Tack för allt, Gigi Buffon
En lång och prövande säsong gick i söndags i mål i någon form av dur. Juventus herravälde över Serie A är över, men vi kan åtminstone glädjas åt en cuptitel samt Champions League-spel kommande säsong. Det finns mycket att skriva om vad som hänt och vad som komma skall, men låt oss börja på rätt plats: Gianluigi Buffon lämnar Juventus efter en marathonlång och otroligt titelrik karriär. Nedan följer ett avsked och en hyllning till den ende och evige Buffon.
Min farmor hann under sitt långa juventinska supporterskap se Juve på plats vid flera tillfällen och var den som gav mig min första Del Piero-tröja, en svartvitrandig frasig historia i storlek 3-5 years med “Fastweb” skrivet på magen. Hon hade en personlig relation till spelare som just Del Piero, Zidane och Pirlo, men såg inte längre lagets matcher och memorerade inte längre några nya spelarnamn på sin ålders höst. Hennes relation till 2010-talets scudettomaskiner bestod nästan helt och hållet av att läsa Serie A-tabellen i slutet av GP-sporten och allt som oftast nöjt kunna konstatera att saker och ting såg ut att gå bra för Den gamla damen. Därför kunde hon, trots att hon inte kände till vilka Pogba och Higuaín var, ibland överraska mig med att i förbigående säga att Catania bör ju Juventus slå på onsdag, de ligger ju trots allt sist i serien. Att farmors juventusumgänge ändå bara nästan helt bestod av tabellstudierna berodde på att hon fortfarande hade en varm relation till en av spelarna i laget - Gianluigi Buffon.
I årtionden har den högreste fadersfiguren Buffon varit den röda tråden som löpt mellan Juventus olika eror, märken, toppar, dalar och hemmaarenor samt en bro mellan olika generationers juventini. Sedan 2000-talets början har han stått som en trygg sista vaktpost i juvemålet, en ständig konstant som definierat den stolthet och hållning som följer med namnet “Juventus”, oavsett om motståndet hetat Barcelona eller Rimini. När han efter att ha besegrat Atalanta i förra veckans cupfinal lyfte sin sista pokal för Juventus räkning gjorde han det intill pojkspolingen Federico Chiesa. 23 år tidigare, när han firade sin första stora titel i sin genombrottsklubb Parma, kysste han samma pokal ihop med Federicos pappa Enrico. Det är en, mig veterligen, helt unik bedrift att ha vunnit en turnering av italienska cupens dignitet med både far och son som lagkamrater. Att någon överhuvudtaget ens skulle komma på tanken att klamra sig fast i toppfotbollen under så många års tid känns helt befängt. Att det är just Gigi Buffon om någon som lyckats med det känns dock helt rimligt.
Det är nämligen svårt att föreställa sig en spelare med större kärlek till fotbollen än just Buffon. Naturligtvis är han också en vidunderlig talang och en rent makalös atlet - annars hade det inte spelat någon roll hur mycket han älskat sporten, han hade ändå inte kunnat hålla sig kvar på dess topp så länge som han har gjort. I mina ögon är han tveklöst tidernas främsta målvakt och en väldigt stark kandidat till bästa italienska spelare i historien. Ändå tror jag att det är just hans glödande kärlek till fotbollen som gjort honom till det monument och den mytomspunna evighetsinstitution han är idag. Jag har vid flera tillfällen, i samspråk med fotbollsointresserade bekanta överraskats av att se dem spricka upp i ett leende och uttrycka sitt gillande när jag förklarat att jag hejar på Buffons lag. Hans sjuka karisma på plan, rotad i hans totala passion för sitt yrke, tycks gå genom tv-rutan på ett sätt som slår an en ton även hos dem där själva sporten inte rör upp några starkare känslor. Det är det hypnotiska kraftfält han utstrålar som har gjort honom till ett utomsportsligt begrepp på ett helt annat sätt än exempelvis den älskvärde och rent skicklighetsmässigt jämförbare Iker Casillas.
Just på grund av denna bultande kärlek till spelet känns det också helt okej att se Buffons äktenskap med Juventus brytas upp en andra gång. Precis som sist det begav sig handlar det om att Buffon kort och gott inte står ut med att inte ständigt spela fotboll. Även vid 43 års ålder är hans gravitation mot målburen för stark för att låta honom fängslas på en avbytarbänk och precis som sist han tackade för sig i Juventus känner jag mig ganska säker på att han inte kommer att lägga handskarna på hyllan, utan fortsätta sin gloriösa karriär på annat håll. Dels är han fortfarande extremt bra, bra nog för att vara förstavalet i nästan vilket Serie A-lag som helst, dels har han fortfarande hungern och begäret i blicken. Var han spelar till hösten återstår att se, men jag kan redan nu säga att det kommer att vara okej. Ingenting kommer kunna förvandla min enorma tacksamhet för allt han har gjort för Juve till någonting annat än just tacksamhet.
För även om det självklart hade känts fint att se Buffon neka alla propåer efter avskedet till juvefansen och med upphöjd grace och obefläckad lojalitet gå i pension, så gjorde det inget med legenden om honom när han istället valde att ta sina tjänster till PSG under en säsong senast han lämnade Turin. När Marchisio avböjde alla erbjudanden om fortsatt spel i Italien med hänvisning till att hans kärlek till Juventus var för stark, då växte legenden om Marchisio i omfång och tyngd. Hans villkorslösa juventus-eller-inget-mentalitet prydde bilden av honom som klubbens ädlaste prins. När Gigi med ett barns förtjusning fortsätter sin strävan efter att få spela så mycket fotboll som möjligt även långt efter sin 40-årsdag, då är det inte en fråga om brist på lojalitet utan snarare om ett aldrig sinande överskott på passion och spelglädje. Det som vore ogräs i Marchisios puristiska juventusrabatt är istället en ros i Buffons lustfyllda fotbollsträdgård.
Marchisio är så tydligt vår och bara vår. Buffon är vår han med, men han är också allas. Jag hoppas att han kommer fortsätta skänka leenden till stela konversationer med ojämnt fotbollsintresse och skapa länkar mellan farmödrar och sonsöner precis så länge som hans egen glöd räcker. För det häftiga med anekdoten om far och son Chiesa och cupgulden, det är inte att det finns två Chiesa - det är att det bara finns en Buffon. Jag är så otroligt glad att ha fått ta del av hans person och prestation under hela mitt fotbollsintresserade liv, så om fler supporterskaror kan få bara en glimt av det - då måste ju det vara något fint.
Tack för exakt allt och stort lycka till, Gigi.
