Casa Lazio (6)
Höstens mörker närmar sig med stormsteg samtidigt som Lazio desperat letar efter ett grundspel.
I sex dagar fick våra örnar flyga fritt i den ljusblå himlen. Le aquile romane hade besegrat de sicilianska motsvarigheterna efter att ha svarat för en av de mest remarkabla vändningar jag upplevt som laziale. Men efter 90 mediokra minuter i Udine, där en av italienskans mest besynnerliga dialekter är en del av den friulianska vardagen, så förvandlades tillvaron till precis lika svartvit och tråkig som Lazio hittills den här säsongen:
Messina hemma – här kan vi tacka bortalagets ineffektivitet på offensiv planhavla för att vi avgick med segern. Spelet i den andra halvleken var under all kritik och ett rättvist resultat hade nog varit 1-1.
Cagliari borta – Tolv strålande inledningsminuter räddade oss från totalfiasko, poängen har vi i övrigt Angelo Peruzzi att tacka för.
Treviso hemma – Här fick vi bevittna en strålande första halvlek från hemmalagets sida, precis så bra som laget har potential till att spela. Scenförändringen i den andra halvleken var total och att laget som för tillfället är hopplös jumbo i Serie A hade ett drömläge att kvittera i slutet säger allt.
Milan borta – Lazio skämmer ut sig totalt och visar prov på hur fotboll borta mot Milan inte skall spelas.
Palermo hemma – En lika bedövlig förstahalvlek som vi är vana vid att se följs upp av ytterligare en fantastisk halvlek, och Lazio undkommer mirakulöst med tre poäng.
Udinese borta – Ytterligare två pinsamma halvlekar där vi blir avklädda i direktsänd TV. Behållningen från matchen är bortaklacken.
Likheterna med laget under Giuseppe Papadopulo och Mimmo Casos ledning är slående – den första i och med bergochdalbanan som aldrig tar slut, den andra i form av den totala avsaknaden av en spelidé och tydliga rollfördelningar. Det går bara inte släppa Rossis brister, precis som det inte går att släppa den bedrövliga straff som Roberto Rosetti blåste i den andra halvleken.
Att vissa verkar ha fått för sig att straffen var solklar – likt vissa italienska medier – är i mina ögon väldigt märkligt. Både Siviglia och Zauri spelar på bollen och träffar, det är solklart. Att Iaquinta sedan möjligtvis hamnar i kontakt med den förstnämndes utsträckta ben är snarare en spekulation än en sanning, varpå Rosetti tar hjälp av linjedomaren för att fatta ett så ”korrekt” domslut som möjligt.
Kontroversiellt - ja. Korrekt – nej.
Hade man mött Juventus så hade Iaquinta fått gult kort för filmning.
Nåväl, Rossis brister var det...
”Vi måste förbättra vår mentalitet” säger tränaren kritiskt efter slutsignalen i lördags. Frågan är snarare, som sagt, om det verkligen är den det är fel på.
Att starta med Paolo Di Canio på bänken mot Udinese är inte bara fegt, utan kan också liknas vid ett amatörmisstag. Det känns så oerhört frustrerande att tränaren inte inser vad som är fel. Det är väldigt svårt att förklara känslan för er som inte håller på Lazio eller ni laziali som inte håller med mig. Jag har ingen tränarutbildning – och säkerligen ingen erfarenhet från att stå i rampljuset – men ibland känns det som att mister Rossi väljer bakvägen istället för den upplysta huvudentrén. Jag vet inte riktigt varför, men en förklaring kan vara att han helt enkelt inte vågar anfalla.
Jag hoppas på bättring mot Fiorentina och i derbyt, framförallt spelmässigt, annars tillhör jag snart den minoritet som skriker efter tränarens avgång.
På tal om derbyt, förresten. Om Lazio suger, vad fan gör då Roma!?
0-1, minut 17, Paolo Negro.
1-2, minut 54, Enrico Chiesa.
2-3, minut 90, Francesco Colonnese.
Och så var det en gång för alla bekräftat – Rom är ljusblått!
Det komiska i situationen behöver säkerligen inte understrykas, men det hela ter sig om möjligt än mer humoristiskt när man betänker att samtliga tre spelare en gång i tiden ansågs för dåliga för att spela i Lazio.
Paolo Negro, som under fyra år hånats av Roma-publiken för sitt självmål i höstderbyt säsongen 00/01, är självfallet en mycket stolt man idag. Hur mycket tror ni en Roma-tröja med trycket ”Negro” är värd i dagsläget? Att våra kära kusiner satt sitt eget spott i halsen (i dubbel bemärkelse) är nog ingen överdrift…
GRAZIE "NEGROGOL"!
* * *
Proteserna mot president Claudio Lotito fortsatte dessvärre även på Stadio Friuli. Den här gången ekade ramsan ”Lotito pezzo di merda” högre än allt annat och om inte parterna når en kompromiss inom sinom tid så blir jag riktigt orolig. Just nu står två sumobrottare i varsitt hörn och visar musklerna, maktkampen kan sluta hur illa som helst.
Läge att visa varandra lite ömsesidig respekt?
* * *
Avslutningsvis ägnas en tanke den nyligen bortgångne hederspresident Renzo Nostini. De svarta sorgbanden och den tysta minuten för att hedra presidentens minne bekräftar att Lazio inom loppet av ett par månader tragiskt förlorat tre stora profiler. Må dem alla vila i frid.
