Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Det finns inget Utopia
Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här. » Undrar du nått om italiensk fotboll? Fråga Lerneby
Måndag morgon
Jag var ute med folk från Svenska Fans i lördags. Det var hemskt trevligt.
Någon nämnde för mig att mitt reportage i Offside om Lazio, Chinaglia och maffian ingick på något sätt i journalistutbildningen på Jmg i Göteborg och jag blev alldeles generad av stolthet.
Men det fanns också kritik.
Att jag var alltför beroende av källor och ibland lät mina källor ”ta över”.
Jag skrattade först, men tänkte sedan efter.
Det är en mycket intressant diskussion som i grund och botten handlar om helt olika journalistiska traditioner och förutsättningar för den arbetande reportern.
I Sverige funkar det så här: Du ringer upp en person du vill intervjua. Det kan vara vem som helst, ju högre upp i olika makthierarkier du kommer blir det visserligen krångligare men i Sverige har journalisten en sådan ställning som gör det möjligt att till slut efter mycket slit till och med kunna opartiskt intervjua statsministern.
I Italien funkar det inte så. Jag intervjuade för några år sedan Cragnotti. Om jag hade gjort som i Sverige och a la Janne J sonika åkt ner till Rom, klampat in på hans kontor och stuckit upp en mikrofon under hans näsa, hade det inte blivit någon intervju.
Så enkelt är det.
Ju högre upp i makthierarkin du kommer i Italien, desto mer stängt blir det.
Att ringa som svensk journalist och be om intervjuer med maktens män är dödfött. I synnerhet om du vill att intervjuerna ska ge något.
Varför?
För att journalistik sällan är opartisk i Italien. Genom åren har journalister mer eller mindre företrätt partier, personer och makt på ett sätt som fullständigt urholkat förtroendet för en oberoende journalistik. Mest talande är hur åklagarna i Mani Puliti-utredningen först hyllades för sin kamp mot korruptionen och sedan när de började intressera sig för Silvio Berlusconi smutskastades våldsamt av journalister i tv och tidningar, ägda av nämnde Berlusconi.
Som journalist anses du i Italien i många fall därför ha en egen agenda. Därför måste du lära dig nätverka. Skaffa kontakter, vara social, etc.
Det finns grävande journalistik i Italien. Men på mer eller mindre undantagstillstånd, landet ligger på 77:e plats vad det gäller yttrandefrihet i världen. Folk är rädda. Folk kan få sparken, misskrediteras, helt enkelt förlora en massa om de pratar med media.
Cragnotti skulle aldrig gått med på en intervju om jag ringt honom. Men om en kontakt ringer för mig och säger att jag är en seriös journalist som bara vill veta, är det en annan sak.
”Gå-i-god”-systemet är utbrett i Italien och är någonting man som svensk journalist får lära sig att anpassa sig efter om man vill få ”svåra”intervjuer. Givetvis förstår man att de här intervjuerna inte är opartiska. Givetvis kräver det att man intervjuar andra personer med andra åsikter i ämnet.
Det finns en slags tro i Sverige på att vi är bäst. På allt. Vi är bra på många saker.
Men det finns alltid flera vägar till framgång.
För att lyckas med reportage och artiklar i andra länder, krävs det att man till viss del anammar den kultur som finns. Det ger en sedan perspektiv på sitt hemland.
Det finns de som älskar italiensk fotboll blint. Efter lanterna-derbyt i lördags kan jag förstå dem.
Men det finns inget Utopia. Fotbollen är inte perfekt i vare sig England, Italien, Spanien eller Sverige.
Ingenting är perfekt. Ingenting blir perfekt.
Men ambitionen måste alltid vara att det ska bli det. Och den stigen vandrar man bäst med en ryggsäck fylld med intryck och perspektiv från olika håll och kanter.
Bland dessa filosofiska legobitar bygger man sig sedan sin egen bild. Sitt eget Utopia.
Resultatet är en kombination av det svenska.
Och det italienska.
