Fyra dagar kvar: reseberättelse från Rom
På söndag är det äntligen dags för den första av två stora smällar för säsongen. En av två matcher som varje laziale längtar efter. Lazio, som för tillfället flyger högt, ska möta lillebror Roma. För att få igång alla Lazio-supportrar runt om i landet tänkte jag dela med mig av mina upplevelser från min bästa resa någonsin.
2005-01-05
Klockan är 04:00 och jag kontrollerar en sista gång att allt är nerpackat innan det bär av till Köpenhamns flygplats Kastrup.
Åtta timmar senare anländer jag och mina två vänner till Leonardo da Vinci (flygplatsen) i Rom. Vi hämtar vårt bagage och tar sedan första bästa taxi till vårt hotell. Taxichauffören som visade sig vara en inbiten romanista, och som var övertygad om röd-gul seger, önskade oss ändå lycka till, innan vi klev av taxin.
Efter incheckning på hotellet bar det av ut på stan i soliga Rom för att avnjuta den speciella atmosfären i den eviga staden. Det blev allt från Colosseum till en glass på toppen av Spanska trappan innan vi avslutade i huvudstadens bästa affär: Lazio Original Fans.
Stämningen var inte som den brukar vara och den gamla damen som alltid tar emot sina kunder med sång och glädje var heller inte där. Det märktes att Lazio inlett säsongen dåligt och att en viss uppgivenhet spridits bland fansen. Hur som helst gick jag nöjd ut ur shoppen med en ny tröja som jag hoppades skulle föra tur med sig till matchen. Jag har nämligen en fin vana gällande namnval på tröjorna. Varje gång har mitt val gjort mål i derbyt och det skulle inte bli annorlunda den här resan heller.
På ryggen stod det givetvis Di Canio.
2005-01-06
13:00 lämnar vi hotellet efter en seg morgon. Klockan gick oerhört sakta och längtan efter matchen blev bara större och större. Än en gång gav vi oss ut på Roms gator i det underbara vädret för att få tiden att gå och för att njuta av staden en sista dag. Farsan ringde under dagen och frågade om han skulle sätta ett resultat på matchen till mig. ”Sätt en hundring på 3-1” sa jag. Det sista vi gjorde innan vi tog en taxi till Olimpico var ytterliggare ett besök på Lazio Original Fans. Den här gången var den gamla damen där som vanligt och var lika optimistisk som alltid.
Redan 17:30 hoppade vi av taxin utanför den gamla OS-byn där allt känns otroligt litet jämfört med det mäktiga Olimpico som vackert lyser upp hela parken. Vi tog en runda runt arenan för att se om man kunde träffa på någon pratglad laziale eller hitta ett sista fynd att få med sig hem till Sverige. Det blev varken det ena eller det andra då det var ganska folktomt vid den här tidpunkten. Därför tyckte vi att det var lika bra att ta plats i den minimala kön utanför Tribuna Tevere där vi hade våra platser.
18:00 var vi på plats inuti ett tomt Olimpico om man bortser från de centrala delarna av kurvorna. En halvtimme senare var Curva Sud fullsatt medan Curva Nord fortfarande gapade tom. Jag började frukta att intresset från Lazio-håll inte alls skulle vara så stort som man hade hoppats på. Men en halvtimme senare fylldes även den norra kurvan, och som den fylldes. Lazio-fansen stormade in till vilt jubel och sång medan den tomma kurvan fylldes på mindre än två minuter.
Härnäst väntade ett imponerande banderollkrig mellan Curva Nord och Sud som pågick till matchens slut. Helt otroligt hur många olika banderoller de olika supportrarna har med sig in på arenan. Men den bästa svarade tyvärr Roma för när de drog upp en banderoll med alla klubbtröjor som Di Canio har burit för att håna hans ”lojalitet” mot klubben.
20:25 är arenan fullsatt till bristningsgränsen och jag kunde inte se en enda tom stol från min sittplats på Tevere. Högtalarna går i gång och ”Non Mollare Mai” börjar eka ut över stadion. Roma-supportrarna börjar vissla men så fort Lazio-fansen börjar sjunga blir dessa lätta att överrösta. Under tiden drar ett mäktigt konfettitifo igång på norra kurvan medan spelarna kommer in på stadion i vars ett prydligt led.
Matchstart
20:30 blåser Dondarini igång matchen som Lazio inleder bäst med aggressivt spel och mycket hög press som jag gärna ser nu på söndag också. Något som jag garanterat inte får se på söndag är ett mål som Di Canios 1-0-mål. Liveranis nedtagning, den geniala passningen, för att inte tala om Di Canios styrning mellan öronen på Pelizzoli. Vilt jubel utbröt bland alla laziali och jag firade bland annat genom att omedvetet kasta ner en av kompisarnas keps några bänkrader ner. 1-0 stod sig i halvtid med Lazio som det klart bättre laget. Men jag kände mig inte alls säker med tanke på det gamla Roma-spöket som hade förstört så många kvällar för mig tidigare.
Med en halvtimme kvar av matchen fäller Cufre Antonio Filippini som överdriver så pass bra att argentinaren får gult kort. I ren frustration sparkar Cufre bollen stenhårt mot Lazio-klacken som sitter längst ner på Tribuna Tevere. Vilt tumult uppstod då klacken kastade in ett femtiotal bengaler på planen för att sen avsluta med en bomb som small en meter ifrån Francesco Totti. Matchen avbröts i flera minuter och jag började frukta att vi inte skulle få se mer av matchen. Men publiken lugnade sig och matchen kunde fortsätta samtidigt som de flesta fotbollsälskare pustade ut.
Fem minuter efter oroligheterna kopierade Panucci och Cassano Italiens mål mot Sverige i EM 2004. Sist jag var på Olimpico och såg derbyt förstörde Cassano min födelsedag genom att då nicka in 1-1 på övertid. Jag fruktade samma öde igen och visste att jag inte skulle klara av det en gång till.
Men bara några minuter senare räddar Rodriguez livet på mig genom att stenhårt smälla in 2-1 på volley. Jublet visste inga gränser denna gång och kompisens keps kastades ännu längre bort. En man jag aldrig tidigare sett som satt till vänster om mig tog tag i mig och skakade om mig i ren glädje. Men nu väntade några nervösa slutminuter som visade sig vara helt fantastiska.
Matchminut 85 nickar Rocchi bollen förbi Pelizzoli för att sedan retfullt enkelt sätta punkt för matchen. Eufori uppstod bland alla laziali och jag vill påstå att jag för ett ögonblick uppnådde nirvana. Min kompis med kepsen hade tagit av den redan när Rocchi nickade bollen förbi målvakten med tanke på tidigare incidenter. De återstående minuterna var till och med jag lugn och det kändes helt underbart att hånfullt jubla till varje gång Roma-spelarna slog en passning till varandra. När matchen sen var slut var mitt livs bästa dag fullbordad och jag kände att jag hade nått toppen i mitt liv. Mina andra kompisar som håller på Inter och Milan var även dem starkt imponerade av Lazio och påstod att dem aldrig hade sett sina lag göra en insats lik Lazios.
Sånt känns alltid bra att höra.
Efter matchen hade vi lite problem att komma hem till hotellet på grund av oroligheter runt arenan med bland annat tårgasattacker från polisen. Men att vi inte hittade en taxi och inte kom hem förrän 05:00 den natten spelade ingen roll. Lazio vann med 3-1 och det är precis en sån här match vi hoppas att Roms förstalag ska göra på söndag.
