Varför njuter jag inte mer av dagens Lazio?
Jag har aldrig sett Lazio spela en lika bra fotboll som de gör den här säsongen. Jag har aldrig sett laget vara lika stabilt som de är. Ändå blir jag förbannad på mig själv för att jag inte tillåter mig att njuta mer av det här laget.
Lazio ska möta Spal om några minuter. Jag har koll på startelvan för den har jag sett både på Instagram och på Twitter. Jag sätter mig i soffan, och som vanligt har jag inget plagg på mig som anknyter till Lazio, för då kommer de förlora. Jag är inte nervös. Efter bara några minuter visar Immobile att jag hade helt rätt som inte behövde vara nervös. Caicedo befäster den känslan några minuter senare. När Immobile gör sitt andra för dagen innan 20 minuter ens spelats plockar jag fram mobilen och scrollar igenom mitt twitterflöde.
Under resten av matchen kommer jag på mig själv med att titta mer på mobilen än på tv:n. Matchen är över efter 20 minuter. Jag känner exakt noll spänning. När slutsignalen närmar sig får jag frågan från några kompisar om vi ska ut och äta något. Jag nappar på förslaget och stänger av burken i 89:e minuten. Några minuter tidigare hade jag reflekterat över hela den bisarra situationen och kom fram till slutsatsen att det måste kännas så här att hålla på typ Bayern Munchen, Barcelona eller PSG. Det kan omöjligt finnas någon spänning längre när de möter bottenlagen. Jag hatar det.
Stänger av tv:n
Dagens Lazio är det överlägset bästa jag någonsin upplevt sedan jag började följa laget slaviskt i mitten av 00-talet. Jag kommer nog aldrig få uppleva ett lika bra Lazio igen. Fatta att vi har en spelare som gjort 25 mål på 22 matcher? Fatta att vi har en spelare som värderas till uppemot en miljard kronor? Fatta att vi har en tränare som spelat stora delar av sin karriär i Lazio och som sen klättrat hela tränarstegen upp till seniorlaget? Fatta vilket jävla lag vi har turen att få se vecka ut och vecka in. Jag borde tejpa upp ögonlocken och inte missa en sekund av det här laget. Ändå njuter jag inte tillräckligt. Ändå stänger jag av tv:n i 89:e minuten och bryr mig inte ens om att höra Lucio Battistis vackra stämma efter matchen.
Jag vill känna spänningen när vi möter sämre lag igen. Jag saknar Chievo. Jag saknar att få magsår när vi möter Novara hemma för att Libor Kozak missat ännu en chans. Jag vill se Mark Bresciano vara så usel som bara han kan vara. Jag vill gråta över att Mauricio dragit på sig ännu ett idiotiskt rött kort. Eller vill jag det egentligen? Finns det inte något jäkla mellanting? Kan jag inte bara få känna spänning över att möta Spal hemma? Varför måste vi vara så jävla bra att jag inte är ett dugg orolig inför de matcherna längre?
Kommer aldrig få uppleva något liknande igen
Det jag kommer fram till är att jag ändå tar dagens Lazio framför alla andra upplagor de senaste tio säsongerna. För jag vet att det här som vi upplever nu kommer vi troligtvis aldrig få uppleva igen. Jag har bestämt mig för att jag ska njuta av det här laget. Jag ska njuta av Immobile medan jag kan. Jag ska njuta av Luis Albertos magi, av Acerbis lugn, av Sergejs huvudspel, av Patrics frisyr och av Caicedos leende. Det är inte Lazio det är fel på, det är mig det är fel på. Jag kommer inte få uppleva något sådant här igen, därför ska jag njuta av varje sekund från och med nu. Det borde alla laziali göra.
(Bara för att jag skrev den här texten kommer de säkert förlora mot Hellas på onsdag.)
