- -
Matchkrönika: Palermo 3 – 1 Lazio
Onsdagskvällen på Sicilien var Palermos.
Giuseppe Papadopulo anlände till Lazio för ett år och ett par månader sedan. Redan i första matchen såg han till att besegra Roma i en, ur Lazio-ögon sett, oerhört minnesvärd match. Om jag inte minns fel blev det tre raka segrar innan höstformen återvände.
Palermo drabbades också av Papadopulo-effekten för ett tag sedan. I debutmatchen mot Milan i Coppa Italia såg den nysignade tränaren till att hans mannar slog tillbaka det milanesiska laget med övertygande 3-0. Och i det efterföljande Serie A-mötet mot Reggina var man bara ett övertidsmål i från att ha bärgat alla de tre poängen på bortaplan.
I går tog man emot Lazio på Renzo Barbera.
Papadopulo har sagt flertalet gånger att derbyvinsten mot Roma är hans största upplevelse som fotbollstränare, och nu ställdes han alltså mot det lag som han har i hjärtat; Lazio.
Ett Palermo fyllt av självförtroende tog kommandot på direkten efter att domaren hade blåst i gång matchen. David Di Michele kom till avslut redan efter trettio sekunder. Och efter tolv minuter stod det 1-0 till hemmalaget efter att Mariano Gonzalez hade förpassat bollen i nät bakom Angelo Peruzzi.
Så, på ett sätt var matchen redan avgjord där. Med Lazios digra bortafacit och än mer digra bortamentalitet såg det inte ljust ut. Verkligen inte.
Men man försökte ta sig tillbaka in i matchen. Paolo Di Canio serverade bland annat Stefano Mauri, som var väldigt blek för dagen, som brände sitt läge. Även Tommaso Rocchi var framme och nosade, men på Di Canios inlägg nådde han inte riktigt fram med huvudet. Och hans skottförsök blev täckta av Palermo-försvararna.
I stället var det Palermo som tog till vara på sina lägen och såg till att göra både 2- och 3-0 genom Giovanni Tedesco och Andrea Caracciolo. Och däremellan hann dessutom Simone Barone med att pricka ribban i ett långskott från trettio meter.
Det här var inte Lazios dag. Försvaret hade ingen ordning och reda på sig, mittfältet var tafatt, Valon Behrami kom in så fel i matchen att han slutligen blev utvisad, och självklart fick Rocchi springa omkring däruppe alldeles ensam.
En typisk bortamatch, med andra ord.
Det brukar se ut så då.
Av någon konstig anledning.
För dem som hoppas på en Uefacupplats så kan dem se till att skrota dem förhoppningarna redan nu. Eller förresten - för ganska länge sedan. Visserligen kommer man långt med ett starkt hemmaspel, men utan några bortapoäng kommer man däremot aldrig ända fram.
Två bortasegrar är långt i från tillräckligt, och det är inte heller otur eller dåliga omständigheter som det beror på. För så fort gräsmattan inte är Olimpicos så börjar alla ben att darra, koncentration och mod försvinner. Kreativitet och självförtroende byts ut mot blygsamhet och nödvändigheter.
Om ens det.
Om ens något överhuvudtaget.
Just det, Manuel Belleri gav Lazio ett tröstmål på en hörna i slutet av matchen.
Men vem bryr sig om det.
