Månadens laziale: Sven-Göran Eriksson
Mitt i all regnuppståndelse står Sven-Göran Eriksson och konfererar på italienska. Bara det, att en utpräglad värmlänning pratar italienska, vittnar om det unika i en ytlig fotbollsvärld.
Jag sitter uppe en måndag kväll och tittar på dokumentären för femte gången. Göran Skytte heter journalisten och "I stormens öga" slutprodukten som visas i SVT. Den behandlar ett par månader av Sven-Göran Erikssons liv i Rom. Journalistiken är professionellt utförd och tar oss med bakom rampljuset, in i världen som alla vet finns där, men ändå är så fascinerande att skåda när den väl exponeras. Med Svennis är det skillnad. Det behövs ingen dokumentärfilm för att bevisa att värmlänningen är en människa, det ligger liksom redan i vår kännedom. Sven-Göran Eriksson är stormens öga.
Just idag regnar det i Rom. På träningsanläggningen Formello i utkanten av huvudstaden väntar en i raden av träningar för spelarna i SS Lazio. Laget är inne i slutspurten av säsongen och även om scudetton tycks vara utom räckhåll så är hoppet inte ute. En avgörande bortamatch mot Juventus återstår och om laget vinner den så kanske det kan gå vägen trots allt.
Den portugisiska landslagsmannen Fernando Couto kommer ut från omklädningsrummet iklädd enbart övertröja och kalsonger. Han pratar i telefon på ett språk som liknar portugisiska. Atillo Lombardo studsar fram genom korridoren och gör ett tafatt försök till att sjunga. Simone Inzaghi glider förbi och hälsar lite lätt på sina lagkamrater. Dejan Stankovic kör "väggen" med sig själv inne i ett av omklädningsrummen.
Mitt i all regnuppståndelse står Sven-Göran Eriksson och konfererar på italienska. Bara det, att en utpräglad värmlänning pratar italienska, vittnar om det unika i en ytlig fotbollsvärld. ”Andiamo ragazzi” säger värmlänningen och pekar mot trappuppgången, ”vi tränar ändå”. Trots uppgivna miner och suckar så är det ingen som yttrar ett endaste ord i protest. Ty il mister har talat.
Lite drygt tre år tidigare, den 27 januari 1997, hade Zdenek Zeman fått sparken från Lazio. Jag hade såvitt jag vet varit laziale i någon enstaka månad vid den tidpunkten och var fortfarande i färd med att utveckla mitt intresse för den italienska fotbollen. Mitt speciella förhållande till Lazios nästkommande tränaren blev en självklarhet.
När Sven-Göran Eriksson den sista januari slutligen bestämde sig för att nobba ett anbud från engelska Blackburn hade president Sergio Cragnotti gjort sitt bästa nyförvärv någonsin. Ett nyförvärv som givit Lazio fler titlar än någon annan ens varit i närheten av. Samarbetet mellan Sergio Cragnotti och lo svedese napoletano (ett smeknamn uppfunnet av just Cragnotti, främst pga Sven-Görans skrockfullhet) varade i knappt 3,5 år och blev ett av de största vinnarkoncepten som modern fotboll skådat. Den rika affärsmannen och den jordnära värmländska napolitanaren satte tillsammans skräck i sina konkurrenter och placerade SS Lazio på den så glamorösa europakartan.
Under Sven-Göran Eriksson vann Lazio sju av sina tio sammanlagda titlar, varav en ligatitel säsongen 1999/2000, då tränaren slutligen tog sin revansch efter tidigare missade ligatitlar med Roma och just Lazio. Två stora europeiska ligatitlar spelades hem till Rom, de första att tillfalla ett romerskt lag. Svenskens facit med klubben räcker som material för att älska honom livet ut. Få tränare har skördat så stora framgångar med ett klubblag som Eriksson.
Men det var inte titlarna som gjorde signore Eriksson avgudad, det var i första hand hans personlighet.
När Sergio Cragnotti 1991 köpte sin favoritklubb av bröderna Calleri var det en beslutsam president som skulle föra Lazio till den absoluta världstoppen. Med hjälp av sina privata tillgångar gav miljardären Dino Zoff och Zdenek Zeman närmast en kungatron att sitta på. Men ingen av de bägge tränarna nådde riktigt hela vägen fram.
