Ovissheten är tillbaks
Det närmar sig slutet av maj och Juventus har officiellt meddelat att nuvarande tränare Massimiliano Allegris tid i klubben är över. Många juventini firar. Själv är jag mest glad över att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka.
Oavsett vad du känner för Allegri, hur många startelvor du suckat över eller inlägg med #allegriout du gillat så tror jag att vi kan vara överens om en sak. Den mannen har överträffat förväntningarna. Okej, innan du skriker ”AJAAAAX!!!”, tänk tillbaks på dagen han skrev på. Hans bil blev äggad av Juventussupportrar i upplösningstillstånd redan innan första presskonferensen. Kul första dag på jobbet. Buongiorno Max, här har du! Jag kallade honom "Milans Mr. Burns", knappt hans egen mor trodde på honom. Fem segerkantrade år senare erkänner jag mig villigt motbevisad.
Ja, han har absolut haft Italiens bästa trupp till sitt förfogande. Men att himla med ögonen åt 11 titlar på fem år som supporter till laget med mottot ”att vinna är inte viktigt, det är det enda som betyder något” känns lite... konstigt? Ja, han borde absolut ha kunnat leda laget förbi Ajax i kvartsfinalspelet. Men förutom just Ajax har Juventus åkt ut mot Bayern och Real, möten som ingen kan säga att vi var förhandsfavoriter i. Och det var inte direkt utklassningar över två matcher. I bortamötet mot Bayern blev Moratas mål felaktigt bortdömt för offside och Cuadrado missade ett jätteläge i första halvlek. 0-3 där och tyskarna måste göra fyra mål för att avancera. I bortamötet mot Real fick de en diskutabel straff på stopptid. Allegri hade två byten mot Zidanes noll om det hade gått till övertid. Finalerna vill jag helst glömma men det var inte direkt så att vi hade turen med oss där heller. Min poäng är att tillfälligheter spelar stor roll i Champions League. Vi ska komma ihåg att Napoli, som vi gillar att reta som en lättantändlig lillebror för deras spel i Europa, var målskillnad ifrån att slå ut årets finalfavorit Liverpool redan i gruppspelet. Det är en jävligt hal pokal den där Ol’ Big Ears.
Vi får aldrig veta om någon annan tränare hade gjort det bättre eller sämre under de här fem åren. Vad vi däremot vet är att det är ytterst sällan ett lag gör en säsong som Napoli gjorde förra året och ändå inte vinner ligan. 91 poäng och en andraplats. Den är jävligt sur. Ja, jag kan hålla med de röster som klagat över bristen på eget spel och den defensiva inställningen till matcherna. Jag vill också att mitt lag ska spela som Klopps eller Guardiolas. Men samtidigt måste jag respektera någon som har precis samma fotbollsfilosofi som klubben jag följt i över 20 år. Allegri bryr sig bara om resultatet. Då är 191 vinster på 269 försök (71%) inte dåligt alls.
Men nu är Allegri definitivt out och en känsla som jag inte känt på länge har krupit in i kroppen på mig. Ovisshet. Vad händer nu? Det är kanske den vi supportrar saknat på sistone. För vad som än händer nu så kommer det inte bli som tidigare. Det hade varit sjukt stort att vinna 10 scudetti i rad. Men jag hade nog bytt nästa års lilla sköld mot att vara där Liverpool är idag. En mycket hedervärd andraplats och en finalchans till på den där jävla champions. Jag vill ha tillbaks spänningen i ligan. Jag vill inte att det ska vara avgjort i februari. Om jag började den här texten som villrådig har jag under skrivandets gång insett att jag också behövde det här. Ovissheten är ovan men välkommen. Det kommer att skava lite men helt ärligt ligger vi svartvita lite väl bekvämt på prispallen just nu.
Om den utveckling som fotbollen genomgått på 2000-talet har lärt mig något så är det att varumärken börjar bli viktigare än titlar. Ta en av mångas drömtränare Pochettino till exempel. Varför gillar vi honom? Det är inte för att Tottenham alltid har gått som tåget och rakat in trepoängare efter trepoängare. Han är inget säkert kort. Han garanterar inga titlar. Men det varumärket Pochettino tillför är inte bara en ung, stark personlighet utan framförallt en typ av fotboll som tilltalar i stort sett alla. Full gas, den som gör flest mål vinner. Det är kul att titta på, win or lose. Är det så Juventus har nått sin framgång genom historien? Nope. Men jag tror att ledningen ser att varumärket måste utvecklas, inte bara via den re-brandning som bytet av klubbmärket innebar, utan även på planen. Och då är det inte spelare som Dybala, Costa eller Cancelo vi ska göra oss av med. Conte fick tillbaks vinnarmentaliteten i klubben och Allegri tog oss upp mot toppen av Europa. Kommer näste man klara av att matcha det? Jag vet inte. Och det känns ganska skönt.
Mot ovissheten! (Så länge vi inte sätter typ Spaletti vid rodret, okej?)
