Sassuolo - Sampdoria0 - 0
Matchkrönika: SS Lazio 0 – 2 AS Roma
Lazio ådrog sig en derbyförlust medan Roma skrev Serie A-historia.
Efter slutsignalen i går var jag verkligen inte sugen på att skriva ner något överhuvudtaget. Men efter att ha bearbetat den direkta tomheten man kände efter slutsignalen slog tanken mig.
Vad gick egentligen fel?
Faktum är att Lazio spelade ganska bra i går. Visserligen slog Fabio Liverani bort några passningar, och Paolo Di Canio var en skugga av sin 3-1-skepnad. Men man hade ändå ett okej spel. Ja, Tommaso Rocchi prickade till och med stolpens yttersida efter en fin kontring, och bollinnehavet var Lazios.
Fast sedan fick Roma den där hörnan. Markeringsmiss och en nick i mål. Mer av en tillfällighet än att Roma verkligen förtjänade målet.
Men jag vill inte kalla det oförtjänt heller. Roma spelade smart matchen i genom, och med ledningsmålet fick dessutom de gulröda matchen dit dem ville. Lazio pressade tillbaka Roma både innan och efter målet, men Christian Chivu och Philippe Mexes såg till att hålla tätt bakåt. Eller rättare sagt: hela Roma stod för en solid försvarsinsats där alla spelarna stod på rätt ställe och höll koncentrationen uppe under samtliga av de nittio spelade minuterna.
Lazio försökte febrilt att få hål på muren, men inlägg på inlägg avvärjdes genom att Roma-spelarna alltid var steget före Lazio-spelarna. Så trots pressen och att inläggen ibland var ganska farliga hade Roma koll på läget.
Sorgligt, men sant.
Och sedan kunde ärkerivalen också dundra in ett andra mål mitt i den andra halvlekens intensiva ljusblå press.
Roma fick matchen än mer dit det ville, behöll lugnet i försvarsspelet och lät tiden rinna på. Taktiskt genialt.
Kanske lite av marginaler som spelade in när man summerar tillställningen så här i efterhand. Lazio sköt stolpe ut, medan Roma fick nöjet att kunna utnyttja en markeringsmiss.
Men det är ingen ursäkt, tyvärr. Roma fick sin målchans, tog till vara på den och kunde därefter tillämpa en taktik som passade laget perfekt. Och sedan Alberto Aquilanis spik i kistan förstås. Allt detta kvarstår.
Besvikelsen var stor i går. Och när Paolo Di Canio byttes ut vet jag inte om han mest var besviken på sig själv eller på grund av att Romas järnridå var alldeles för svårforcerad.
Han bara satt där på bänken och stirrade tomt ut över planen. Precis som oss alla andra.
Markeringsmiss. Nick i mål. Matchen förlorad.
För det var nästan så man kände vid den tidpunkten. Och att vända ett underläge i ett derby är otroligt svårt.
Och med tanke på att Roma var anfört av ett enormt självförtroende samt en laganda som laget aldrig tidigare skådat, blev det en omöjlighet.
I alla fall för ett lag som Lazio.
Så.
Markeringsmiss. Nick i mål. Matchen förlorad.
Varken riktigt rättvist eller orättvist. Det bara blev så. Finns inget mer att säga.
Kanske ett grattis till Roma i så fall, men jag vet inte; jag föredrar att bara hålla tyst och fortsätta stirra med min tomma blick.
