Rafflande trefrontskamp slutade med Champions League-spel
Eftersom ingen normalt funtad människa kan ha orkat igla sig kvar vid Juventus uppvisningsmatch mot Bologna igår samtidigt som klubbens öde avgjordes i Neapel utgår spelarbetygen och det sedvanliga matchreferatet till förmån för en sammanfattning av hur söndagskvällen som helhet utspelade sig sett från en juvesupporters perspektiv. Vi besöker Bologna, Bergamo och nyss nämnda Neapel i vår bevakning av hur Juventus till slut säkrade sin CL-plats kommande år.
För första gången på många år hade Juventus verkligen något att spela för i sista omgången av Serie A igår kväll. Ännu ovanligare var förstås att man inte spelade för en titel utan för att kvalificera sig till kommande års Champions League och förutsättningarna var lika enkla som de var obehagliga: inte ens en vinst skulle garantera spel i CL kommande säsong. Med 75 poäng låg Juve ett poäng efter trean Milan och fyran Napoli och på grund av minusstatistik i inbördes möten mot Milan och i målskillnad mot Napoli (mot vilka det stod lika i inbördes möten) kunde ett kryss heller inte rimligen räcka till en svartvit topp 4-placering. Med andra ord behövde Juventus vinna och hoppas att antingen Milan eller Napoli dessutom tappade poäng. Upplösningen serverades i form av en trefrontsbatalj med slagfält i Bologna, där Juventus var piskade att slå hemmalaget, i Bergamo, där Milan tog sig an redan CL-klara Atalanta och i Neapel, där Napoli gästades av kluriga Hellas Verona.
I Bologna tog dramatiken slut redan innan den hunnit börja. Efter blott fem minuter skakade Juventus nykomponerade offensiv av sig snacket om Cristiano Ronaldos frånvaro och stänkte in 0-1. Ett fint men lite stökigt förarbete av Kulusevski, Morta och Rabiot förvaltades av Federico Chiesa som ännu en gång denna säsong levererade när insatserna var som högst. Därifrån var Bologna, som sedan länge befann sig i ett ingenmansland rent tabellmässigt, ett slaget lag. Under första halvlek öste Juventus på med riktiga delikatesser till mål av både Morata och Rabiot och medan Dybala och kompani ansträngningslöst skövlade ner Sinisa Mihajlovics otaggade Bologna började jag allt mer frekvent snegla mot resultaten i de andra matcherna.
Länge såg det riktigt förnämligt ut i resultatraden: mållöst både i Bergamo och i Neapel. I det här skedet satte jag mitt främsta hopp till Atalanta, som ju är otroligt svårspelade på sin hemmaplan och dessutom behövde undvika förlust för att inte bli nerskickade till tredje plats av Milan. Jag såg det dessutom som ganska sannolikt att de skulle kunna freda sitt mål mot ett zlatanlöst Milan. Bara minuter innan paus kom dock mina spådomar på skam då Franck Kessié skoningslöst förvaltade Milans nittonde straff för säsongen efter att dansken Joakim Maehle kapat Theo Hernandez. Jag kunde förbanna Milans löjliga straffrekvens (jag har absolut inget att invända mot just denna straff, för tydlighetens skull) bäst jag ville, Juventus starkaste bundsförvant i jakten på CL vacklade likafullt. Nere i Neapel gick det bättre, 0-0 stod sig första halvlek igenom.
I upptakten av andra halvlek kollade jag fortfarande på Bologna-Juventus och fick snabbt se Álvaro Morata utöka till 0-4 efter att VAR annullerat en felaktig offsideavblåsning. Juventus spelade nästan retligt bra med tanke på förutsättningarna, precis den sorts flödande anfallsfotboll som hade kunnat frälsa oss från den här situationen om den bara plockats fram i en enda av matcherna mot Benevento tidigare under säsongen. Men, men, eyes on the prize, i början av andra var Juventus alltjämt i Champions League. Detta kom dock att förändras hastigt när Amir Rahmani efter en timmes spel spräckte nollan för Napoli. Mittbackens mål på sitt gamla Verona betydde 1-0 och skickade ner Juventus till den försmädliga och Europa League-bringande femteplatsen. Här nånstans bytte jag kanal för att följa Hellas Veronas jakt på ett kvitteringsmål. Juventus jobb var avklarat, nu låg allt i händerna på två av Italiens charmigaste uppstickarlag - Atalanta eller Verona var tvungna att göra mål under den sista halvtimmen.
Mitt val av napolimatchen framför Atalanta-Milan premierades ganska snabbt. Det skulle nämligen inte bli Atalanta som räddade oss just denna kväll. Milan var för starka, hade mer att spela för och släppte aldrig in bergamaskerna i matchen. I Kampanien, däremot, skulle det lag Ivan Juric byggt till Atalantas blågula avbild visa sig ha ett mål kvar i tanken denna säsong. I 69:e minuten rann Hellas Veronas Davide Faraoni igenom Napolis försvarsverk och placerade in 1-1 bakom Alex Meret. Jubel. Juventus åter på Champions League-plats.
Under de sista 20 minuterna av matcherna fokuserade jag odelat på Napoli-Hellas Verona. I Bologna tröstmålade Riccardo Orsolini efter att Juventus skickat in tredjekeepern Carlo Pinsoglio och i norr skulle Franck Kessié hinna begrava ännu en straff innan säsongen var till ända. Jag hade inte kunnat bry mig mindre. Mitt lag, det enda lag vars väl och ve jag brydde mig om, var Hellas Verona. Och Hellas Verona, dessa gula ädla riddare från Romeo och Julias hemstad, kämpade med näbbar och klor mot Napolis slutforcering. Napolitanarna grep till såväl ärliga som oärliga medel i en anstormning som underströk hur otroligt lite jag kommer sakna den filmande Dries Mertens och den ständigt skällande Mario Rui den dag de lämnar Serie A. Efter att länge ha sett lite tafatta ut kom de slutligen läskigt nära att lyckas. I matchens sista skälvande sekunder, efter att just Mario Rui tilldelats en obegriplig frispark på mittplan, nådde centertanken Andrea Petagna högst i gästernas straffområde. Petagna styrde sin nick mot mål, men tvingades bevittna den passera tätt, tätt utanför målramen. Direkt därefter blåste domaren för full tid och med den missen kom Napoli också att missa Champions League-spel för andra året i rad. Samtidigt betydde det att Juventus säkrade sin fjärdeplats och sitt deltagande i turneringen för tionde året i följd. Tack snälla rara älskade Hellas Verona för det.
Tack vare Hellas Verona slutade denna märkliga säsong trots allt i någon form av dur för Juventus, med både cupvinst och CL-kvalifikation. Det var naturligtvis otroligt mycket sämre än vad vi hade hoppats på, men faktiskt också betydligt bättre än vad det såg ut att bli för en vecka sedan. Nu väntar en spännande sommar, där både utvecklingen rörande Super League-debaclet och transferfönstret kommer få avgörande inverkan på hur väl Juve kommer kunna ta sig an Champions League till hösten. Tusen tack till er läsare för visat intresse och stort engagemang under en prövande och konstig säsong. Vi håller kontakten under sommaren och tar nya, bättre och förhoppningsvis vinnande tag i augusti.
Forza Juve!