Med Svennis var det skillnad.
Värmlänningen visste precis vad han skulle göra - och när han skulle göra det - trots att han tränade ett av Italiens mest mediebevakade fotbollslag. På ett unikt sätt, som vi inte ser prov på någon annanstans i dagens fotbollsvärld, lyckades svensken med det omöjliga: att föra ett lag fullt av individualister samman till en enda stor enhet. Det låter möjligtvis som en framgångsklyscha, men med Svennis var det skillnad. Prestationen är unik och fullkomligt omöjlig att överskatta.
Det slår mig att Sven-Göran Eriksson borde kunna göra en fantastisk karriär som pokerspelare. Han hade allt som krävdes för att lyckas när han var på sin topp i Lazio: en fantastisk förmåga att läsa sina motståndare och hitta deras sårbarheter, ett stenansikte som döljer en kokande tankegryta full av intryck, analyser och lösningar samt en kylighet och fingertoppskänsla som inte kan inge något annat än enorm respekt.
Och så är han ju ganska bra på att hålla saker för sig själv.
Förmågan att hantera konflikter med självupptagna egoister var förmodligen mister Erikssons allra ädlaste egenskap. Att kunna svälja stoltheten och vänta till dagen därpå, då känslorna lugnat ner sig, vittnar om en man som har bägge fötterna fast förankrade på jorden.
Sven-Görans två Torsby-vänner som sitter och väntar på en bänk i Formellos innandömen uppmärksammas av dokumentärens kameraman. Svennis kommer förbi och hälsar dem välkomna. De småpratar, innan han för tillfället återgår till sina sysslor som tränare för ett av världens bästa fotbollslag.
Göran Skytte får en kort pratstund med vännerna:
”Ibland kommer vi hit och tar ner honom (mister Eriksson) på jorden igen”.
Ner på jorden var det, ja. Hela den ljusblå delen av Rom fullkomligt avgudar värmlänningen. Just för tillfället, när jag bestämmer mig för att resa ner för att titta på Lazio hemma mot Inter våren 2000, är han förmodligen en av stadens mest älskade personer.
Det finns en signora som lyser starkare än många andra i Rom. Hon heter Enza och startade tillsammans med sina söner supporterbutiken "Laziopoint" (numera Original Fans Shop Lazio) på 80-talet, då Lazio befann sig i Serie B. Enza var med när Lazio vann sin första scudetto 1974 och har sedan 80-talet stått dag in och dag ut bakom disken.
När jag äntrar affären för första gången i mitt liv vet jag inte vem hon är. Det enda jag ser, och hör, är en äldre dam som står och nynnar med i musiken.
”Sven-Goran Eriksson, sha-la-la-la-la, Sven-Goran Eriksson, shaaaa – la – la – la – la – la – la...”
Det är svårt att förstå hur stor Sven-Göran Eriksson var – och fortfarande är – i Rom. Att vi svenska laziali skulle vara extra stolta över tränaren är ren nonsens. I Rom är han gud precis lika mycket för romarna som för oss, om inte mer. Värmlänningen hinner knappt gå utanför dörrarna vid sin lyxvåning vid Piazza del Popolo innan folk kommer fram för att gratulera och prata fotboll. Vilken normalt funtad människa som helst hade drabbats av någon form av storhetsvansinne, det hade inte varit en fråga om det skulle hända, utan när.
Med Svennis är det skillnad. Till Göran Skytte konstaterar tränaren med sitt sedvanliga lugn att ”han lever i en fantasivärld”.
Det är så oerhört Svennis.
För sådan är han, en av Lazios största legender genom tiderna.
Om du nu på något sätt skulle läsa det här Sven-Göran så skall du veta att du har haft en så positiv inverkan på mitt liv att det är omöjligt att tacka dig på något som helst sätt. Oavsett vad som händer i framtiden så kommer du alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. En plats som är reserverad bara för dig, precis som jag vet att din är reserverad för Lazio.
