventus vinner ytterligare sex ligasegrar och spelar ytterligare tre Champions League-finaler innan Calciopoliskandalen 2006 skickar klubben till serie B med minuspoäng. Vid det laget har Del Piero passerat både stadiet lovande och nyckelspelare, och ironiskt nog är det när han tar över lagkaptensbindeln efter Conte 2004 som hans position i laget för första gången ifrågasätts. Tränare Capello föredrar den mer kraftfulle Ibrahimovic och Del Piero får som regel nöja sig med att agera inhoppare. Capello säger det aldrig rakt ut, men hans agerande är lätt att tyda: Del Pieros storhetsperiod är förbi. Han är ett franskt "golden goal" i EM-finalen 2000 från att ha vunnit allt som går att vinna. Han är 31 år gammal och påtagligt långsammare än tidigare. Han har haft en enastående karriär och vad kunde vara värdigare än att sätta punkt som världsmästare...? Få tror att Del Piero har något kvar att uträtta på de allra största scenerna och ingen hade klandrat honom om han valt att dra sig tillbaka för att njuta av sina pengar och sin status.
Del Piero valde en annan väg, deklarerade "en gentleman lämnar inte sin dam" och reste sedan till Rimini för att påbörja det föga glamorösa arbetet med att hjälpa Juventus resa sig ur ruinerna i serie B. Hans sätt att hantera tiden som bänkspelare - beslutsamt, professionellt och utan gnäll - hade bara ökat hans popularitet. Inte bara hos de egna supportrana. Trots att han symboliserar Juventus mer än någon annan tycks Del Piero vara sanslöst omtyckt av alla - för sitt vackra spel, men även för sin lågmälda och sympatiska framtoning. Ingen missade till exempel att han överlät en straff till kollegan Trezeguet i den sista ligaomgången 2008 för att möjliggöra en delad seger i skytteligan - en högst ovanlig gest i den annars ganska egoistiska fotbollsvärlden. Faktum är att även inbitna Juve-hatare ofta undantar Del Piero när de spyr galla över vår klubb.
Knappt tre år efter degraderingen har mångas relation till Del Piero börjat ta sig alltmer religiösa uttryck. Han har då vunnit skytteligan i först serie B och därefter serie A, lämnat Bernabeu som tvåmålsskytt till stående ovationer från Madridpubliken [klipp], fört Juventus till åttondelsfinal i Champions League och till en andraplats i serie A. Allt som fattas för att fullända rollen som messias är en titel även för den nya återuppståndna Juventus.
Men trots (eller på grund av - välj själva) många och dyra nyförvärv havererar laget. Andraplatsen 2009 följs upp av sjundeplatser de två följande säsongerna, och hösten 2011 meddelar Andrea Agnelli att det inte blir något förnyat kontrakt - att den pågående säsongen blir Del Pieros sista i Juventus. Ett chockerande illojalt svek i mångas ögon, och den synnerligen diplomatiske Del Piero har själv berättat att han blev "förvånad" över klubbens agerande. Samtidigt låg det ganska väl i linje med hur Juventus brukar fungera. Hanteringen av gamla hjältar som Baggio, Vialli, Ravanelli och Zidane präglades inte heller av någon större sentimentalitet. En 38-årig Del Piero sågs inte som serie A-material inför säsongen 2012-2013, och en ständigt bänkad kapten är ingen sportslig tillgång att lägga pengar på. Nu eller aldrig var förutsättningarna för att Del Piero skulle få vinna sin efterlängtade sista titel.
Slutet på sagan kan ni. Efter 19 säsonger av pendlande mellan himmel och helvete fullbordas Del Pieros karriär den 13 maj 2012. I den första halvleken gör han sitt 290:e och sista Juventusmål, och det innerliga kramandet som följer målet visar tydligt att den här tillställningen är allt annat än betydelselös. I den 58:e minuten höjs så skylten med nummer tio vid sidlinjen. Del Piero sträcker armarna i luften och bugar. Det är som om matchen helt och hållet avbryts. Del Piero klappas om och applåderas av samtliga medspelare, åtskilliga Atalantaspelare och av domaren på sin väg av planen. Bytet tar långt mer än en minut, och ingen ser ut att vilja skynda på situationen. Många i publiken gråter. När Del Piero lämnar planen under ett dån av hyllningar gör han det som målskytt och vinnare, som innehavare av snudd på samtliga klubbrekord inom Juventus, som legend och som mästare.
Efter matchen återkommer han in på planen som siste man under prisceremonin. Avslutningsbilden av Del Piero med Serie A-pokalen ovanför huvudet i ett regn av konfetti är så Hollywoodsk att den nästan inte känns sann. Juventus kommer vinna nya triumfer och fler titlar, men när får vi nästa gång uppleva att en så stor spelare, som betytt så mycket för klubben, får ett så enastående slut på en så fantastisk karriär under så osannolika förhållanden... Det här var årets Juventus-ögonblick 2012, och ni lär aldrig få återuppleva något liknande. [klipp]
- - -
Plats 10: Vändningen på Stamford Bridge
Plats 9: Tystnaden
Plats 8: Buffons krishantering
Plats 7: Bonucci friad
Plats 6: Amauri skjuter Juventus till serieledning
Plats 5: En äkta Pinturicchio
Plats 4: Försvarsuppvisning i Ukraina
Plats 3: Andrea Pirlo gör mer än ett mål
Plats 2: Mästare!
