Casa Lazio (10)
Bertarelli. Castroman. Montella.
Ernesto Bertarelli är en av världens tjugo rikaste personer. Därtill är han laziale.
Denna kombination har fått otaliga laziali att svettas i våta drömmar vid otaliga tillfällen. Gång på gång har miljardären i fråga nekat, men ryktena har alltjämt överlevt, i vägran för att inte låta sig uppfyllas. Och emellanåt har dessutom ryktena varit ganska trovärdiga, som när Claudio Lotito dök upp på en presskonferens med Bertarelli för att skaka hand framför kamerorna.
Men inget hände, och kommer förmodligen inte heller att inträffa.
Varje gång rykten dyker upp nuförtiden så skrattar man bara. I jakt på desperata räddningar har Lazio-supportrar blåögt hållit tummarna för att ryktena, som på den tiden verkade ofantligt övertygande, skulle förvandlas till verklighet. Men icke. Och den visan går ingen på längre.
Fast allt det här är skit samma. Vart jag vill komma är att jag trivs med situationen som den är i dag. Jag är fruktansvärt nöjd. Inga storstjärnor till spelare, istället försöker man hylla spelare som alltid kommer att vara i skuggan av storlagens fixstjärnor till skyarna.
Och det funkar.
Tommaso Rocchi, hädanefter Tommy, är husgud för mig. Massimo Oddo börjar ånyo att leva upp till min bild av honom som dynamisk fläkt på högerkanten som bara ångar på i en sådan där slapp stil som bara han kan få till. Och sedan har jag även börjat gilla Paolo Di Canio, något som jag tror att många andra Serie A-fantaster också gör även om de gärna vill hävda motsatsen.
För det går ju inte annat än att charmas av att det är en jäkla supporter som springer omkring på planen, som lägger ner minst lika mycket kraft på att peppa laget i ren Curva Nord-anda som att spela själva fotbollen.
Det börjar nästan bli lite kult. Och jag gillar kult, speciellt i sådana här udda sammanhang.
Men åter till det jag var inne på innan jag svävade i väg.
Det känns så skönt att slippa ha förväntningar på laget, att kunna känna att en förlust mot ett bra lag borta är acceptabelt, att kunna välkomna tillbaka gamla hjältar så som Stefano Fiore härom sistens.
Dessutom känner man sig som en integrerad del av klubben.
Även om Claudio Lotito, enligt många, har stängt igen verksamheten så har lagets kliv ner i tabellen, bort från glamouren, kunnat ge en avskalad bild av klubben.
För alla oss, de flesta, som fick upp ögonen för Rom-laget åren innan millennieskiftet och framåt, har klubbens nuvarande status och tillstånd givit oss chansen att se vad det var för klubb som Giorgio Chinaglia gjorde till Italiens bästa - eller varför inte den klubb vars supportrar väckte beundran runt om i det stövelformade landet på åttiotalet för dess outhärdliga stöd, en endaste lång orgie av allt som Non Mollare Mai står för, till laget trots alla blytunga nederlag.
Och trots allt detta går det att se Lazio på teve nästintill varje helg. Det är så jävla sjukt.
För mig som varken har Canal+ eller Viasat 2 kanske det inte är lika roligt men jag har i alla fall TV4 - till skillnad från ingenting, vilket jag annars skulle ha. Även det lite småsjukt på sitt sätt.
Och hur ska man då inte kunna gilla läget som det är än mer. Vi får se oglamourös, men desto mer charmfull, fotboll i tevesoffan och få flashbacks till gamla stora tider när Liverani och c/o försöker sig på något à la Veron. Eller när Tommy drar på ett, ungefärligt, Giuseppe Signori-avslut.
Så de som klagar på TV4 för ursäkta, men jag är fullständigt likgiltig inför deras situation. Jag får se mitt Lazio, och det är allt som jag bryr mig om. Solidaritetståget tänker jag inte hoppa på förrän TV4 dissar en ordentlig toppmatch med Lazio och att jag därmed ändrar åsikt. Till dess skiter jag i allt annat.
Till dess ska jag njuta.
Det finns dock en grej som förargar mig. Och det är Lucas Castroman.
Jag bryr mig inte om derbymålet, är inte därför jag gillar honom. Jag gillar honom för det spel som han visade upp när han var i Lazios ägo. Han kämpade och slet samtidigt som han kunde spela sofistikerat. En spelare som skulle passa in perfekt i dagens lagbygge. Och det är därför det grämer mig så mycket att han inte tillhör Lazio, att den före detta Lazio-ledningen inte såg något värde i honom.
I dag spelar den långhårige argentinaren i Velez Sarsfield, klubben han kom från, där han har gjort stor succé och krönts till den inhemska argentinska fotbollens kanske störste stjärna.
Nyligen åkte han tyvärr på en långtidsskada och kommer inte att kunna delta i det stundande VM:et.
En klapp på axeln från mig, Lucas.
Till sist. (Även om det är lite sent.)
Vincenzo Montellas dyk över reklamskyltarna efter Francesco Tottis mål i derbyt höll absolut världsklass. Aldrig förr har ett flygplan fallit så handlöst mot marken. Tåls att skratta åt i tio år framöver. Minst.
