Orimliga krav på årets Juventus
Juventus kan göra över 50 tävlingsmatcher den kommande säsongen. Det vore sorgligt om vi bara uppskattade en av dem.
Min saligen bortgångne far var aldrig särskilt förtjust i tennis. Framför allt tyckte han att matcherna tog en oherrans tid helt i onödan, eftersom bara en av bollarna spelar roll. "Den som vinner sista bollen vinner ju matchen. Varför ska man då spela i flera timmar..." Ungefär så brukade det låta. Förslaget var lika okomplicerat som genialt: Man spelar BARA den sista bollen. Vinnaren har vunnit matchen, som därmed bara tar några få sekunder och besparar folk flera timmar av tråkig tennis.
Givetvis inkluderade resonemanget ett visst mått av skämtsinne, men när man läser om förväntningarna på årets Juventus känns det plötsligt igen. I år ska Juventus ta "nästa steg". Nu finns "alla pusselbitar på plats" för att vinna Champions League. Jag håller med för all del, men är det verkligen rimligt med en kravbild som bara omfattar säsongens sista match...?
Det har gått sex år sedan ett underlägset Juventus blev mosade av Bayern München i Champions Leagues kvartsfinal (sammanlagda 0-4 var smickrande för Juves del). Då liknade Conte Juventus vid en byggarbetsplats och Bayern vid en skyskrapa. Där är vi inte längre. Juventus tillhör sedan några år den absoluta Europatoppen tillsammans med sju-åtta andra jämbördiga klubbar. Alla alla kan på förhand göra rimliga anspråk på CL-titeln. Det som skiljer succé från fiasko kommer vara tur/otur, stolpträffar, domslut, slumpmål, skador, enskilda misstag och andra små marginaler. Låt oss jämföra två av klubbarna:
Real Madrid
"Navet som europeisk fotboll snurrar kring", tror jag att Erik Niva formulerade det i våras. Fyra CL-titlar på fem år ger en obestridlig status som etta i Europa. Men om vi synar de fyra finalerna lite mer i detalj:
2014: Real låg under med 1-0 i den 93:e minuten.
2016: Finalseger efter straffsparkarksläggning.
2017: Finalen avgjordes i praktiken av ett slumpskott från 30 meter som styrdes in av en motståndare (Juventus spelare var sist på bollen vid Reals två första mål.)
2018: Real vann finalen stort efter att Liverpools bästa spelare blivit skadad i första halvlek och efter två gigantiska tavlor av en målvakt som spelade med hjärnskakning.
Nog har de varit acceptabelt välförtjänta vinnare varje gång, men alla fyra titlarna har också vunnits under lyckliga omständigheter. Omständigheter som lika gärna kunde ha varit omvända. "Navet som europeisk fotboll snurrar kring" har därtill bara vunnit en liga- och en cuptitel i Spanien under de senaste sex åren, och är inte nödvändigtvis det bästa fotbollslaget ens i sin egen hemstad.
Juventus
Har de senaste säsongerna tagit fyra inhemska dubblar och spelat två CL-finaler. När de blivit utslagna innan final har motståndarna hetat Bayern München (där Juventus hade ledningen i 89:e minuten i returen) och Real Madrid (där matchen avgjordes av ett marginaldomslut på tilläggstid i returen).
Lägger man ihop de två klubbarnas prestationer är det väldigt små detaljer och tillfälligheter som skiljer dominanterna från dem som anses ha ett "nästa steg" att ta. Juventus tillhör redan toppen och har två gånger de senaste åren varit mindre än en halvlek från att göra perfekta säsonger. Utrymmet för framsteg från den nivån är absolut minimalt och det finns inget i årets förbättrade Juventus som försäkrar laget mot förlust när motståndarna heter PSG, City, United, Liverpool, Barcelona, Real, Atletico eller Bayern - klubbar med fullt jämbördiga spelartrupper och väl så mycket pengar. Risken är överhängande att Juventus gör en femstjärnig säsong utan att vinna Champions League - och får den värderad som ett fiasko.