Månadens laziale: Giuseppe Signori
Giuseppe Signori. Beppe. Beppe-Gol. Il bomber Signori. ”Kärt barn har många namn”, har jag hört någonstans.
Signori gjorde 129 mål för Lazio, vann skytteligan med samma lag tre gånger (1992/93, 1993/94 och 1995/96) och hade ett målsnitt på 0,703 under sina ljusblåa år. Under hela sin karriär gjorde han 188 Serie A-mål och endast sex andra spelare har lyckats göra fler; Piola (274 mål), Nordahl (225), Alfatini och Meazza (216), Baggio (205) och Kurre Hamrin (190). Inga dåliga namn!
Med denna lilla sammanfattning kan man konstatera att Signori var en oerhört stor spelare, en ikon som Lazio ska vara väldigt stolta över att ha haft till sitt förfogande.
Beppes historia börjar den sjuttonde februari 1968 i Bergamo och redan vid tidig ålder kretsade det mesta runt fotboll. Karriären började som ungdomsspelare för en ”underklubb” till Inter och fortsatte sedan genom följande klubbar; Albinoleffe, Piacenza, Trento, Foggia, Lazio, Sampdoria, Bologna, Iraklis (Gre) och FC Sopron (Ung). Men det blev just perioden i Lazio som kom att bli den mest lyckade epoken i hans fotbollskarriär. Här regerade han under knappt sex säsonger och var helt klart den stora frälsaren på Olimpico.
I Foggia fick Signori sitt stora genombrott och det var i denna klubb han gjorde sin Serie A-debut den första september 1991. Här fanns också Roberto Rambaudi samt tränaren Zdenek Zeman och dessa herrar skulle återses senare i karriären. Tiden i Foggia blev en succé för honom, som kryddades med att han blev uttagen till landslaget.
Efter sensationen i Foggia började de italienska storklubbarna att rycka i honom allt hårdare. Sergio Cragnotti hade vid denna tidpunkt nyligen tagit över Lazio och han var fast besluten att klubben skulle vinna ”lo scudetto” fortast möjligt. Signori var en spelare som laget helt klart skulle ha nytta av och Lazio köpte den 24-årige Foggiaspelaren sommaren 1992. Giuseppe Signori var nu Laziospelare. En av Italiens mest lovande spelare var vår.
Till skillnad mot idag var Olimpicos läktare oftast välfyllda under Signoris tid, men om det berodde på honom låter jag vara osagt. Något som däremot är väldigt klart är att han var en eminent fotbollsspelare, med en snabbhet och bollbehandling, kombinerat med dem hemskaste av skott, som romarna sällan skådat. Tyvärr fick Signori aldrig vinna någon titel med Lazio, om man bortser från skytteligavinsterna, men laget placerade sig alltid högt i tabellen.
Beppes vänsterfot hade ett alldeles eget liv, vilket resulterade i att han tog samtliga hörnor, straffar och frisparkar i Lazio. Det var ingenting som ifrågasattes, det var lika självklart som att Giuseppe Signori tog alla Lazios hörnor, straffar och frisparkar. I och med att han som minst gjorde femton Serie A-mål per säsong, gjordes inga större försök att ta bort honom från den kungapositionen. Signori var den största av alla stjärnor, och gjorde därför som han ville. Han var ”untouchable”.
Något som många förknippar med honom är den korta ansatsen han tog vid straffpunkten, kombinerat med ett högt skott i valfritt hörn. Statistiskt sett en nästintill omöjlig straff att rädda. Innan han skulle slå sina straffar var det ganska lustigt att titta på målvakternas ansiktsuttryck. Den där fullkomligt hopplösa blicken, som sa att ”jag orkar inte ens försöka…”.
Frisparkarna hade både känsla och kraft, slog han dem inte i mål serverade han sina lagkamrater. Han kunde sätta dem i målvaktens hörn, det spelade ingen större roll, de gick i mål ändå.
För dem som inte sett Beppe spela kan jag berätta att han sällan placerade in bollen i mål lugnt och sansat, utan han smällde istället till bollen med otrolig kraft och precision.
Inlägg, PANG! Löpning, PANG! Ja, ni fattar vinken.
