Casa Lazio: Fascism, IRR och supporterskap
En titt in i ett av Laziolägrets mest aktuella och alltid lika omtvistade frågor.
I Italien politiserar man gärna fotbollen. I stort sett alla klubbar har en politisk stämpel på sig. För Lazios del är det högern som gäller, även om supportrarna knappast enbart består av folk med högersympatier. Och på samma sätt är det med de andra klubbarnas supportrar. Men så har vi det här med att man gärna politiserar fotbollen, så hur det egentligen ligger till spelar mindre roll.
Lazios ultras befinner sig dock på högerkanten, och har så i princip befunnit sig alltsedan fotbollen drog i gång på allvar. I dag heter supporterorganisationen som på ett eller annat sätt har de flesta hardcorefansen under sina vingar Irriducibili – förkortat IRR.
IRR har kontrollen över kurvan, för de flesta det som rent konkret representerar hjärtat av supporterskapet, och har på så sätt en väldigt inflytelserik roll inom Casa Lazio. Följaktligen blir frågan hur en supportergrupp, IRR, med en öppet högerextrem kärna kan tillåtas bli så pass stor som den är.
Inom den italienska fotbollen är supporterkultur ett viktigt inslag, kanske det mest viktiga. Det är genom supporterkulturen som den italienska fotbollen har kunnat bli vad den i dagsläget är. Till exempel har begrepp som tifo sitt ursprung i Italien.
Stora banderoller, bengaleldar, supportrar som sjunger – det är nästintill omöjligt att inte ryckas med. Därför är det inte konstigt att så många fascineras av läktarkulturen och gärna provar på den. Och genom detta har dessa supportergrupper som sjunger hejarramsor och följer sitt lag på bortamatcherna kunnat bli så starka; de ses som stereotypen för de ”riktiga” supportrarna, och hur många vill inte leva upp till den bilden?
Det klassiska solo contro tutti-begreppet – som varenda fotbollssupporter på något sätt förknippar sig med – är också en bidragande faktor till varför supportergrupper i teorin kommer att kunna värva stadigt med anhängare i all oändlighet.
I många kurvor härjar supportergrupper med politiska motiv, och med den attraktionskraft som dessa grupper får genom sin supporterinsats finns det utmärkta möjligheter att locka till sig mängder med supportrar som ser mellan fingrarna på de tvivelaktiga politiska motiven, alternativt de som helt enkelt accepterar det – eller kanske till och med börjar sympatisera med de extremistiska åsikterna.
IRR är en av de italienska supportergrupper som har dragit mest fördel av dessa gynnsamma villkor. Du får bli en ”riktig” supporter, du får komma in i gemenskapen, du får en tydlig identitet. Med hjälp av bland annat dessa locktoner har IRR skaffat sig ett monopol på kurvan på ett otroligt skickligt, i vissa hänseenden dock tvivelaktigt, sätt.
I dagsläget sätter man ofta likhetstecken mellan Curva Nord och IRR. Och därmed bestyrker supportergruppen sin plats som de ”riktiga” supportrarna än mer. Kanske skulle man kunna göra en distinktion mellan Curva Nord och IRR, men den sammanflätningen mellan de två parterna som återfinns i dag gör det tyvärr mycket svårt.
Men vad händer med de i kurvan som till slut inser att de inte vill vara med på något med fascistisk anknytning men ändå stå i kurvan och stödja sitt lag?
Precis som i vilka andra extremistiska grupper säger man inte emot. Ledarna styr med järnhand, den osäkra massan som till varje pris vill leva upp till bilden av den riktiga supportern tror blint på allt som sägs; den osäkra massan är också emot belackarna. ”Du är inte längre någon riktig supporter”, säger dem utan att resonera kring varför IRR egentligen vill undertrycka den ifrågasättande supportern.
Givetvis finns det dem som har hamnat i den utsatta situationen tidigare, som inte längre tillhör den osäkra massan, men de har redan tystats ner och vågar inte säga emot. Eller så har dem flyttat på sig till någon annan del av läktaren.
Slutsatsen blir alltså att så länge de supportrar som accepterar omständigheterna finns i kurvan samtidigt som nya oförstående kids ansluter, kommer IRR:s position att bestå.
Fast för IRR slutar det inte där. I dessa dagar är det extra gynnsamma villkor som Fabrizio Toffolo, IRR:s capo-ultra, kan gotta sig med. Claudio Lotito, Lazios president, har redan från sitt övertagande av klubben varit kontroversiell vilket successivt har fått mer än majoriteten av de ljusblå supportrarna att hysa agg mot honom. IRR var först ut att bli ovän med presidenten, och nu när den vanlige supportern är av samma åsikt knyts banden mellan den vanlige supportern och IRR starkare.
En annan orsak till att IRR är starkare än någonsin är den omstridde Paolo Di Canio som gav lazialitá ett nytt ansikte. Paolo är en bandiera som respekteras enormt mycket av just det skälet, ibland så pass mycket att vissa supportrar bortser från hans politiska läggning. När Di Canio sade hoppa, hoppade dem. När Di Canio firade med sina kollegor i IRR, gjorde även de det. Paolo hjälpte på så sätt till att stärka banden mellan IRR och de resterande supportrarna.
Ett annat tydligt exempel var när Lazio.net tog avstånd från spelaren efter fascisthälsningen. Detta väckte reaktioner hos många internetbaserade supportrar från andra sajter. Den indirekta sympatin för IRR sträcker sig alltså längre än de som huserar i kurvan.
Och när Lotito valde att inte förlänga kontraktet med Lazioprofilen kunde IRR ånyo ”liera sig” med de vanliga supportrarna mot presidenten.
Så ur den synvinkeln så borde Di Canio aldrig ha värvats.
Utomstående förenklar gärna detta med hur den tvivelaktiga delen av fotbollskulturen påverkar oss och själva fotbollen, vilket vi inte minst har fått uppleva här i Sverige. Men i verkligheten är problematiken så mycket mer komplex än vad man kan tänka sig. Inte minst för Laziosupportrar, i synnerhet de som bor i Rom.
Många tar avstånd, det är viktigt att påpeka detta, men finner sig ändå i situationen som den är just på grund av den komplexa problematiken som råder. Man ser ingen lösning som fungerar i realiteten, i alla fall inte med tanke på de uppoffringar som måste göras, uppoffringar som i grunden måste göras av hela samhället. Så livet går vidare, det avbrutna Romderbyt, läktarvåld och calciopoli till trots.
