Gästkrönika: Fotboll och politik hör ihop
Frilansjournalisten Mats Lerneby uttrycker sina funderingar kring Paolo Di Canios utspel i söndags.
Fotboll och politik hör ihop. Om det kan man tycka vad man vill men så är det, sporten som går som ett tvärsnitt genom de flesta samhällen förtrollar oss alla. Från de skitiga pojkarna som lirar boll utanför kyrkan i kvarteret Forcella i Neapel till stenrika miljonärer som köper spelare som vi andra vanligt folk köper lösgodis.
Och när någonting finns i tillräckligt många delar av samhället, blir det politik. Det är en logisk följd. Ingenstans blir det mer tydligare än i Italien. I ett land där den enda nationella gemenskapen skapades av en förvirrad diktator med dålig hårväxt och där 40-talet regeringar kommit och gått sedan andra världskrigets slut, där syd hatar nord och nord hatar syd och där det dagliga politiska livet för oss svenskar ter sig fullständigt förvirrat, är fotbollen politik.
För det enda som på något sätt har enat folk är fotbollen. Alla napolitanare kanske inte tycker likadant, men de älskar Napoli, samma gäller för dem som bor i Palermo, Parma, i Lazio och Rom, osv. Alla enas de kring sitt fotbollslag. Och givetvis blir fotbollen och arenan i det läget den perfekta talarstolen för politiska budskap.
Den som tror att Silvio Berlusconi valde att kalla sitt parti Forza Italia bara för att det lät bra, bör tänka om. Namnet slår an samma ton som de flesta hejarramsor man hör på läktarna. Det stora problemet infinner sig när man i Italien förnekar detta. Som nu när Paolo Di Canio igen drar skam och vanära över mitt lag genom att på planen använda symboler som inte bara rent mänskligt är fullständigt förkastliga, utan som också tar den ljusblåa färgen från mig och många andra och förknippar den med stöveltramp och folkmord.
Vad gör man i Italien då? Ställer man sig på enad front och säger från klubb, förbund och regering unisont att vi accepterar inte det där? Visar man, för att tala klarspråk, lite civilkurage?
Tar man chansen att för en gångs skull på allvar ta tag i ett problem som hotar att döda den italienska fotbollen fullständigt?
Svaret är nej.
Man förnekar.
Tränare Delio Rossi beter sig som en liten skolpojke som pallat äpplen.
- Det Di Canio gjorde har blivit överdrivet, Livorno betedde sig faktiskt värre, säger han.
Och president Lotito är än värre.
- Di Canio är ett offer för politiseringen av fotbollen, säger han.
Det är ju för fan Di Canio som har snott fotbollen, laget och dess färger från oss!
Det är ju han som gjort politik av det.
Ingen, vare sig tränare eller president tar något som helst ansvar.
Grädden på moset kommer när förbundets ordförande säger att politik och fotboll inte hör ihop, man undrar ju stilla vilket land han har bott i de senaste 100 åren. Vad var han när Napoli vann och för första och enda gången var bäst på någonting i Italien? Vad var han när det vecklades ut en banderoll i Lazios Curva Nord där Arkan hyllades och var någonstans har han hållit hus under alla de spelskandaler och nedtystade korruptionshärvor som skakat landet och dess fotboll?
Istället för att sätta ned foten, dra en gräns, säga att vi inte accepterar sådant här, det måste få ett slut så tar man det något märkliga beslutet att sända ett fotbollsmagasin i svartvitt.
Publiken sviker arenorna. Och för många beror det inte på höjda priser, jag känner flera personer som helt enkelt inte vågar gå på fotboll längre. Dels för att det är alldeles för våldsamt och dels för att supportergrupperingarnas alltmer extremistiska hållning, får dem att må illa.
Ingen gör någonting, man sopar det under mattan.
Nja, inte riktigt. Supportergruppen Lazionet har på sin hemsida en insändarsida där Di Canio fördöms av Laziofans. Att han med sina gester tar ifrån dem deras känsla för sitt lag och hur han gör den älskade ljusblåa färgen till något brunt. Hur han sviker.
- Han borde skämmas och ära tröjan, laget tillhör inte ett fåtal fascister, skriver en.
Kanske finns det hopp. Kanske är framtiden ljusblå, trots allt.
Hur som helst måste man börja tänka om.
Annars går det åt helvete.
