Tillbaka till Stadio delle Alpi
I morgon kväll smäller det. På planen. På läktarna verkar det nämligen se helt annorlunda ut. Med dryga dygnet kvar till hemmapremiären i Champions League är det många tusen biljetter som ännu inte sålts. Ett återkommande misstag som får mig att fundera: Hur tänker ledningen egentligen?
Det har gått prick 364 dagar sedan Juventus och Shakhtar Donetsk drabbade samman på Juventus Stadium. En match som präglades av ett publikfiasko av relativt stora mått (drygt 29 000 sålda biljetter) och en kollektiv strejk från Curva Suds sida. Långsidorna gapade tomma den dagen, fansen höll tyst nästan matchen igenom, och arenan förvandlades till ett bibliotek för en kväll. Det var kvällen då klubbens mest trogna höjde ett varningens finger mot ledningen och tog oss tillbaka till Stadio delle Alpi för en kväll.
I morgon, på dagen ett år efter matchen mot Shakhtar Donetsk, spelar Juventus hemmapremiär i Champions League mot Galatasaray; en stolt klubb med supportrar av allra yttersta världsklass. Så har Juve brytt sig om fansens missnöje i fjol? Inte direkt. Den billigaste biljetten på östra långsidan, arenans största läktare, kostar 69 euro. Och det är längst upp i ena hörnet. För att sitta i samma hörn, men en smula närmare planen, måste man betala omkring 85 euro. Vill man sitta aningen mer centralt, ryker uppemot 120 euro från plånboken. En vanlig summa för en CL-match lär vissa säga, men nej. Kanske i England. Men nu spelas inte matchen i England.
I ett av finanskrisens hårdast drabbade länder, Italien, är fotbollen en passion – och ingen lyxvara. Det är inte bara en sport, ett spel, en lek, en hobby, ett intresse, eller någon annan av de simpla beskrivningar folk använder när de beskriver fotbollen. Istället är det, för att använda en klyscha, ”inte på liv och död utan mycket viktigare än så”. Fotbollen har alltid varit en folklig angelägenhet, en nationell basvara. En del av vardagen, en pelare i livet. Politiker blir premiärministrar på grund av fotbollen i Italien. Visst snackar Reinfeldt om Djurgården ibland i sina presskonferenser, men det går inte att jämföra med betydelsen sporten har i Italien.
Därför är det beklagligt att Juventus väljer en annan linje än den som går parallellt med supportrarnas, och som bringat harmoni till klubben under de senaste två säsongerna. I mer än två år har Juventus Stadium varit så gott som fullsatt match efter match. Klubben har lyssnat på fansen och vice versa. Rasismen har bekämpats i symbios mellan ledning och tifoso, och vår arena har länge varit den häxkittel som motståndarna fruktat att besöka. Att samma sak som för ett år sedan nu upprepar sig igen är trist. Juventus är bättre än så. Hundra tusen euro extra i intäkter får inte prioriteras före tio tusen supportrar extra på läktarna, för de långsiktiga, negativa konsekvenserna av denna prioritering kommer säkerligen vara större.
Jag minns en kväll för snart nio år sedan, på Stadio delle Alpi i Turin. Det var min första match på plats, min första riktiga glimt av laget och spelarna jag nyligen börjat idolisera. Det var Juventus mot Bayern München. Det var Del Piero, Nedved och Ibrahimovic. Och vi vann, 1-0. Publiksiffran? 18 100. Jag var 11 år gammal och så pass privilegierad att jag fick se mitt älskade Juventus på plats. Ändå så är det enda jag minns från den matchen tomheten. Tystnaden. Ekot som studsade mot mig från tyskarna på långsidan. Bengalerna de brände. Ramsorna de sjöng. Den röda röken de släppte ut.
Bayernfansen ställde till med en privat fest på Stadio delle Alpi. En kokande läktarsektion, så full den kunde bli, på en i övrigt grå och praktiskt taget död arena. Bayernfansens fest avspeglas nio år senare på Juventus Stadium, varje gång vi fyller arenan. Vi har våra egna fester numera, med tifon, bengaler, rök, med 40 000 bianconeri som skapar ljudkulisser som får motståndarna att skjuta utanför istället för i mål. Vår nya borg har förändrat historien till det bättre, och raderat ett gammalt problem inom klubben. Och nu måste styrelsen upprätthålla förändringen.
Jag har varit på den nya arenan tre gånger. Samtliga tre matcher minns jag med en positiv känsla, med det välfyllda Curva Sud och dess mäktiga tifon på näthinnan. Jag minns det enorma, majestätiska emblemet man visade upp i samband med Del Pieros sista match. Jag hör fortfarande ”Fino alla fine, forza Juventus” dåna ut från klackens centrum, och studsa tillbaka från Curva Nord på andra sidan. Och hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte minnas motståndarfansen som något mer än en liten detalj i ena hörnet, en grupp som hördes ibland, men som bleknade i jämförelse med de svartvita publikmassorna.
I morgon bär det av till Juventus Stadium igen. En livsviktig match, precis som den mot Shakhtar för ett år sedan. Förutsättningarna ser bra ut. Stark trupp, ljust skadeläge. Vi har stora chanser att vinna, och publiken kanske bjuds på ett fint spektakel. Men den västra läktaren kommer stå halvtom. På östra kommer många platser att gapa tomma. Varken Curva Sud eller Nord är ännu slutsålda. Och för första gången på väldigt länge fasar jag över att mina minnen från matchen om ett par år är av gulröda färger istället för svartvita, oavsett slutresultat.
Vi må ha vunnit de flesta av våra titlar på Stadio delle Alpi, men det gör det inte till en bättre arena för det. Juventus Stadium är däremot en juvel, en rak kontrast till dess föregångare, och jag hoppas innerligt att ledningen lyssnar på fansens protester i framtiden. För att slåss i Europa behövs en hundraprocentig tolfte man på planen, inte en sjuttioprocentig eller än värre en tjugofemprocentig (Juve-Bayern, 2004). Att en hemmapremiär i CL på Juventus Stadium riskerar att bli sedd av ynka 30 000 är inget annat än ett fiasko, och att det sker två år i rad är direkt oroande. Det är hög tid att inse allvaret, annars dröjer det inte länge innan halvtomma CL-matcher får intresset att dala, och vi är tillbaka på Stadio delle Alpi igen. Om än i en något modernare version.
