Detta var vi värda!
Lazio krossade Roma och ett resultat som detta var alla spelare, mister, curvan och alla andra Laziofans värda.
Angelo Peruzzi var värd det. Efter många år i tjänst har han de senaste åren varit en mur i Lazio målet och denna säsong finns inte många insläppta mål att klandra Peruzzi för. Att få stå där mellan stolparna och hålla nollan i Lazios genom tiderna största derbyvinst måste göra karln stolt. Mig också! Grazie Angelo!
Massimo Oddo var värd det. Han var värd att få stega fram och sätta dit den där straffen framför curva nord, han var värd att få springa fram och skrika ut sin glädje. Han visade också sin storhet defensivt då Mancini inte hade mycket att säga till om i stora delar av matchen. Milan ena sekunden, trogen Lazio nästa; vad som än händer och hänt så har han burit Laziotröjan flera år nu och att ha varit kapten i detta derby måste ha varit underbart. Odddoooo, Oddo…Odddoooo, Oddo skrek curvan och Oddo applåderade. Grande Oddo!
Sebastiano Siviglia var värd det. Den nuvarande nummer 13 har fått ta emot en hel del kritik, men alltid haft en professionell inställning till det han gör. ”Spelar jag så gör jag mitt bästa, sitter jag på bänken likaså” citerades han i en av italienska tidningarna, och det visar lite Siviglias inställning. I derbyt släppte han inte förbi sig många romanista, och från läktaren såg det ut som att det var Siviglia som höll ihop laget under den första halvleken.
Emilson Cribari var värd det. Den långt ifrån bästa mittbacken i Lazios historia var med och stängde igen mot ett Roma i form i tidernas derby! Han jobbade, slarvade, slet och sköt bort bollar. Vad han än gjorde så höll han tillsammans med sin kollega rent framför mål mot Italiens måltokigaste lag. Han har, tillsammans med sina innerbackskollegor, fått ta emot en hel del kritik men efter slutsignalen var allt negativt glömt. I alla fall tills vidare.
Luciano Zauri var värd det. Speciellt med tanke på att han fick Totti helt ur rytm, och hur ont det än gjorde (eller inte gjorde) när han blev stampad och sparkad så njöt han nog ändå. Denna säsong har Zauri varit bra, sprungit kolossalt mycket på sin vänsterkant nu när vi bytt spelsystem, och hastigheten han fick av sig alla kläderna efter matchen bevisar att Zauri var extremt lycklig efter derbyt.
Gaby Mudingayi var värd det. Han kämpade och slet som vanligt. I söndags dribblade han dessutom, tog bollen av Totti och Perotta vid ett flertal tillfällen och var högst delaktig i att Lazio lyckades stänga alla vägar in till straffområdet. Mudi är en idol på Olimpico, det hjärta han visar upp varje match uppskattas nog av varenda laziale i världen.
Cristian Ledesma var värd det. Kanske mer än någon annan. Kritiserad, utskälld, ifrågasatt av alla utom Laget steg han fram ur askan och stänkte dit en underbar vänster, och gjorde derbyt till en fest av stora dimensioner. Glädjen efter målet visade hur länge Ledesma väntat på att det ska komma något liknande; att skottet satt just i derbyt är lite av ödets ironi då han innan matchen inte ens var given i elvan – det pratades om Firmani istället för Ledesma. Hoppas det lossnar för honom nu. Grazie Cristian!
Massimo Mutarelli var värd det. När han värvades i somras undrade många vad han skulle vara bra för. Vi hade ju Gaby som defensiv mittfältare och Mutarelli hade väl aldrig stuckit ut som någon storspelare. De senaste omgångarna har han växt in i laget, och i derbyt var han strålande. Det var stängt på mittfältet, trots att Roma mönstrade ligans kanske mest talangfulla mittfält och mycket av det berodde på Massimo. Lite nu och då under matcherna följer han med upp i anfallen, och vid ett tillfälle studsade bollen i ribban och damp ner rakt framför honom. Han dunkade enkelt in bollen, och har nu för alltid en plats i Laziohjärtat. Grazie Massimo!
Stafno Mauri var värd det. Sedan flytten till Lazio har folk undrat när det ska lossna för honom. En del av oss har velat se Mauri i mitten ganska länge nu, och när Delio Rossi placerade honom där visade det sig att det var precis där han skulle spela. Hade ett par chanser att få sätta en boll bakom Doni själv, men det hela slutade med ett ribbskott. Efter det ledde Lazio med 3-0 och Mauri såg mycket nöjd ut framför curvan efter matchen.
Goran Pandev var värd det. Ifrågasatt av många, inklusive mig själv, har han spelat upp sig senaste omgångarna. Pandev bidrog mycket till Lazios blixtsnabba kontringar och när han väl kom igenom fälldes han brutalt. Straffen var solklar och Pandev låg bakom det avgörande 2-0 målet som fick Olimpico att koka.
Tommaso Rocchi var värd det. Han sprang som vanligt överallt och hela tiden. Det enda som saknades var förstås ett mål, men det spelar nog ingen större roll just nu. Tommaso verkar älska att spela i Laziotröjan, och jag vet många som älskar att han gör det. Oerhört nyttig och alltid en stor del när Lazio tar poäng.
Christian Manfredini var också värd det. Alltid kritiserad, ofta utskrattad, bjöd han Romaförsvaret på en riktig åktur – en åktur jag aldrig kommer att glömma.
Alla andra spelare var också värda det. Laget Lazio vann denna match. I Laget ingår även de som sitter på bänken och alla kan ta till sig vinsten.
Mister Delio Rossi var värd det. Som han coachat laget, ständigt springandes vid sidlinjen och tuggandes på sitt tuggummi. Delio Rossi måste ha älskat att få piska Spaletti mitt framför näsan på hela världen. Finns bara en Mister i Rom! Sen att han dedikerade vinsten till de ”fyra grabbarna” gör Mister ännu större.
Alla andra i Lazios lagledning var´värda det. Laget Lazio vann denna match. I Laget ingår även de som sitter på bänken, eller på läktaren. Alls som har med Laget att göra.
Curva Nord var värda det. Efter att ha varit tysta i ganska många omgångar sjöng man igen. Jag hoppas att det framgick på TV vilket tryck det var på läktaren. Själv kom jag fram till Olimpico strax innan 19 på söndagskvällen och kunde höra Non Mollare Mai och andra härliga sånger ända bort till spårvagnarna bakom Curva Sud. ”12 på planen – utan oss kan ni inte vara det” stod det på en banner; i söndags bar alla fans fram laget på planen och nummer 12 visade varför de en gång fått tröjan tillägnad sig. Tillsammans är vi oslagbara.
Alla Laziofans runtom i världen var värda det. Oftast ur underläge, och nästan alltid nederlagstippade, reste sig laget för oss alla i säsongens absolut viktigaste match och nu har vi än mer att vara stolta över. Överallt jag stött på laziali har jag upplevt ”vi ger aldrig upp”-känslan och det är nog mest det som gjort att så många ändå brinner för Lazio. Non Mollare Mai!
Till och med domare Rosetti var värd det. Till en början kändes det som att han bar en röd tröja, och när han friade vid straffsituationen trodde jag inte mina ögon. Att han inte visat ut Totti under matchen var fiasko, precis som hans dribblande med de röda och gula korten. Rosetti gjorde det vi kunde förvänta oss, och killen som stod bredvid mig på läktaren uttryckte det som att det var 12 mot 11 på planen, men vi vann ändå!
Någon som inte var värd vinsten?
Lotito.
Grazie Lazio!