Krönika: Lotito vattene!
”I nostri derby sono con Chievo e Livorno.”
Egentligen var det inte meningen att jag skulle öppna käften förrän ett par veckor efter derbyt. Sällan har en derbyförlust känts så jobbig och gnagande. Dagarna efter upplevs ungefär som en ihärdig förkylning - all energi är som bortblåst och det blir bara en känslomässig pannkaka av allt.
Sättet som vi förlorade på kunde ha varit värre. Men ändå inte. Lazio skapade väl så mycket som Roma och om inte marginalerna varit på deras sida så hade vi lika gärna kunna ha upplevt all den derbyglädje som de upplevde i söndags. Igen.
När den värsta besvikelsen lagt sig så tar givetvis bearbetningsprocessen vid. Man reflekterar över vad som gick fel och tänker i fiktiva banor. Att vi förlorade på planen kan man köpa, Lazio gjorde knappast bort sig där ute och vissa spelare skall till och med ha beröm för sin insats.
Agerandet från ledningshåll, de som påstår sig vara i klubben för att styra den framåt, är däremot lätt att ifrågasätta. Ja, till och med förkasta. Casa Lazio har de senaste dagarna förvandlats till Cirkus Lazio, och hela kalaset startade redan timmarna efter matchen. Rykten om att Roberto Mezzaroma, till 14 % ägare av SS Lazio och tillhörande en snuskigt rika Roma-familj, öppet skall ha firat Romas bägge mål spreds fort och bekräftades om möjligt än fortare.
Men skamfläckarna var fler till antalet. Det faktum att Claudio Lotito som ”hemmapresident” hade möjligheten att bannlysa Francesco Totti från innerplanen, men valde att avstå, tar hem priset med överlägsen stil. Och när all kritik var som värst, när i princip samtliga laziali var på gränsen till ett större nervsammanbrott, så levererades nästa idiotiska kommentar från presidenten:
”I nostri derby sono con Chievo e Livorno”
”Våra derbyn är mot Chievo och Livorno.” Kommentaren måste vara en av de mest avskyvärda en Laziopresident någonsin levererat. Att genom bara ett par ord förlöjliga en match som vi laziali ser fram emot redan när spelschemat släpps i augusti, är inget annat än fullständigt förkastligt. Och att säga det dagarna efter att man bidragit till Napolis karneval inne på Olimpico, då Mezzaroma förmodligen satt bänkraden bredvid och smånjöt, gör saken ännu värre. Om det kan bli värre, vill säga.
Lotito, som fortfarande är på tok för stolt för att erkänna något som helst misstag, är inget annat än en självgod affärsman som gett sig in i något som han uppenbarligen inte kan hantera. Lazio är inget vanligt företag. Lazio är en tro, en livsstil, som tusen och åter tusen underkastar sig. När Lazio mår bra så mår vi ännu bättre. När hon mår dåligt så mår vi ännu sämre.
Men värst av allt: när vår egen president och hans allierade så uppenbart gör åtlöje av oss så blir vi förbannade.
Det är en sak att sköta vardagssysslorna felaktigt. Sådana misstag kan vem som helst göra och dessa är till viss del acceptabla. Att däremot uppträda på det vidriga sätt som maktmännen gjorde i samband med derbyt – ja, i D.E.R.B.Y.T – är inte bara smaklöst, utan också ett sätt att skjuta sig själv i foten både en och två gånger. Alla som varit på plats i Curva Nord – ja, på Stadio Olimpico överhuvudtaget – och upplevt atmosfären i den eviga staden i samband med ett derby vet vad jag pratar om. Alla som delat det fantastiska glädjerus, som infinner sig vid medgång, med ex antal tusen likasinnade vet vad jag pratar om. Alla som upplevt den besvikelse, som infinner sig vid motgång, med ex antal tusen likasinnade vet vad jag pratar om.
Derbyt är allt. Det är obeskrivligt stort. Det är omöjligt att överhuvudtaget förklara eller förmedla storleken av det.
