Levante - Rayo Vallecano 2 - 1
Delio Rossi – Lazio 3-0
Biancoceleste överträffade sig själva och gav ett av seklets största bottennapp på Stadio Friuli i Udine ett ansikte.
Efter en makalös vändning mot Palermo var förväntningar uppskruvade på det ljusblå bortalaget från Rom. Tio poäng var bärgade och vi såg fram emot matchen mot Udinese med tillförsikt.
Men istället för de glädjebesked vi så desperat hade behövt slutade kvällen bakom en enda stor ridå. Lazio förnedrades grovt av ett Udinese som genom hela matchen körde på treans växel.
Delio Rossi - Lazios största motståndare
Delio Rossi. Så stavas den största anledningen till att vi förlorade idag. Tränaren har säsongen igenom envisats med sin intetsägande 4-4-2-upställning där Firmani och Dabo skall stå för finessen och kreativiteten, Stendardo styra och ställa i försvaret i försvaret samtidigt som Oddo skall slå precisa 89-meterspassningar till de erkänt huvudstarka anfallarna Pandev och Rocchi. Dessa skall i sin tur understödjas av Behrami och Manfredini som tar hand om andrabollarna när de nämnda anfallarna förlorar höjdduellerna. Och sen skall det hända något annat, som vi ännu inte hunnit lista ut vad det är. Typ.
Mot sämre lag har det bevisligen fungerat, men när Lazio stöter på bättre motstånd (Palermos blackout undantaget) lyser den totala avsaknaden av ett grundspel med sin närvaro. Stundtals är det till och med sämre än på Mimmo Casos tid.
Den här kvällen valde Rossi att starta med Paolo Di Canio på bänken, samtidigt som Liverani återigen gått och skadat sig. Catania-bekantingen Firmani fick återigen chansen på det centrala mittfältet medan den Arsenal- och Fiorentina-jagade Mudingayi fick vänta till den 85:e minuten för att göra sin Lazio-debut.
Positiv inledning
Lazio inledde aggressivt och pressade Udinese förvånansvärt högt upp i banan, utan att för den skulle skapa något av värde. Manfredini hade bortalagets bästa chans då han med en lös vänster innanför straffområdet tvingade De Santis i hemmamålet att röra sig i sidled. Lazios enda skott på mål – som jag kunde notera - under hela matchen.
Udinese å sin sida hade ingen av sina bättre halvlekar även om man successivt käkade sig in i matchen. Mot slutet var det stundtals spel mot ett mål, men de riktigt heta målchanserna uteblev. Den bästa fick Vincenzo Iaquinta som från en offsidestående position enkelt satte bollen i nät, men som inte fick något med sig utöver en frisparksavblåsning.
Bäst i första halvlek – och i hela matchen – var annars bortasupportrarna som sjöng oavbrutet genom hela matchen, något som hördes ända igenom de bedrövliga ljudproduktionerna och hem till Sverige. Den geniala banderollen ”Rocchi Balboa” missuppfattades emellertid av vissa spelare. Udineses Sulley Muntari var en av dem, som i hela den första halvleken ägnade sig åt att armbåga Lazio-spelare i huvudet, dock utan åtgärd från Roberto Rosetti.
Feldömd straff - Lazios fall
Den andra halvleken var bara drygt fem minuter gammal när Udinese fick en straff av den billigare kalibern. Såvida inte den assisterande domaren misstog bollen för att vara Vincenzo Iaquinta så kan avblåsningen sannerligen liknas vid en skandal. Mer patetiska domarmisstag får man fanimej leta efter på den här nivån.
Straffen slogs emellertid säkert i mål av den nämnde Iaquinta.
Rossi show
När vi alla väntade på ändringar i Lazio-laget svarade Delio Rossi med en sådan pinsam tystnad att man nästan ville börja gråta. Okej att man går in för att spela 0-0 – det är därför tränaren fått ryktet om sig att praktisera en ”anfallsglad fotboll” – men att inte ens anstränga sig för att åstadkomma en scenförändring är bara larvigt.
Lazios spel efter Udineses första mål höll knappt serie B-klass. Backlinjen var under all kritik och Stendardo sämre än någonsin, Dabo och Firmani var stelare än vanligt och ansvaret på Oddos axlar blev stundtals en parodi.
Först fram mot den 70:e minuten började Delio Rossi tänka på att byta ut lite spelare. Sorgligt nog plockades Behrami av banan, vilket lämnade oss med det minst kreativa mittfältet serie A kommer att skåda den här säsongen: Manfredini, Dabo och Firmani. När Rossi insåg att taktiken inte ledde någon vart valde tränaren att slänga in Simone Inzaghi, utan att egentligen förpassa vidare instruktioner till spelarna ute på plan. Enorma ytor uppstod således på Lazios planhalva och stackars Stendardos brister framstod allt tydligare för var sekund som gick av matchen.
Svidande avslutning
De sista minuterarna av matchen var en enda lång pina för oss laziali. Extra mycket sved det att Serse Cosmi fick anledning att demonstrativt jubla framför Lazio-bänken, men också att gamla Roma-spelaren Candela fick sista ordet med en sån där förnedrande lobb över Peruzzi som han måste ha lärt sig i derbyna.
Lazio saknade riktlinjer och idéer, precis som förut. Vi formligen skrek efter Di Canio eller Liverani, och just idag hade nog även Igli Tare varit ett välkommet tillskott i startelvan. Tränare Rossi måste inse att något är fel, något som verkar vara ett bestående problem bland Lazio-tränarna på senare tid.
Idag skämde vi ut oss för andra gången den här säsongen och att vi har tio poäng efter sex matcher kan nog visa sig vara mer nödvändigt än vad vi först trodde…
Non mollare mai!
