Wennerström bloggar från Rom: Paus i bloggandet

Lazio-sidans Johan Wennerström har flyttat till Rom. Med sig ner till de sydliga breddgraderna tog han La Lazio in vantaggio-bloggen. Här följer ni allt det senaste om Lazio - direkt från Italiens huvudstad.

Paus i bloggandet - 3 maj 2007

Var tvungen att åka hem till Sverige för att ordna upp ett par saker. Är tillbaka i vardagen igen. Har ett par bollar i luften och så fort det löser sig med boendet hoppas jag kunna åka ner till den eviga staden igen. Det kan bli inom en snar framtid, men det kan också dröja ett tag.

Tills vidare lägger jag bloggandet på is. Det är möjligt att det dyker upp några inlägg som behandlar de betraktelser som jag inte hade tid att skriva ner från Rom, men inte med samma frekvens. Jag hoppas dock naturligtvis komma igång med rapporterandet så snart det är möjligt, så snart jag åker tillbaka.

På återhörande och Forza Lazio. Nu kvalificerar vi oss för CL!

En 0-0-seger - 30 april

Först måste jag inleda med att be om ursäkt för att jag inte haft chansen att blogga de senaste dagarna. Har varit hektiskt inför derbyt och har helt enkelt inte haft tid att sitta vid datorn.

Nåväl, som rubriken avslöjar så känns det verkligen så. Under stora delar av matchen visade vi stor respekt för Roma, kanske för stor, men med facit i hand så går det inte att klaga på Rossis taktiska direktiv. Roma är trots allt inget korpgäng och på pappret har de ett betydligt bättre lag än Lazios, ett lag som egentligen borde vinna de flesta derbyn. Nu är det ju inte riktigt så, och har inte varit under de senaste åren. Vad det beror på är inte svårt att sätta fingret på. Lazio är ett lag, en grupp som kämpar för varandra och som brinner i varenda derby. Lyckligtvis kan man inte säga samma sak om Roma.

Med tanke på att de gulröda hade hemmamatch igår splittrades Laziofever-gänger (vi var ungefär 10-15) upp och "mitt" gäng beslutade att greppa en Taxi och försöka placera oss så nära den norra delen som möjligt. Vid bortaderbyn brukar det vara den bästa lösningen, i den mån trafiken tillåter, det är åtminstone vad jag inbillar mig. Komiska scener utspelade sig på vägen ut bland de huntratals motorini som vanligtvis invaderar gatorna inför matchen. Laziale-sällskapet roade sig med att köra upp jämsides med Roma-ockupaget och hålla upp tre fingrar. Ett tag trodde man definitivt att smockan, i 50 km/h, bara var en tidsfråga innan den skulle sättas i verket...

Det märks att i romanisti är förbannade på oss för att vi flitigt utyttjat tillfället att påminna dem om det senaste derbyt och kvällen i Manchester. Desvärre fann vi oss - trots allt - mitt i den gulröda rusningen påväg mot stadion, och hade man inte gjort som oss och knäppt överdragströjan så hade man rent ut sagt varit korkad. Inte en enda laziale i syne.
Efter sedvanliga mysigheter - med oroligheter och den traditionella tårgaspåföljden, läser idag att två laziali exempelvis knivskurits innan match - nådde vi så småningom de finare sektionerna av stadion. Där var naturligtvis stämningen en helt annan, betydligt mer avslappnad. Det märktes direkt. Och det gick snabbt att konstatera att en ny tröja hade gjort entrè - den rödvita.

Matchen behöver vi inte säga så mycket om. Första halvlek var jämn och lagen skapade ungefär lika mycket. Dock, det skall sägas att det var oerhört jobbigt när Ledesmas frispark smet utanför stolpen. Det såg ut som ett solklart mål från Nord och alla - jag menar ALLA - jublade. Att vakna upp från det ruset var förbannat jobbigt. Först hajade vi inte varför. Hade domaren dömt bort det? Hade någonting hänt vid frisparkstillfället? Det dröjde ända till halvtid innan vi, med hjälp av våra grannar, kunde konstatera att bollen faktiskt gått utanför. Tidigare hade vi inte ens tänkt tanken. Det var den perfekta (njaa...) synvillan.

Andra halvlek drar vi ett sträck över. Vi vågade inte riskera någonting och det är förståeligt. Vi hade absolut ingenting att förlora - all press låg på Roma. 0-0 känns definitivt som en vinst. Vårt försvar uppträdde diciplinerat och Roma skapade egentligen ingenting av värde de sista 45, bortsett från De Rossis chans som blåstes av för offside. Om i romanisti säger att det inte var offside, så var det väl inte det. Omöjligt att bedöma från vår sektion, Distinti Ovest. Det blev ju inte mål ändå, så egentligen finns det väl ingenting att gnälla på. Med fler spelare till anfall kunde vi till och med ha avgjort matchen på en kontring. Romas mittfält var svagt och gav bort bollar. Förvånandsvärt svagt.

