Krönika: Sò già du ore
Under storhetstiden användes inte Non Mollare Mai som Lazios hymn, utan det var Sò già du ore som gällde. Det var bättre tider, både vad gäller spelet och inramningen.
Första gången jag var i Rom för att se Lazio spela var i november 2000. Laget hade halvåret innan spelat hem sin andra scudetto i klubbens historia och på den här tiden var de ljusblå ett lag som på allvar slogs med Roma och Milanolagen i seriens topp.
På Olimpico väntade rödsvarta Milan och 60.000 åskådare trängdes på läktarna. Det var minst sagt en mäktig syn.
Innan avspark är det alltid ett svagt sorl på arenan och det avbröts av ett skrik i högtalarna. Folk tystnade och tittade bort mot TV-skärmarna vid Curva Sud respektive Nord.
Det visades sig vara ett örnskrik och monitorerna visade Örnen flyga över Rom och supportrarna var som paralyserade av fascination. Sò già du ore började också med smygande takt spelas ur högtalarna och sången från läktarna växte fram till en underbar allsång. Det går faktiskt inte att beskriva, det är någonting man måste vara med om själv för att förstå. Alla spenderade, eller snarare investerade, pengar är värda precis varenda krona i det ögonblicket och minnena håller fortfarande i sig.
Folk var så engagerade i sången och sjöng för fulla halsar visan ut. Halsdukar och flaggor vajade även på långsidorna, vilket skapade en fantastisk syn från min plats på Distinti Sud.
I dagens läge är det annorlunda. Nu är det Non Mollare Mai som gäller och jag tycker inte att den motsvarar den gamla hederliga hymnen alls. Högtalarna överröstar dessutom publiken så det man egentligen hör är inte fansen utan den inspelade skivan, vilket känns lite sådär.
Det var bättre förr.
Sedan känns det inte som om folk är lika sugna på att delta i den här körsången heller, förutom i refrängen. Den är inte speciellt sjunga-med-vänlig, den är alltför snabb och ryckig om man jämför med harmoniska Sò già du ore.
En annan negativ aspekt rörande Non Mollare Mai är att den används av både den södra och norra kurvan före Lazios hemmaderbyn. Romanisti lägger väl till någon annan ändelse på meningarna så att den blir mer roman(is)tisk, men det är hursomhelst störande. Dem kan vissla och liva om bäst de vill, men de skall inte få använda vår sång till sin egen favör. Nej, det där retar mig lite faktiskt.
Skulle man köra Sò già du ore så skulle även en sådan sak bli svårare. Petitess kan tyckas, men jag tycker att det är viktigt för stämningen.
Det är något speciellt med Aldo Donatis mästerverk, något som gör den överväldigande. Den påminner lite om Roma, Roma, Roma egentligen. Man använder klubbens namn som främsta vapen i hymnen och på något sätt så tuggar den sig fast. När vargarna kör sin melodi så är det inte så mycket örnarna kan göra för att sabotera. Något sådant hade vi också förut. Det var något som kännetecknade Lazio, som fick fansen att sjunga tillsammans och skapa en fantastisk stämning. Just den där inramningen saknar jag idag.
Allt känns mer opersonligt nu, det känns inte som om vi är en enda stor familj längre. Det minsta vi skulle kunna göra i dagsläget är att samla trupperna och i alla fall sjunga tillsammans innan matcherna, men icke.
Jag tror vi behöver höra mister Donati gapa på Olimpico igen. Det är förmodligen extra inspirerande för spelarna också att äntra planen till en kraftig allsång istället för en högtalarvisa. Både spelare och fans måste ha gillat det bättre. Varför det ändrades vet jag inte.
Men det är föga troligt att ännu en förändring kommer att ske, så vi får nog helt enkelt nöja oss med att, tillsammans med Roma, sjunga Non Mollare Mai.
