Två år med Ronaldo – var det detta vi drömde om?
Lite drygt två år har gått sedan Cristiano Ronaldo ställde fotbollskartan på ända med sin flytt till Juventus. Nu skulle CL-bucklan till Turin. Sedan dess har Juventus blivit två scudetti och många miljoner instagramföljare rikare – men också fått offra sitt starka kollektiv och förlorat sin taktiska riktning. Samtidigt har vi inte tagit oss förbi kvartsfinalspelet i Champions League. Så, juventini – är det här det är fest eller?
Det känns ju så klart löjligt att skriva den här sortens text. Cristiano Ronaldo är en fantastisk målskytt och en oerhörd idrottsman. Som supporter till ett lag, vilket som helst, borde man bara vara ytterligt tacksam om man någon gång får se honom dra på sig sitt lags tröja. Ändå måste jag, efter två säsonger som allt sammantaget varit betydligt sämre än de tre-fyra föregående, fråga mig: Är vi bättre med Ronaldo?
Liknande diskussioner brukade föras så fort Sverige vann en enda match utan Zlatan för några år sedan. Då fann jag blotta tanken skrattretande. ”Zlatan är ju en världsspelare? Om inte han är med får ju Marcus Berg spela?” tänkte jag. Några år senare har Janne Anderssons Zlatanlösa Sverige nått kvartsfinal i VM, rönt stora framgångar i Nations League och ser riktigt spännande ut inför nästa sommars EM. Kanske är det läge att tänka om kring värdet av världsspelare jämfört med ett starkt kollektiv?
Jag tror inte att det finns en universalformel för att nå framgång. Man kan nå oerhörda framgångar med en stor fixstjärna som centrum för allas uppmärksamhet, det är bara att titta på Ronaldos år i Madrid. Inte heller skyller jag de senaste årens europeiska misslyckanden och coppa-nederlag på Ronaldo. Ingen annan har levererat på hans nivå när det verkligen har gällt. Men när man som Juventus överger ett system där alla underkastar sig taktiken och springer för varandra till förmån för ett icke-system där Ronaldos, eller möjligen Dybalas, dagsform är den utslagsgivande faktorn – då hamnar man lätt helt fel.
De två senaste Champions League-fiaskona har varit smärtsamt tydliga vittnesmål om just detta. Ett gäng vilsna, åldrande, överbetalda superstjärnor har irrat runt helt uppfyllda av tanken på någon slags övermänsklig X-faktor som oberoende av prestation kommer bära dem över alla hinder. Ronaldo kommer göra mål. Då vinner vi. Så funkar det. Båda gångerna har det varit nära att gå, sjukt nog. Så bra är Ronaldo. Men båda gångerna har också ett yngre, snabbare och mer taktiskt genomtänkt motståndarlag stått som segrare i slutändan. Juves enfaldiga tro på superstjärnan Ronaldo som något som löser alla problem har försatt klubben i ett hopplöst läge. Omgiven av ett gäng fördettingar till mittfältare har Ronaldo knappt fått någon service och Juventus har hamnat långt ifrån Europatoppen.
Det har dessutom rört sig om en extremt statisk fotboll, som inte ens när den funkat kan beskrivas i vackrare ordalag än effektiv. Tjoff-tjoff, mål. Ingen uppenbar lagkänsla, inget självuppoffrande kollektiv som gör det för varandra, utan elva superproffs som ibland är bra nog för att vinna och ibland inte. Den där häftiga känslan av att se Marchisio i en våldsam omfamning med Antonio Conte eller stoltheten i att ha Europas mest skräckinjagande försvar har inte ersatts av något annat en någon sorts likgiltighet för min del. Då, under Conte och under Allegris första säsonger, upplevde jag att Juve hade en identitet, något beständigt som kunde göra att till och med en förlust var okej i någon mån. Vi gjorde det i alla fall på vårt sätt, liksom. Jag tvivlar på att någon ens kan säga vilket dagens Juves ”sätt” är.
Ronaldo är, förtydligar jag igen, inte personligen ansvarig för hur det ser ut. Man har rätt att förvänta sig att en tränare värdig Juventus har den nödvändiga auktoriteten för att foga in honom i sitt system. Allegri klarade det sådär, Sarri inte alls. Det är heller inte Ronaldos fel att Juventus senaste mercati lämnat truppen föråldrad och långsam. Men Juves aktioner så här långt på transfermarknaden och Pirlos första uttalanden indikerar att klubben vill tillbaka till ett mer organsikt spelsätt, där spelare med tydliga roller och tydliga begränsningar kan tillföra något som en del av ett lag. Som Lichtsteiner alltid gjorde, som Weston McKennie förhoppningsvis kan göra. Förhoppningsvis lyckas detta, för det vore ju rent ut sagt för jävligt om Juve, likt Sverige, var tvungna att vänta tills deras största stjärna försvunnit innan de kunde närma sig toppen av sin förmåga. Pirlos viktigaste uppgift blir därför att coacha Ronaldo för Juventus, inte Juventus för Ronaldo.
