Varför lyckas inte italienare i Premier League?
Det är numera ett välkänt faktum att spelare från den italienska högsta ligan har det väldigt tufft att lyckas på de brittiska öarna. Vi vet ju att maten och vädret är sämre, men detta kan väl inte vara förklarningen till att vissa spelare tappar 50 % av sin förmåga bara för att de byter liga?
Nu senast är det Rolando Bianchi som vänt hemåt för att han helt enkelt inte har presterat tillräckligt bra, trots att han sprutade in mål förra säsongen.
Låt oss börja med vissa undantag som bekräftar regeln. Gianfranco Zola, Gianluca Vialli och Fabrizio Ravanelli är de spelare som trots sin härkomst lyckats leverera i ”världens hårdaste liga”. Zola är i det närmaste ikonförklarad hos Chelsea där han bland annat såg till att vinna cupvinnarcupen åt engelsmännen.
Ravanelli spelade för Middlesbrough under en stormig tid, där han vann skytteligan trots att laget åkte ur. Sist men inte minst hittar vi Vialli som gick från stora mäktiga Juventus till ett charmigt men ganska uddlöst Chelsea. Förutom att spela fin fotboll så blev han sedan tränare i klubben, även fast han nog var bättre på planen…
Jag skulle vilja påstå att traditionen där Premer League-lag värvade Serie A-spelare som sedan misslyckades startade med en viss Andrea Silenzi. Den före detta Torino-spelaren hade placerat sig högt upp i skytteligan då Nottingham Forest bestämde sig för att satsa stora pengar (på den tiden) för att köpa loss den talangfulle anfallaren. Köpet visade sig bli en av de största flopparna i Premier Leagues historia. Då kunde man tro att britterna skulle få avsmak, men icke.
Italienska spelare såsom Marco Materazzi (Tottenham) Pierluigi Casiraghi (Chelsea) Lorenzo Amoruso (Blackburn) Mattteo Sereni (Ipswich) Massimo Maccarone (Middlesbrough), Massimo Taibi (Manchester United), Bernardo Corradi (Manchester City), Rolando Bianchi (Manchester City) och Giuseppe Rossi (Manchester United) är några av spelarna som hade ett gott rykte innan man åkte över för att sedan fatalt misslyckas med att etablera sig i landet där ”fish and chips” är nationalrätt.
Självklart avspeglar spelet på plan hur man mår utanför densamma men så pass dåligt kan väl inte alla italienare må av att komma till England? Och från att från början vara gamla spelare som till exempel Attilio Lombardo (Crystal Palace) och Roberto Di Matteo Chelsea) som spelat av sina sista år i ligan så är det numera unga hungriga spelare som inte heller de lyckas platsa.
De slutsatser som jag själv har dragit efter att ha sett dessa italienare i Premier League är att den verkar som att tempot är en chock för dem. Spelare som avgjort och spelat stora matcher i viktiga turneringar ser plötsligt långsamma ut och kvickheten är som bortblåst. Spelarna får inte längre den tid och lugn som man fick i Serie A. Det är ju så att spelstilarna skiljer sig oändligt när man jämför dessa ligor. I Italien handlar mycket om intervaller, omställningar och teknik. I England betonar man istället uthållighet, tempo och att komma snabbt till avslut. Dessa olikheter i spelet gör naturligtvis spelarna konfunderade, och många frågar nog sig själva om de verkligen kan så svårt att anpassa sig till dessa olikheter.
Enligt min åsikt så är denna fråga så pass mångfaciterad att de inte finns några givna svar, förutom olikheter i kultur såväl som spelstil. Det hade varit intressant att se hur engelska toppspelare hade klarat sig i Serie A. Senast vi hade någon riktig engelsman var ju på Paul Ince och Gascoignes tid (Robbie Keane räknas inte).
Frågar du den misslyckade Chelseatrion Crespo, Shevchenko och Mutu så är jag säker på att de också börjar tvivla på sin kapacitet när inte heller dem lyckas i fotbollens hemland. För inte kan det väl vara så att denna farsot har spridit sig till alla spelare från Serie A som provar vingarna norrut?
Skall man vidga vyerna lite och titta på vilka italienare som lyckats överhuvudtaget så är dessa lätträknade. Namn som Fabio Cannavaro, Luca Toni och ovan nämna Gianfranco Zola är som sagt de fåtal som lyckats bryta förbannelsen.
Stora namn som Cristiano Lucarelli, Gianluca Zambrotta och Valencias dåraktiga försök att spela in i tur och ordning Stefano Fiore, Bernardo Corradi, Marco Di Vaio och Francesco Tavano visar att italienarna nog gör bäst i att stanna hemma.
