Zanetti, Cambiasso och Di Natale - tre ikoner att hylla och sakna!
I helgen blev Serie A tre fantastiska profiler fattigare!
Stort argentinskt avskedskalas för Inter i lördags kväll. Jag vet att jag som Juvesupporter inte borde bry mig om såna där blåsvarta, och med Milito och Samuel är det inga problem alls. Båda två har haft strålande karriärer, men i allt väsentligt handlar det bara om en riktigt bra anfallare och en nästan lika bra försvarare. Såna spelare som lämnar sina klubbar varje år. Men Zanetti! Och Cambiasso!! Är det möjligt att vara frisk i huvudet och inte tycka om Zanetti och Cambiasso...?
Kaptenen och traktorn Javier Zanetti gjorde lite knappt en miljon matcher för Inter, och var lika bra i varenda en. Aldrig bäst på plan, men alltid alltid bra. I en omgivning vars själva identitet är galenskap, höga berg och djupa dalar har Zanetti varit en konstant i 19 års tid. Hans åldrande avstannade redan vid 22 års ålder (jag hoppas ni inte missade Paninibilderna i Veckans viktigaste i fredags!), och sedan dess har han inte utvecklats, inte försämrats, inte förändrats. Han har sett likadan ut, spelat på samma sätt och varit exakt lika bra i varenda match. Under säsongerna 01/02-12/13 gjorde Zanetti en (1) säsong där han spelade färre än 33 ligamatcher. Och såvitt jag förstår inkluderar hans Serie A-karriär ett (1) rött kort. För egen del kan jag inte ens påminna mig att jag sett honom få ett gult kort, trots att jag har en rejäl samling Zanetti-matcher på mitt samvete. Ett fenomen, och inget annat.
Om Zanetti är respekt, så är min relation till Esteban Cambiasso ren kärlek – de blå ränderna till trots. Jag medger att jag har speciell förkärlek för innermittfältare, men det här är inte någon vanlig mittfältare i mina ögon. Cambiasso är fullständigt unik. Han är inte snabb, är ingen dribbler, ingen tekniker, har inget vidare skott och är inte någon speciellt imponerande passningsspelare. Ändå håller jag honom som en av de skickligaste mittfältarna som spelat i Serie A under hela 2000-talet, och ingen spelare hade större del i Inters titelsamlande under åren 2007-2010. Varför? Jo, för att Cambiasso tar rätt beslut. Inte vid enskilda tillfällen, utan hela tiden, i varje rörelse, varje passning, varje spelmoment. Hans positionsspel är en dröm, och han tillför mer offensivt än han får cred för. Möjligen finns det Juventinos som fortfarande tjurar över Cambiassos ambitiösa försök att sparka benet av Giovinco i slutet av förra säsongen (möjligen hela förra Serie A-säsongens fulaste tackling). För egen del föredrar jag att minnas de samstämmiga rapporterna om en ångerfull Cambiasso som dök upp i Juves omklädningsrum direkt efter slutsignalen för att be om ursäkt. Esteban Cambiasso har vunnit fler titlar än någon annan argentinsk fotbollsspelare (en fler än Di Stefano). För mig är det allt annat än förvånande. Möjligen fortsätter Cambiassos karriär, men det är som Interspelare han kommer vara ihågkommen och saknad.
Cambiassos mål mot Serbien i VM 2006
Slutligen måste jag också skriva några rader om Antonio Di Natale, den store mästaren som inte vunnit så mycket som en enda titel som lagspelare. Att i anonym (ofta direkt medioker) omgivning vräka in 193 Serie A-mål är bara det sanslöst imponerande. Att trots åtskilliga anbud från storklubbar (bland annat Juventus) välja att vara trogen en klubb som Udinese i tio säsonger är, åtminstone på ett mänskligt plan, ännu mer imponerande. Di Natales status som messias i Udine blev inte heller direkt mindre när han tog på sig försörjningsansvaret för den avlidne Morosonis funktionshindrade syster 2012. Vid sidan av Maradona undrar jag om någon enskild spelare i italiensk fotbollshistoria betytt mer för sin klubb än Di Natale. Jag kommer inte på någon för egen del. Di Natale avslutade med att bomba in tre mål i karriärens sista match. Ett värdigt avslut för en av Serie A:s mest beundransvärda spelare!
