Krönika: verso l'Europa!
Efter tre års frånvaro är Lazio tillbaka där hon hör hemma.
Den 20 december satt jag på Stadio Olimpico i Rom och såg Lazio förlora mot ett starkt Inter. Vi spelade hyggligt men utan support från Curva Nord blev uppgiften övermäktig och Nerazzurri lyckades komfortabelt plocka med sig tre pinnar hem till Milano. Att Massimo Oddo skulle skriva på för Milan var enbart en fråga om tid och med tanke på vilken ohyggligt stor roll landslagsbacken spelade i Rossis lagbygge så kändes fortsättningen relativt oviss. En plats i Uefa-cupen kändes i allra högsta grad som en framgång.
Sedan den där stjärnklara Rom-kvällen i december har Lazio spelat ytterligare tio matcher. Och utvecklingen hade kunnat bilda en serie i Buster. Lazio har vunnit sju och spelat oavgjort vid tre ynka tillfällen. Vi har fem raka segrar med målskillnaden 11-3. På våra åtta senaste bortamatcher har vi tagit 17 av 24 möjliga poäng och har - som om inte allt detta vore nog - bäst försvar i hela ligan med enbart 21 insläppta mål. Form-tabellen toppar vi naturligtvis överlägset.
Det kanske låter som en gammal rostig klyscha, men om någon tapper själ på Olimpicos läktare hade introducerat mig för detta scenario så hade jag inte bara tagit honom för hopplös optimist, utan förmodligen även skrattat åt honom.
Att La Lazio efter 27 ligaomgånger ligger på tredje plats i serie A är fantastiskt.
Stanna upp en stund och njut av situationen. Vem vet när vi får uppleva detta igen.
Mot Reggina var vi många som förutspådde att sagan till sist skulle nå sitt slut. Hemmalaget har som vanligt visat musklerna på Oreste Granillo den här säsongen och är enligt undertecknad en av de absolut svåraste lagen att möta på bortaplan. Men inte ens utlånade Pasquale Foggia - som för övrigt gör succè vid sundet - kunde med sitt drömmål stoppa Lazio idag. Allt verkar gå vår väg för tillfället, i synnerhet på offensiv planhalva där målen bara rasslar in.
Om inte skador på bägge våra ordinarie mittbackar och avstängningar på våra två mest tongivande mittfältare kan stoppa oss, då undrar man sannerligen vad eller vem som skall kunna göra det. Fiorentina har visat storform och är aldrig att räkna bort, men att ta in tio poäng med 33 kvar att spela om känns svårt även för de lila. Värt att nämna är dessutom att de två CL-kandidaterna möts på Olimpico senare i vår. Palermo är helt ur slag, Milan har Champions League att tänka på och Empoli är - den fantastiska säsongen till trots - för skadekänsligt för att räknas som en seriös kandidat.
Förhoppningsvis.
Nästa vecka tar nämligen Lazio emot just Empoli på Olimpico. Då först kan vi utvärdera hur pass starkt deras lag är. Men visst talar mycket för att Lazio kommer att vara inblandat i CL-striden ända fram till slutet?
Vad som än händer - och hur än kampen slutar - så har Delio Rossi och hans gladiatorer svarat för en fantastisk bedrift. Säsongen räddades redan vid derbyvinsten och resten, allt det här, är bara en lyxig bonus.
Det är bara att njuta.
Godo.
* * *
Den 15 oktober 2006, inför hemmamatchen mot Cagliari, bestämde sig Curva Nord av solidaritetsskäl för de fyra fängslade supportrarna att införa total tystnad vid hemmamatcherna. Sedan dess har Stadio Olimpico varit en mer eller mindre skrämmande plats, där bortasektionen alltsom oftast varit det enda ljudinslaget.
Nästa vecka, i matchen mot Empoli, kommer Curva Nord att sjunga igen. Efter ett välformulerat och rörande brev från Fabrizio Toffolo fattades beslutet gemensamt och från och med nu kan alltså spelarna räkna med full support från läktarhåll. Ett besked som rimligtvis borde ge en omedelbar positiv injektion.
* * *
Ta en sista titt på tabellen och njut igen. Printa ut den och ta med den till jobbet/skolan.
Det är fanimej ren poesi.
Vi skall till Europa!