Krönika: Grande Lazio
Du är underbar.
Upp tidigt på förmiddagen. Nervös. Den ständigt närvarande derbykänslan är som starkast just nu. Går på kaffe och snus. Slötittar på Cagliaris match mot Parma samtidigt som jag har datorn på i bakgrunden.
Följer derbynyheter genom forum och hemsidor. I min ensamhet - precis som vid 3-1-derbyt. Det gick ju bra den gången...
Ledesma får skottläge. Skjut inte, tänker jag. Bättre att behålla bollen i offensiv position och etablera ett anfallsspel.
Ledesma skjuter ändå. Med vänstern, från stillastående. Jag är medveten om att det låter som en klyscha - men tiden står fullkomligt stilla när bollen befinner sig i luften. Flera tankar flyger genom huvudet.
"Oj, en bra träff"
"Varför går målvakten åt vänster?"
"Oj, vilken skruv"
"Den går utanför"
"Nej, den går ju mot krysset"
"Den går in"
"DEN GÅR FANOMEJ IN!!!!!!!!!!!!"
Ner på knä med armarna sträckta i luften. Skriker. Har nog aldrig känd en sån glädje som jag gör i det ögonblicket.
Jag har sett Marseille krossas på Olimpico, jag har sett oss kvittera på stopptid mot Inter scudetto-året och jag har delat passionen med 15.000 andra laziali under ett derby på den norra delen av Olimpicos alla läktare. För att inte tala om alla derbymål upplevda på olika platser i Sverige.
Men nej, inget kan nog mäta sig med detta. I min ensamhet, framför en TV-apparat.
Nervositeten efter 2-0 är olidlig. Direkt efter målet blir den påfallande. Några av mina redaktionskollegor har redan varit inne på känslan.
Om det hade hade gått att beskriva hur man upplever minuterna mellan 2-0 och 3-0 så hade man förmodligen varit ett geni. Allt kretsar kring att hålla Roma så långt bort från vår planhalva som möjligt. Ibland är supporterskapet inget annat än ett stort lidande.
Den känsla som infinner sig när Mutarelli fullkomligt bombar in 3-0 är därför en underbar blandning mellan lättnad och glädje.
Alla känslor väller ut i kroppens alla delar. Kan man som laziale nå nirvana så är detta definitivt ett bra steg på vägen.
In i en studio.
Jag?
Vill säga så mycket, vill få fram så mycket. Men i direktsändning går det inte, inte ens en tiondel av det jag egentligen vill säga om Lotito lyckas jag förmedla på ett korrekt sätt. Det låser sig och hela resonemanget slutar i någon form av pannkaka.
Glömmer dock snabbt. Kan bjuda på det idag. Ja, idag kan jag fanomej bjuda på nästan vad som helst.
3-0 för Er Maestro.
3-0 för alla laziali efter allt som har hänt och allt vi gått igenom.
3-0 för en perfekt taktiskt genomförd match.
3-0 för alla spelare som lovat att kämpa till sista blodsdroppen.
Delio Rossi badar i Roms fontäner. Spelarna firar under Curva Nord och skänker i tifosi sina matchdräkter. Supportrarna sjunger för laget igen.
Och jag bara njuter.
Nej, någon större glädje än denna kan jag inte påstå att jag upplevt under mitt drygt två decennier långa liv.
