Casa Lazio: Den unga generationen, det nya Lazio
Med en stabil miljö i ryggen träder Lazio in i nya tider.
För ett antal år sedan skrev jag en krönika om epoker och identiteter. Jag beklagade mig över hur stagnerat allting var, hur man höll fast vid spelare som redan hade gjort sitt, att klubben hade befunnit sig i ett ingenmansland för länge. Några nya spelare fanns där såklart, men det fanns ingen tanke bakom värvningarna, truppen saknade en enhetlig identitet. Med en viss avundsjuka såg jag hur Roma däremot inledde sin satsning på en ny epok av unga spelare. I Lazios trupp var Castroman den yngsta, bara åttiotalist in på den yttersta marginalen, medan nästan en tredjedel – om inte mer – av Romas trupp bestod av åttiotalister.
Några år har som sagt gått sedan dess, där en del säsonger har speglats av vad som kunde ses som en tillstymmelse till nya epoker. Men det räckte aldrig hela vägen fram på grund av all den storm som har blåst kring klubben. När Claudio Lotito tog över presidentskapet trodde man att det skulle satsas smart redan från början, men så blev det inte. Tränare avlöpte varandra och spelarcirkulationen i truppen var även den ganska omfattande.
Till slut kom dock lugnet. Med Delio Rossi som tränare påbörjade Claudio Lotito äntligen den långsiktiga satsningen som han lovade den där sommaren 2004. Gamla spelare som satt inne på långa kontrakt har försvunnit samtidigt som nödvärvningarna drastiskt har minskat i antal till förmån för värvningar som ger någonting i längden. Genomsnittsåldern i truppen, Ballotta och Peruzzi givetvis borträknade, är därtill lägre än på många, många år.
Lazio är idag ett lag fullt av åttiotalister, varav många fortfarande har en spännande utvecklingspotential. Makinwa, Pandev, Behrami, Ledesma, utlånade Foggia samt den på lång tid inlånade Jimenez är unga kvalitetsspelare redan nu – och att samtliga av dem spelar i Lazio kommer nog att kvarstå som ett mysterium för mig ett bra tag framöver.
Epoker och identiteter. Långvarig framgång kommer inte från ingenstans. En bra säsongsupplaga kan fira triumfer under en säsong men gå totalt under isen nästföljande säsong. Det har vi sett alldeles för många gånger.
Fast med dagens Lazio är det förhoppningsvis annorlunda. Den postcragnottianska eran är över. Värvningar anpassas alltmer efter spelidé, värvningar görs i tid. På så sätt har dagens Lazio formats, den stora blandningen av spelare från helt olika epoker har försvunnit. Dagens Lazio är dagens Lazio, i stort sett ingen från förr är kvar längre, vilket slutligen har lett till att truppen har kunnat skapa en enhetlig identitet. Och med en enhetlig identitet kan normer och laganda lättare styra över alla som dem ska innefatta. Färre dispyter, mer förståelse, mindre osäkerhet, mer harmoni.
Med åren har min inställning till Lazio ständigt förändrats, och kanske är det just det som har gjort att man hela tiden har följt klubbens utveckling så omsorgsfullt. Ingenting har varit sig likt från säsong till säsong, förutsättningar har hela tiden ändrats, man har börjat om från noll utan att starta i ruta ett, byggt vidare på gamla plattformar, lyckats, mest misslyckats. Om det ”gamla” Inter karaktäriserar allting som har att göra med diskontinuitet i spelartruppen, är Lazio dess motsvarighet när det gäller omständigheter.
Cragnottis avgång, skulder, fula fiskar i ledningen, konkurshot, knappa ekonomiska resurser, långvariga och påfrestande rykten etcetera. Spelreglerna har aldrig varit sig lika. Klubben har aldrig kunnat sätta ner foten och göra en långsiktig och ordentligt genomtänkt satsning. Och när det väl har sett ut som att hoppet har segrat har nya stormar alltid börjat blåsa.
Det är just därför dagens Lazio är så intressant. Det är den första gången på många år som klubben tillåts göra ett avstamp på stabil mark. Jag har velat se det här så länge. Ett lag, inte bara en massa spelare som man hoppas ska prestera – utan ett lag. Att överväga beslut, tänka flera steg framåt, forma ett lag från noll – i ruta ett – med nya namn och nya visioner.
På samma sätt som Inter har fått ordning på spelaromsättningen har Lazio fått en trygg omgivning att utgå från. Man har kunnat lämna det gamla bakom sig och för att se framåt, det där klassiska ”bygga för framtiden” är satt i rullning.
Det nya Lazio har denna säsong visat sin potential. Den senaste tidens formtopp till trots, bergochdalbaneprestationerna är inte bortslipade än. Fast kontinuitet i solida prestationer är inget som ett lag får till på en säsong, speciellt inte ett ungt lag. Det nya Lazio består av den unga generationen, med undantag för vissa runt trettiostrecket (och målvakterna som nämndes tidigare) räknas många fortfarande som talanger, det får man inte glömma bort. Tålamod.
Om man krigar om den sista Champions League-platsen redan nu, vad gör man inte då om ett par säsonger? Det samma gäller här.
Det är så enkelt att drömma sig bort, att en ny framgångsera väntar runt hörnet. Så naiv tänker jag inte vara, men att flertalet ur den unga generationen kommer att bidra till minnesvärda ögonblick får man väl ändå säga trots slentrianhalten i det hela. Men: att det är enkelt att drömma sig bort betyder dock inte att det är fel att drömma sig bort.
Vi minns Veron, Nesta, Conceicao, Salas och alla de andra. Att gå från det direkt till ingenting sätter sina spår. Att drömma sig bort blir således på så sätt en nödvändighet. Som supporter vill man gärna ha en, eller flera specifika, spelare som man sätter hoppet till. En trio i offensiven, en solid centrallinje, en stark ledarfigur eller kanske rentav ett gäng spelare med en tung gemensam nämnare.
Lazio saknar en stark ledarfigur, och den solida centrallinjen består snarare av kollektivet än en viss spelare i varje lagdel. Men spelare med en tung gemensam nämnare; den unga generationen är det vi sätter vårt hopp till.
Det är inte särskilt svårt att se att jag oavbrutet återkommer till det nya Lazio, med en ung generation spelare med en enhetlig identitet som ska påbörja en ny epok. Allt verkar vara frid och fröjd, men det är också här som den stora prövningen träder fram.
Vi ljusblå supportrar har väntat på det här så länge, tron på att en ny satsning ska leda fram till nya pompösa framgångar ter sig hos många som en självklarhet. Och på så vis sätts långsiktigheten i projektet i gungning, en satsning som ska ge utslag först om tre till fem år får en deadline på två år.
Det nya Lazio har kommit väldigt långt på kort tid, men vägen är fortfarande lång. Champions League nästa säsong kan leda till avsaknad av europaspel säsongen därefter. Om il mister också kan få de spelare som eventuellt sätter ribban för högt för tidigt att inse det är det oundvikligt att inte påstå att det ändå ser jäkligt lovande ut.
