Lazio - Palermo1 - 1
Matchkrönika: Sampdoria 2 – 0 Lazio
Jaha. Och så var det bortamatch igen…
1-1
0-2
0-3
1-1
0-1
0-2
Två poäng på sex bortamatcher.
Två mål på sex bortamatcher.
Denna statistik skulle man kunna tro att den tillhörde något jumbolag i valfri serie. Men det stämmer inte, faktum är att den dystra statistiken tillhör Lazio.
Jag minns för några år sedan. Då var Lazio obesegrat i bortaspelet nästan framåt vinteruppehållet. Eller det kanske till och med var efter det. När sedan hela säsongen var spelad var en hands fingrar mer än tillräckligt många att behöva för att räkna fram antalet bortaförluster.
Den här säsongen är det tvärtom. Förmodligen mer än så.
Inför mötet med Sampdoria sade tränare Delio Rossi att Lazio skulle kunna klara ett oavgjort resultat om man bara visade upp lite kämparglöd.
Men Lazio är som Dr Jekyll och Mr Hyde. Två fullkomligt olika ansikten som inte har några som helst gemensamma drag.
Antingen pressar man tillbaka topplag med lazialitá och spelglädje.
Eller låter man sig själv pressas tillbaka. Utan lazialitá och spelglädje.
Visst, Sampdoria är ett oerhört stabilt och starkt lagbygge. Men ta en titt på statistiken där uppe igen. Börjar det inte se lite löjligt ut nu?
Det blir definitivt inget framtida Uefacup-äventyr med sådana resultat. Att agera som två helt olika lag i varannan match fungerar inte.
Inte i längden.
Man brukar tala om mentala spärrar. Jag tror att Lazio har en mental spärr som spökar. När det gäller bortaspelet har den funnits där sedan månader tillbaka. Den har gjort att man inte har vågat spela. Att man inte har fortsatt där de underbara hemmamatcherna slutade.
För visst kan Lazio om det vill. Man vinner inte över Palermo och Fiorentina av tillfälligheter. Och första halvleken mot Inter var inte enbart de arroganta Inter-spelarnas förtjänst.
Men som sagt. På bortaplan kryper rädslan fram. Man vågar inte försöka vinna, Delio Rossi vågar inte yttra sig optimistiskt till pressen.
Jämför man Lazio-tränarens kommentarer inför hemma- och bortamatcherna är dem helt olika.
Kaxighet, optimism och självsäkerhet.
Försiktighet, diskret pessimism och osäkerhet.
Vilka ord som beskriver vilken presskonferens behöver jag inte gå in närmare på.
Och då är det inte särskilt konstigt att ingen tar tag i det hela. Ingen som ryter till och kräver uppryckning. Förluster blir okej, bara några hängiga huvuden för stunden.
Slappa axelryckningar.
Jag förvånas inte längre. Jag förväntar mig inte något. Men det värsta av allt är att samma mentalitet verkar finnas hos spelarna. Och det är inte bra, verkligen inte.
När det gäller matchen så gick det väl ändå inte så dåligt. Några chanser hit och dit. Nollan intakt en bra bit in på matchen. Men sen gick det som det gick. Så som det alltid går.
Två minuter. Två mål. 2-0 till Sampdoria.
Så här i efterhand är det samma visa igen. Det funkade inte riktigt. Satte inte målchanserna. Straff bortdömd.
Och så vidare.
Och vidare.
Ja, precis som vanligt.
Slappa axelryckningar.
