Smekmånaden är över
Hösten i Stockholm är underbar, det är kallt men soligt. Lugnet jag brukar ha på morgonen är som bortblåst, som att höstvinden svept förbi och tagit med sig den och istället står jag här, frustrerad och uppgiven över gårdagens prestation.
Det är torsdag, jag tillbringar dagen i skolan ute i Flemingsberg, sittande på en föreläsning. Temat för dagen är etermedier och public service. Jag är närvarande men inte psykiskt. Istället sitter jag där och tänker på gårdagens match och på sättet vi genomförde den. Bonuccis för korta hemåtpassning och Buffons misslyckade försök att rensa bort bollen. Antalet individuella misstag den här säsongen är många, inte minst från Gigi Buffons sida. Mannen som utstrålat säkerhet och lugn under hela sin karriär ser numera osäker och stressad ut. Börjar åldern komma ikapp den gode Gigi?
Känslan dagen efter att Juventus på hemmaplan spelat oavgjort mot Galatasaray är tom, man står på ynka två poäng av totalt sex möjliga. Två klena oavgjorda resultat, först borta mot Köpenham och nu hemma mot Galatasaray. Plötsligt är läget oroande och jobbigt, inte bara för resultaten och statistiken utan även på sättet vi genomför matcherna under inledningen av den här säsongen, de individuella misstagen samt inställningen ute på planen. Spelarna såg stundtals loja ut igårkväll, lite ointresserade. Tempot var pinsamt och koncentrationen lika med noll. Den dominans och hunger som vi är vana vid att se från det här laget är som bortblåst.
Antonio Contes ansiktsuttryck efter matchen var oroande att se, tomma och trötta ögon, blek i ansiktet, uppgiven och paralyserad. När han efter matchen går ut för att tala med media såg han inte så revanschsugen ut när han konstaterade att det skulle vara svårt att ta sig vidare nu. Han vet att nu väntar två stentuffa matcher mot Real Madrid och att det är dags att börja plocka trepoängare. Nu är pressen större än någonsin och det är nog dags för vår mister att styra upp det här, att koppla greppet, vi är trots allt Juventus!
Någonstans bakom all min besvikelse och frustration så finner jag en ljuspunkt att glädjas åt, ett litet leende tittar fram under föreläsningen, anledningen stavas Fabio Quagliarella. Är det någon spelare i dagens trupp som jag unnar det där lilla extra så är det Eta Beta. Inför denna säsong så har han varit i snudd på bortglömd, petad långt innan säsongen startat och ett tag var han till och med nästan såld på transferfönstrets sista dag. Men Antonio Conte plockade upp telefonen och beordrade att Fabio skulle stanna!
Idag är jag glad för det, hans facit i Champions League med Juventus är imponerande, på nio matcher har han stått för sex mål. Denna säsong har han stått för två mål på lika många matcher i gruppspelet. Eta Beta är alltid redo när mister kallar på honom, igår så kom han in och spelade med hjärta. Han slet som ett djur, fixade straff och gjorde senare 2-1 målet. Han förtjänar mera speltid.
Nu väntar stormatch på söndagkväll mot Milan hemma på Juventus Stadium. Jag vill se att laget kommer ut och kontrollerar matchen från första minut med inställning och hjärta. Det är dags att återta ledningen och greppet i serie A. Smekmånaden är över, dags att kavla upp ärmarna och göra jobbet för att vi är Juventus!
Fino alla fine Forza Juventus!