Besvikelsen över ett förlorat derby räcker för att knäckas mentalt. Vi behöver ingen delägare som firar Romas mål, och vi behöver framförallt ingen president som indirekt hånar oss framför hela världens ögon. Frågan är egentligen vad som är värst – derbyförlusten eller det faktum att vår egna ledning visar sig vara idioter på riktigt.
Lotito kommer aldrig att överleva det här, och frågan är om verkligen Roberto Mezzaroma kommer att göra det heller. Fler och fler ansluter sig till protestaktionerna, med all rätt. Även den mest optimistiske laziale har fått nog nu. Bägaren har runnit över och det är bara en tidsfråga innan kriget bryter ut på allvar. Protestaktionerna fortsatte under eftermiddagen i Verona och när Reggina nästa vecka gästar Olimpico väntar återigen – enligt uppgifter – 89 minuters tystnad från Curva-håll. De resterande minuterarna kommer således att ägnas åt den överlägset populäraste ramsan för tillfället:
PEZZO DI MERDA, lotito PEZZO DI MERDA, PEZZO DI MERDA, lotito PEZZO DI MERDA!
…för något annat än en pezzo di merda är inte Claudio Lotito. Och oavsett om Giorgione Chinaglia har ett ess i bakfickan eller ej, så känns det som att vad som helst är bättre än att bli förödmjukad av sin egen klubbledning under ett Rom-derby.
Sanningen är att Lazio i detta nu är en grovt vanskött klubb. Det enda som talar till vår fördel i dagsläget är att klubben är en av de få i Italien som presenterar årliga plus-siffror. Resten är en ren soppa - en parodi av hur en fotbollsklubb skall skötas. Ni har redan hört allt om kontraktssituationerna. Ungdomsverksamheten vet ni redan är bedrövligt och nu – efter att spelarna insett verklighet – börjar även dem känna av situationen. Att Lotito ännu inte har lyckats förlänga ett enda kontrakt i detta nu säger det mesta. Att sedan ett fotbollslag med miljardskulder skulle vara kapabla till att förlänga med spelare som Oddo och Liverani är en utopi, men med tanke på just dessa omständigheter så blir en klar och tydlig framtidsplan än viktigare att konstruera. Förr eller senare når man skedet där till och med professionella fotbollsspelare börjar oroa sig för situationen. Lazio är i det skedet nu.
Men Lotito är lika naiv och självupptagen som vanligt.
Utan en framtidsplan att luta sig tillbaka på.
Utan något som ens liknar en framtidsplan.
Inträffar ingenting drastiskt inom en snar framtid så kommer Lazio att få stora problem. Stora som i livshotande. På planen - en prioritering som faktiskt kommer i andra hand för tillfället – kommer Lazio att tappa i kvalité. Det är bara en tidsfråga som samtliga nog innerst inne kan erkänna finns där.
Det hade visserligen, vid normala omständigheter, varit helt i sin ordning. Men så länge som en rekonstruktion byggs utan en arkitekt så känns det väldigt onödigt och, framförallt, frustrerande.
Situationen är ohållbar och har nått punkten där Lotito skadar klubben och dess supportrar så illa att det börjar bli allvar på riktigt.
Och det enda vi kan göra är att hoppas. Hoppas på att något bättre dyker upp, att laget kvalificerar sig för UEFA-cupen. Man är fullständigt maktlös inför vad som komma skall, och det finns inte mycket att göra. Jag vet åtminstone vad jag skall skrika när jag är på Olimpico igen. Laziosuget börjar bli alldeles för stort nu. Och ramsorna, de mindre smickrande, har pluggats in i minsta detalj…
LOTITO VATTENE!
* * *
Kom ihåg att oavsett hur vanskött den här klubben är, så är vi ändå SS Lazio 1900 och det kan ingen ändra på. Det finns ingen som är större än den här klubben. För stoltheten över att vara laziale, anhängare till världens vackraste fotbollslag, kan ingen ta ifrån oss.
Non mollare mai. De orden kommer sannerligen till sin rätt nu.
