Öppna fönstret och vråla, juventini!
Det är meningen att jag ska skriva en ingress här. Ibland är det inte lätt att formulera en ingress. Idag är ingressen så oväsentlig i förhållande till texten, att jag helt enkelt inte kommer på något. Det räcker att konstatera det enda som gör att jag överhuvudtaget skriver det här. Juventus är i Champions League-final.
Det finns stunder då man för allt i världen inte vet vad man ska göra av situationen. När sociala medier inte räcker till, när glädjen behöver slungas ut ur bröstet, och när man drabbas av en fnittrig, snudd på löjlig stolthet som bara kör över ens sans och vett. Stunder då man desperat slänger upp fönstret, lutar ut huvudet, vrålar ut sin glädje och möter skrämda, förvånade blickar från förbipasserande.
När klockan tickade upp mot 23-tiden den 14 maj 2015, fick vi Juventus-supportrar äntligen vara med om en sådan stund. En dryg halvtimmes minutiös nedräkning nådde sitt efterlängtade slut. Jonas Eriksson satte pipan i munnen, och det blev i princip svart. Jag stod upp. Armarna utsträckta i luften. Ett darrigt segerjubel lämnade min strupe. Sedan gav benen vika, och jag föll ner i soffan bakom mig.
Det är en sak att älska en fotbollsklubb. Det är en helt annan sak att känna hat mot sin älskade fotbollsklubb. I somras snuddade känslorna vid hat, avsky, uppgivenhet och sorg, när den tränare vi kallade frälsare plötsligt lämnade klubben. När ledningen anställde vad som i jämförelse framstod som en fullkomlig loser, en pajas, en förlorare som var mätt på livet och gick med strömmen när han väl fick ett jobberbjudande.
Juventus anställde Massimiliano Allegri. Och jag kände nästan hat. Jag var trött på att låta min vardag kastas omkull av ett förbannat fotbollslag. Jag var besviken till den grad att jag tog en paus från SF-redaktionen, i princip struntade i det pågående transferfönstret, trappade ned på besattheten och lät fokus till stor del övergå till annat än fotboll. Den starka Conte-eran, det vi hade trott på i flera år, havererade. En kniv i bröstet. Tröttheten över att hålla på ett fotbollslag. Vad fan var poängen?
Det var inte första gången vi juventini stött på motgångar. Jag minns dagar då diverse blåbärsklubbar stod för motståndet när Juventus harvade runt i Serie B. Jag minns eländiga streamingsajter, usla värvningar, förödmjukande förluster – en klubb som tappat sina ränder. Den gyllene eran med Juventus i världsfotbollens topp kröntes med ett italienskt VM-guld på Olympiastadion i Berlin. Sedan rämnade allt när den gamla damens majestätiska slott sprängdes sönder och samman. Vi föll. Och vi föll hårt.
Nio år senare är det Álvaro Morata som pangar in det där förlösande målet. Det som tar tillbaka Juventus till en plats som för bara veckor sedan utgjorde en larvig, överdrivet optimistisk dröm. Sommaren 2006 lyfte Gigi Buffon VM-pokalen på Olympiastadion i Berlin. Nio år senare har han alltså chansen att lyfta en Champions League-pokal på samma arena, i samma stad. Från toppen till botten, och tillbaka till toppen igen. Cirkeln kan slutas den 6 juni 2015.
”Andiamo a Berlino”, sjöngs det i Juves omklädningsrum efter gårdagens mäktiga avancemang. Andiamo a Berlino, sjöngs det på Santiago Bernabéus bortaläktare, på de stora torgen i Turin, i vardagsrum världen över, framför projektordukar i barer och restauranger. Andiamo a Berlino, repeterar även jag för mig själv i skrivande stund, medan jag knappar ner dessa ord. Berlin. Final. Juventus. Hur går det ens ihop?
Det kanske är just det som är grejen. Det går inte ihop. Det bara är så. Det räcker att scrolla igenom forumet här på SvenskaFans vid tiden för slutsignalen för att förstå. Folk skriver om eufori. Om tårar. Det ofattbara i vad som har hänt. Om rysningarna som går tvärs över kroppen. Hur orden saknas. Kärleken. Det är år av längtan som plötsligt, under loppet av ett tiotal minuter, spränger alla möjliga vallar. Ren jävla lycka.
Det som Conte byggde upp, har Max Allegri förädlat å det yttersta. Än är det dock en bit kvar att vandra. Till dess: öppna era fönster, luta ut huvudena, vråla av stolthet och försök greppa det ofattbara som har inträffat. Juventus spelar Champions League-final den 6 juni 2015. Vem hade trott det, den där septemberdagen i 2006 då vi kryssade mot Rimini i säsongspremiären av Serie B?
