Införkrönika/Casa Lazio (16)
Lazio mot den gamla damen på Olimpico.
Det vankas ånyo stormatch på Olimpico när giganten från Turin kommer på besök. Föregående säsong slutade båda matcherna med förlust, om än knappa sådana.
Saknaden av ”Juventus-dödaren” – Stefano Fiore – var stor men i ett hopplöst mörker, där bristen på en klar spelidé var påtaglig, väcktes ett hopp. För alla minns vi väl Goran Pandevs drömmål i Turin, där han dribblade bort både en och fyra Juventus-försvare. Dessvärre slutade matchen som bekant i svart-vit favör
På vårkanten var det den före detta Lazio-spelaren Pavel Nedved som fördärvade veckan med sitt mål i den 85:e minuten.
Dags för revansch! Eller?
För drygt ett år sedan dömdes Juventus chefsläkare, Riccardo Agricola, till 22 månaders villkorligt fängelse. Det efter att han försett nordklubbens spelare med dopningmedel under de framgångsrika åren på 90-talet. Bara det att han dömdes till villkorligt kändes olustigt.
Beslutet överklagades och i onsdags kom den nya domen: Agricola frias. Liksom Juventus klubbdirektör.
Frikännandet av Riccardo Agricola är inte någonting annat än en stor skam, och ytterligare en påminnelse om det italienska samhällets brister.
Alla vet vi sanningen – även fast vissa vägrar acceptera den - om Juventus och alla har vi sökt någon form upprättelse. Efter år av utredningar och processer skulle den så komma, men domen svek. Den knivhögg oss alla i ryggen och sånt här kan bara hända i Italien, känns det som. Ett stort jävla skämt, kan man också kalla det.
Morgondagens match ska ändock bli en intressant drabbning. Lazio har absolut ingenting att förlora och kan utan någon större press försöka göra en så bra match som möjligt.
Genom åren har vi ofta spelat bra fotboll i stormatcherna, trots bottennapp mot lag från den undre halvan av tabellen var och varannan vecka.
För några år sedan hade två nästintill jämnbra lag radat upp sig bredvid varandra. Idag är situationen, som ni vet, avsevärt förändrad. Juventus har rullat på som vanligt, med eller utan dopning i ådrorna, och kan ställa ett stjärnspäckat lag på benen.
Lazio, däremot, har genomgått enorma förändringar, stått på ruinens brant och gjort sig av med stora delar av det lag som en gång var så framgångsrikt. Nu har vi inte ens Stefano Fiore längre.
Ändå känner jag en viss optimism. Vi kan inte göra annat än spela vårt spel och hoppas att det ger resultat. Spelet på hemmaplan har fungerat nästan förvånansvärt bra, vi har Valon Behrami och Fabio Liverani är inte skadad.
Skadad är däremot Cesar. Brassen gick sönder i en träningsmatch på Formello i veckan och beräknas vara borta i ungefär en månad. Tråkigt.
Några större förväntningar kan man dock inte ha. Lazio tar sig an Juventus, eller ”Zlatan tar sig an Lazio” som det i det närmaste heter i Sverige, och allt annat än bortaseger är givetvis en skräll i och med att Juve gått fram som en ångvält i höst.
Sebastiano Siviglia vs. David Trezeguet, Ousmane Dabo vs. Patrick Viera och Igli Tare vs. Fabio Cannavaro. Lite som David mot Goliat, kan man säga.
Det är följdaktligen svårt att tro på vinst i en sådan här match. Hoppet är dock det sista om något som överger en. Själv ska jag luta mig tillbaka i fåtöljen utan att känna någon som helst press.
Non mollare mai!
