Bochum - Braunschweig 1 - 1
Lazio – Torino 2–0 : Fan, vad skönt
En imponerade seger, där Luis Jimenez gjorde premiär i startelvan och Simone Inzaghi fick ett varmt mottagande från läktarna.
Lazio spelade bra idag.
Pandev vaknade till liv igen,
och Massimo Mutarelli var enorm defensivt.
Regnet öste ned över Olimpico och det brukar inte betyda roliga fotbollsmatcher. ”Fan också, det här gynnar inte det bättre laget”, det vill säga Lazio.
Lazio ställde upp med Ballotta i mål, eftersom vår vän Angelo har sedvanliga skadebekymmer. Belleri tog över Behramis plats på högerbackspositionen och Jimenez slog sig in på mittfältet i och med att Mudingayi inte kunde delta.
När spelet väl drog igång var det romarna som styrde på alla positioner och det dränkta underlaget verkade inte störa grabbarna nämnvärt. Bollen rullades runt mellan de ljusblåa spelarna och Torino såg ut att vilja bli nedspelade till Serie B.
Det fina spelet gav resultat och Belleri fick ett gyllene volleyläge bara några meter framför Abbiati, men istället för att lugnt och sansat bredsida in bollen tog han i för kung och fosterland, självklart över. Behrami hade satt den.
En av planens bättre spelare var Goran Pandev. Äntligen lite rörlighet, äntligen lite vilja! Den gamle makedoniern var som bortblåst och den nye blev frispelad redan i den tionde minuten och med en iskall chip satte han 1-0. Något som kanske inte uppmärksammades av alla tittare var Rocchis intelligenta löpning som skapade den fria ytan för Pandev.
Rocchi-gol var som vanligt bra, men för en gångs skull blev han välkompletterad av sin oäkta hälft. Samspelet mellan de två flöt bra, en mötte, den andra gick på djupet. Väldigt enkelt i teorin, något svårare i praktiken.
På mittfältet roade sig Luis Jimenez tillsammans med sina kompanjoner Ledesma, Mutarelli och Mauri. Mudingayi saknades inte överhuvudtaget. Belgaren har blivit lite av en personlig favorit, men idag blev han överglänst av den tekniska chilenaren. Jimenez dansade runt, vickade lite på höfterna, blicken till vänster, bollen till höger.
Samma ljuva visa spelas inte upp när Mudingayi är på planen, då är det kamp, muskler och jävlar anamma som gäller. Visserligen vackert det också på sitt sätt, men belgarens bollbehandling tillhör kategori sämre i Serie A-mått.
Offensivt såg det bra ut för Lazios del och i defensiven jobbade Mutarelli som aldrig förr. Många har hyllat honom tidigare, men jag har haft svårt för honom. Han springer lite irriterande, han känns feg, tar inte för sig. Men idag tar jag tillbaka kritiken, i alla fall till nästa helg. Ingen spelare kan vilja ha Massimo i ryggen när ens lag går till kontring, för personen i fråga kommer att bli upphunnen, nersprungen och slutligen förnedrad.
Torino hade ex-lazialen Roberto Muzzi fiskandes på topp och med rätt marginaler hade han lätt fått ett friläge eller två. Bollarna gled igenom i djupet, men som tur var lyckades han inte spela sig fri. En annan spelare som oroade Lazio var Alessandro Rosina och hal som en ål underhöll han ensam flertalet Laziospelare, men i slutändan kunde hemmalaget alltid stjäla åt sig bollen.
Torino var uddlöst och det var ett fåtal spelare som såg sugna ut, vilket ledde till att Lazio enkelt kunde styra matchen. I andra halvlek lyckades norditalienarna ta sig lite mer uppåt i banan och de skapade lite kvartschanser, för att i avslutningsfasen se Marco Ballotta suga åt sig bollen. Det måste vara frustrerande att bli så bräckt av en 42-åring.
Pandev var som sagt en av matchens behållningar och 2-0-målet var vackert även det. Passningen från Mauri var suverän och den friställde makedoniern kunde enkelt stänka in bollen i den sextionde minuten. Vid det här skedet, med halvtimmen kvar, kändes matchen klar. Vanligtvis brukar jag sitta som på nålar när Lazio leder, går kanske ut lite i köket, tvättar händerna, städar lite, men idag var jag hur lugn som helst. Segern var aldrig hotad.
Segern var skön, spelet var tillfredsställande. Till och med framför en hackande datorskärm kunde man njuta, men det var inte bara själva segern och spelet som var behagande.
I slutskedet skulle Inzaghino in och publiken var på sin vakt. När lillebrorsan tog stegen från avbytarbänken mot sidlinjen körde åskådarna sitt förväntansfulla läte (se: innan Mihajlovics frisparkar), men det tog några avblåsningar innan Inzaghino skulle slängas in, vilket ledde till upprepade försök från fansen. Svårt att förklara i ord, men det fick mig i alla fall att skratta.
Väl inne på planen kände man igen honom, med sina karaktäristiskt höga armbågar och sitt allmänt uppretande beteende. Det var roligt även det.
En annan trevlig parentes var att sången stundtals ljudade från läktarna, jag kunde urskilja åtminstone en sång.
Var det föresten någon som kände igen linjedomaren som sprang längs Monte Mario? Ja, det var ju killen som såg till att vi fick den välförtjänta straffen i Romderbyt. Det blev ett kärt återseende när han återigen gick in i handlingarna och signalerade för Laziofrispark nära offensiv straffområdeslinje. Bra gjort.
Lazio har nu sex raka matcher utan förlust och har dessutom inte släppt in ett mål på de fyra senaste! Nästa helg väntar Cagliari på Sardinien.
