Tack för allt, Antonio Conte
Efter tre fantastiska år har revolutionären, arkitekten bakom den svartvita lagmaskinen Juventus till slut lämnat för nya äventyr.
Jag minns den 31 maj 2011. Det var dagen då den dåvarande Serie B-tränaren Antonio Conte blev klar för Juventus. Supportrarna på arenan hade ropat efter honom i några veckor, men skepsisen var enorm bland den stora, svartvita massan. Skulle vi inte satsa på rutin? Hade man inte lärt sig efter Ciro Ferrara? Var det ännu en sjundeplats på gång, för tredje gången i rad? Svaret skulle komma. Och det kom som en massiv jordbävning.
Säsongen 2011-12 skulle komma att bli oförglömlig. Succén och den sinnessjuka euforin man kände då är svår att beskriva än idag. Jag har ofta fått frågan om vad som har varit nyckeln till Juventus totala renässans. Är det Vidal på mittfältet? Gör verkligen Pirlo så stor skillnad? Det är Buffon som har steppat upp sig igen, är det inte? Jodå. Men den riktiga skillnaden har inte varit på planen. Den har stått på sidlinjen och den har varit i form av en entusiastisk och tokig tränare som hoppat upp och ner, skrikit sig hes och gestikulerat som en rabiessmittad hund i nittio minuter, i trettioåtta matcher, under dag och natt, och morgon och kväll, gryning, solnedgång, oavbrutet.
Antonio Conte blev det unikum som Serie A så länge hade saknat, som Juventus var i så desperat behov av i en av de mörkaste perioderna i klubbens historia. Han hade mängder av övermän rent taktiskt, det har han än idag. Coachingen har också garanterat sina brister. Men ingen taktiker i hela Italien kunde rå på ett lag som visade en motivation som såg ut att vara som hämtad från Antonio Contes egen tid på det svartvita mittfältet – iförd nummer åtta, ändlöst springande. Det var elva maniskt inspirerade adepter och tiotalet lärjungar på bänken som kunde hoppa in och göra ett lika mästerligt jobb. Det var Contes Juventus. Det var Contes lagmaskin, hans vinnande kollektiv. Men inte nu längre.
För några timmar sedan slog den kolossala blixten ned i Juventus högkvarter på Corso Galileo Ferraris i Turin. Minuter senare skulle miljontals juventini befinna sig i en smärtsam andnöd som ännu inte har börjat släppa. Rykten om Mancini och Allegri har redan satt igång och nog är vi många som med klumpar i halsen får fasliga bilder från åren innan Conte på näthinnorna. De två sjundeplatserna. Misären. Eländet. Så pass skoningslös kan väl framtiden ändå inte vara mot oss?
Framtiden är dock en fråga för morgondagen. Idag ser vi till att tänka på nuet. Idag passar vi på att tacka revolutionären Antonio Conte för tre magiska år som lyft ett sönderslaget Juventus från Medelhavets becksvarta halvmilsdjup ända till Alpernas högsta toppar kring Mont Blanc. Idag säger vi 'grazie di tutto', tack för allt, till vår före detta kapten, fanbärare och tränare, Antonio Conte.
"Senza di te non andremo lontano, Antonio Conte nostro capitano..."