Under den tid som Signori spelade i Lazio pratade många om den så kallade ”Lazioeffekten”. Med det syftade man på de målkavalkader man ofta bjöds på i TV-soffan när de ljusblå spelade och resultat som 6-3, 7-1 och 5-0 hörde inte till ovanligheterna. Jag minns detta tydligt och får alltid ett brett inre leende när jag tänker på det. Lazio spelade mycket offensivt (och kanske också ostrukturerat) under Signori-perioden och detta avtog förstås inte när den kedjerökande tjecken Zdenek Zeman tog över tränarposten 1994. Har Italien (eller världen) skådat en mer offensivt tänkande tränare? Tillsammans med Pierluigi Casiraghi och Roberto Rambaudi bildades fruktansvärda anfallsscenarier som förde upp Lazio till det yttersta toppskiktet i Serie A. Tyvärr blev man aldrig bättre än tvåa.
När så Sven-Göran Eriksson tog över 1997 tog han med sig sin gamle trotjänare Roberto Mancini från Sampdoria och kroaten Alen Boksic från Juventus. Helt plötsligt prioriterades Beppe som fjärdeforward efter Mancini, Boksic och Casiraghi. Svennis ansåg att Signori och Mancini var för lika i spelsättet och att kombinera dessa två tillsammans var ingenting som fungerade. Den nuvarande Intertränaren gick före och den store Beppe-Gol hade degraderats till en bänkvärmare.
Situationen mellan spelaren och tränaren blev snarlik relationen med landslagstränaren Sacchi, vilket till slut ledde till att han blev utlånad till Sampdoria. ”Lazioeffekten” var över.
I Gli Azzurri gick det inget vidare för Giuseppe och han spelade endast en stor turnering, VM 94 i USA. Signori och Italien gjorde ett riktigt bra mästerskap och tog sig till final, där det blev förlust mot Brasilien på straffar. Tyvärr fick inte Beppe delta i finalen, på grund av den dåliga relationen med dåvarande förbundskaptenen Arrigo Sacchi.
Sacchi tillträdde posten efter det att Italien misslyckats att kvalificera sig till EM 92 och under kvalet till USA-VM fick Beppe spela regelbundet, ibland som ytter och ibland som forward. VM-turnering startade bra för honom och han deltog i samtliga gruppspelsmatcher, men under slutspelet började relationen mellan Sacchi och Signori att naggas i kanterna. Beppe ville inte spela ytter, han skulle vara med i anfallet! Det gick så långt att han petades från startelvan i semifinalen mot Bulgarien och uteslöts helt och hållet från finalen.
Denna schism ledde till att landslagskarriären bara varade under 28 matcher mellan 1992 och 1995. Detta uppskattades inte av italiensk media och Sacchi fick efter europamästerskapet 1996 sparken. Men Beppe skulle inte komma tillbaka till landslaget.
”Framgång föder framgång” brukar man säga. Men framgång kan också föda individualism och självupptagenhet. Beppe passar bra in på bägge dessa synsätt. De personer som stod närmare honom, som spelare och tränare, fick se sidor av Signori som supportrarna inte såg.
Han var egoistisk, uppkäftig, gnällig och hade en allmänt negativ inställning, men eftersom han var den stora stjärnan och fullkomligt sprutade in mål lät man honom hållas. Detta skulle ändras i och med Svennis intåg i klubben. Mannen från Torsby såg direkt att han inte var bra för laget, sammanhållningen klarade inte av en Signori. När han så försvann började Lazio vinna titlar och denna egocentriska och stöddiga sida höll honom också utanför landslaget.
Så hur bra var han för Lazio, egentligen? Faktum kvarstår, han var en skyttekung. Han satte fansen i gungning och fick dem att dansa med honom. Han vann skytteligan tre gånger på fyra år. De andra säsongerna gjorde han sjutton respektive femton mål. Han var en storstjärna, för fansen, journalisterna, men inte för Svennis eller Sacchi. Jag kommer att minnas honom som en legend, en spelare som var den högst bidragande orsaken till att det blev Lazio för min del.
Det är ingenting som jag glömmer.
För att avsluta med lite kuriosa. Beppe tyckte om att ”gambla” med journalister, bland annat slog han vad om att han kunde skruva in bollen i mål från en position tio meter bakom målet. Tror du att han lyckades? Självklart gjorde han det. Exakt var bollen låg har jag inte riktigt förstått, men det låter hursomhelst ganska svårt.
Något som inte slog ut lika väl var att han lovade att göra minst 200 Serie A-mål under sin karriär, men han lyckades ”bara” göra 188. Det kostade honom 150.000 kronor, om han nu betalade.
Säsongen 1993/94 hade han skadebekymmer och spelade bara 24 matcher, men lyckades ändå vinna skytteligan med 23 mål. Det är ett snitt på 0,96 mål per match.
Det du, Luca Toni.