Annars måste jag passa på att vädra min åsikt beträffande en viss romanista. Mitt svenska sällskap påminde mig efter matchen om faktumet, som han har jävligt rätt i: när Di Canio i 3-1-derbyt för en tid sedan ägnade sig åt att provocera Curva Sud så blev det ett jäkla liv. Han provocerade fram våld hit, och han uppträdde oproffesionellt dit. Ok. Men faktum är att det finns en spelare hos de gulröda som uppträder precis likadant. Hans namn är Philippe Mexes och han ägnar sig mestadels åt att samla gratispoäng hos Curva Sud och gnälla på domaren. I synnerhet situationen där han lägger sig ner och dunkar händerna mot gräset över ett domslut emot sig. Jag menar vad fan!? Spelsekvensen tidigare hade Roma fått den ena billiga frisparken efter den andra och stundtals var det en parodi hur lätt de kunde ramla för att domaren skulle demonstrera hur hans visselpipa fungerade.
Att han i tidigare derbyn gestikulerat mot Curva Nord har i princip gått obemärkt förbi (överraskande, han är ju trots allt romanista och inte laziale...) och när han i detta derby - utanför bild, antar jag - tog sig själv på de bakre regionerna i en tydlig gest mot vår sektion visade han sitt rätta jag. Di Canio gjorde det åtminstone öppet, inför alla världens TV-tittare, något man inte direkt kan säga om fransmannen. (Här är det meningen att ett lite fulare ord skall göra entrè, men jag lämnar det till er fantasi).

Nåväl, alla Di Canio-wannabies åt sidan, 0-0 är en seger för oss. Det var vi som, mot alla odds, vann det förra derbyt med 3-0 och det var dom, inte vi, som behövde vinna den här matchen för att återupprätta hedern. Efter matchen kom samtliga laziali ut på löparbanorna för att tacka, och tillsammans stämde vi upp i en skön häslning till den motsatta curvan (som uppenbarligen inte hade lika trevligt med sina spelare...):

Sette a uno, perchè no, perchè no...

"Pochi ma boni" - 25 april 2007

Det är helgdag här idag. Ingen skola eller arbete. Italienarna firar dagen då nationen frigjorde sig från den tyska ockupationen. Festa Liberazione. I Rom firades den vid Piazza Venezia. Något som uppenbarligen vädergudarna bestämt sig för att fira med sol,sol,sol...och tropisk åska. Vaknade vid 14.00 (lång natt i Trastevere igår) och gav mig ut för att inhandla fyra liter Coca-Cola och tidningen. Snusförrådet börjar dessvärre ta slut, gäller att njuta så länge det bara går. Har äntligen lägenheten för mig själv igen och därmed också den tillfälliga internetanslutingen ledig. Lugnet före stormen. Från och med imorgon händer allt. Och på söndag eskalerar det. Då jävlar.

Mitt kvarter är inget fotbollskvarter, och här märks ännu ingen derbystämning. Det klassiska romerska klottret handlar mest om politik (jag har till exempel en föraning om att Prati-zonen är smått fascistisk). Men för den som letar finns alltid att hitta. Tvåhundra meter från porten hittade jag det första mästerverket - "Forza Lazio,Roma Merda". På en tidningskiosk lite längre ner på gatan uppenbarade sig nästa - "Solo La Lazio". Och det bästa är att ingen varit där och pillat. De har fått stå kvar. Jag kanske befinner mig i Lazioland trots allt...

För annars, är det ju som ni vet inte särskilt vanligt med Lazioland här i Rom. Det kryllar av gulrött och gulröda. Och dom märks, det kan ni vara säkra på. Det är ramsor, det är halsdukar, det är svordomar. Det är bara Roma. Om en romanista stöter på en likartad så kan man ge sig fan på att alla runtomkring märker det. Bli inte förvånad om det börjar sjungas. Det är det intrycket jag har fått.
När en laziale möter en annan laziale är det skillnad. Som till exempel när jag iklädd halsduken var på väg hem från Lazio - Messina för några veckor sedan. "Ciao Laziale" hörde jag plötsligt - i vanlig samtalston. Det räcker så. Eller när Paolo sa "vaffanculo" till mig när jag antydde att det hade varit riktigt skönt att vinna derbyt. Mentaliteten är annorlunda. En romanista diskuterar inte bara om de skall vinna, han diskuterar snarare hur mycket de skall vinna med.

