Två dagar i Turin
?För två år sedan åkte jag till Italien och Turin för första gången för att se Juventus-Genoa. Ungefär så här minns jag det.
Tåget tar sig stillsamt fram över det februarivilande vidsträckta landskapet. Genom fönstret på höger sida ser jag den mäktiga bergskedjan torna upp sig och sticka hål på de tunna molnen. Någon markägare (bonde? Vinodlare?) är ute och jobbar men de flesta verkar hålla sig inomhus, trots att det är ovanligt varmt här för att vara början på februari.
Jag är på väg till Turin. Har lämnat ett genomfruset Sverige bakom mig för att se på fotboll, men kanske mest för att komma bort ett tag. Inte bara vädret är kallt där hemma. Jag landade i Bergamo som välkomnade mig med ett värmande italienskt sorl och en luft som kändes lättare att andas. Milanos tunna lätta regn bekom mig inte alls. Turin är ett ännu inte infriat löfte om något bättre, om än endast för en kort stund. Jag vet inte mycket om Italiens tredje största stad, förutom vad gäller det svartvita fotbollslag som huserar här och att det är Fiats hemstad.
Tåget kör in på Porta Nuova, Turins centralstation. Jag följer flocken av människor och hittar ut från stationen, korsar en gata och hamnar på Piazza Lagrange. Solen tittar fram och tvingar av mig min alldeles för varma vinterjacka. Av en mustaschprydd gatuförsäljare köper jag en oväntat snygg skinnjacka (utan märkeslapp) för tjugo EURO. På Via Roma hittar jag ett par betydligt dyrare Ray Ban. Skinnjacka och solglasögon i Italien, jag är en wannabe.
På kvällen tar jag en focaccia och en öl i hotellbaren. Jag börjar prata med bartendern och berättar att jag rest ända från Sverige för att se Juventus-Genoa som ska spela imorgon kväll. Med knackig engelska berättar den gråhårige mannen att det här hotellet brukade vara Juventus spelarhotell. Han berättar om Del Piero, Capello och Ibrahimovic. Jag lyssnar och försöker (men misslyckas mest) förstå hans engelska. Ibrahimovic var i alla fall en strong personality, det förstod jag. Men den viktigaste då, Del Piero? Del Piero always said the right things, säger han. Menar han tråkig eller intelligent? Både och kanske.
Nästa dag. Dimman lättar och solen gör mig sällskap medan jag går, inte ramlar, gatorna fram. Via Roma, Piazza San Carlo, Piazza Castello - korsar floden Po med hjälp av Ponte Vittorio Emanuele l. Varje kvarter är som ett konstverk. Några barn skriker på varandra, diskuterar om Juventus eller Napoli är bäst. På Piazza Gran Madra di Dio köper jag en parfym, en present att ta med hem - senare visar det sig att hon inte gillar den. Mina fötter gnäller om skoskav men jag lyssnar inte utan fortsätter uppåt mot högre mark där det verkar finnas utsikt. Någon extra blåsa på foten senare står jag och blickar ut över ett sagolikt vackert Turin. Jag tar ett kort och skickar hem till det kalla Sverige. Fint! svarar det.
Senare på kvällen hjälper några unga italienare mig att hitta rätt spårvagn - den strukna nian (jag letade länge, började fundera på om den var en myt). De har alla något svartvitt på sig, en halsduk, en tröja eller en jacka. Vi är bröder inser jag, alla med samma gamla dam till mor. Grazie, säger jag. Niente, svarar de. Spårvagnen tar mig fram genom Turins utkanter och plötsligt står jag där framför Juventus hemmaborg och ska för första gången se Juventus spela på hemmaplan.
Jag har rätt bra plats, i mitten av långsidan några rader upp. När refrängen av Storie di un grande amore - Juventus egna skamlöst mellanmjölkiga nittiotalsschlager - kommer skriker jag halsen av mig och får gåshud utan att skämmas det minsta. Ingen säger till mig att vara lite tystare. Mannen som sitter till höger om mig får för sig att jag inte kan så mycket om Juventus - antagligen för att jag sagt att jag kommer från Sverige - och går igenom Juventus laguppställning med mig. Jag låter honom hållas trots att jag kan alla spelares och vad deras husdjur heter.
Själva matchen är ett sömnpiller men jag njuter ändå av varje sekund. Cuadrado avgör matchen genom ett, vad jag kunde se, inlägg som tar på en Genoaback och går in bakom Genoas målvakt Perin. Matchens enda mål. Jag kramar min platskamrat. Dybala missar någon frispark och Zaza missar ett friläge. Buffon håller nollan.
På morgonen dagen efter stannar jag till vid ett apotek och köper huvudvärkstabletter innan jag går vidare till Porta Nouva och börjar resan hem till Sverige igen. Mitt huvud brukar säga ifrån efter en dag med mycket intryck. Huvudvärken försvann, men intrycken finns kvar. Jag kommer hem till Sverige igen och det är lika kallt som när jag lämnade det. Jag ser några kids med Växjö Lakers och HV-71 -halsdukar diskutera vilket hockeylag som är bäst och tänker att nu vet jag att det faktiskt finns en stad där kidsen diskuterar om Juventus eller Napoli är bäst i fotboll. Och bara för sakens skull, givetvis så är Juventus bäst.