Det något modifierade uttrycket "pochi ma boni" beskriver det bäst - det betyder ordagrant "få men bra". Paolo Di Canio beskriver det i de första raderna på baksidan av hans senaste bok "Il ritorno" (fritt översatt):
"Det är sant, i laziali har alltid svårigheterna runt omkring sig. Laziali är naturliga kämpar. Därför valde jag det här laget, de här färgerna. För att vara laziale måste du vara mentalt, fysiskt och spirituellt stark. Många gånger har du känslan att världen skall rasa ihop på dig. Sen hittar du modet inom dig att övervinna krisperioden och gå vidare."

Och så vidare. Alla konversationer jag haft med personer som inte sympatiserat med något speciellt lag, har mer eller mindre sett likadana ut.
"Om jag måste välja ett lag så blir det Roma, för alla hejar på Roma här, staden är gulröd".
"Varför hejar du på Lazio? Du vet väl att alla här hejer på Roma?"

Jag säger bara - Tack för att jag föddes laziale. Deras modè är något jag klarar mig bra utan.

Fyra dagar kvar...

Andra sviten bruten - den 23 april 2007

"Namortsac" på forumet sa det bäst. Jag borde nog åka hem. Det går inte bra för vårt Lazio när jag är här. Om vi räknar bort Udinese - Lazio som spelades samma dag som jag anlände, så har jag enbart mäktat med fem av tolv möjliga poäng med min närvaro, och bara tre mål framåt. De två senaste matcherna på Olimpico har faktiskt varit riktigt frustrerande. Men tyvärr finns det inget att göra, även om förlusterna ofta känns tyngre på plats, då man ändå - i teorin - har kunnat påverka.

Igår var jag på G att köpa biljetter när Paolo ringer. "Köp inte några biljetter, ciao". Öhh...ok? Lite smått förvirrad beger jag mig till stadion och inväntar vidare instruktioner. Helt plötsligt blir det bra fart på trafikpoliserna i närheten. Vad händer? En minut senare förstår jag varför. Spelarbussen rullar förbi och alla runt omkring, jag inkluderad, reser sig för en spontanapplåd. Tyvärr ingen respons, dock...

Träffar Paolo och sen går allt av bara farten. Biljett till Tribuna Tevere, möte med Paolos vän Fabrizio, möte med samma två svenska laziali som jag träffat dagen innan och sist - men inte minst - möte med speakerrösten på Olimpico som gjorde TV utanför stadion. Helt plötsligt frågar han på italienska: "är det ok om jag ställer några fågor?".
"Ja, men jag pratar inte så bra italienska"
"Vabbè... (slang för "va bene" - det går bra, det är lugnt")
Kameran riktad mot mig och en förväntan att jag skall uttrycka mig på italienska. Den mixen kunde bara gå åt pipan. Och det gjorde den. Fast inte lika tvärt som jag fruktat. Fick i alla fall fram att jag:

- Hoppades på en repris av 3-0-derbyt

- Att Rocchi kommer att vara den avgörande faktorn

- Att vi får se om det är möjligt att passera Roma i tabellen men att vi först måste tänka på Champions League-platserna

- Att mitt lag - trots att jag är svensk - självklart är Lazio

Allt gick så fort att jag inte hann reflektera över eländet...

Jag antar att TV 4 sände matchen och därmed också att ni alla redan vet hur det såg ut. Vi struntar i den delen och lyfter istället fram det positiva, det som förmodligen inte gick fram igenom rutan. En rolig grej inträffade i första halvlek då ryktet spridit sig att Atalanta tagit ledningen mot Roma. Hela stadion väntade in vrålet och när det väl plingade till...sattes vrålet i halsen.
Det stod: Atalanta - Roma 0-1.

MA VAFF............ CHE COSA FANNO!?!

Förvirringen var stor i 30 sekunder innan det plingade igen. Den här gången var "Ooooh"-ljudet lite mer...osäkert. Men när "Atalanta - Roma 1-0" visades, brast hela stadion ut i ett gemensamt vrål, följt av ett skönt skratt.
Konspirationsteorin är ju glasklar. En romanista har tagit kontroll över spakarna. Gör nåt, Lotito!

Annars? Det var varmt. Det var riktigt varmt och att hålla tempot uppe i nittio minuter måste betraktas som en omöjlighet. Riktigt kul, dock, att få uppleva Lorenzo de Silvestris serie A-debut på plats. Förhoppningsvis, om fem år när han är den stjärna och bandiera som alla hoppas att han skall bli, så kan jag sätta in det pappret i skryt-pärmen. "Jag var minsann där..."

Tight schema för ynglingen, dock, som direkt efter matchen anslöt till den italienska u-19-trupp som i veckan reser till Norge för en träningsmatch, och därmed inte kunde medverka i Lazios primaveramatch borta mot Sampdoria - som slutade med en komfortabel 3-0-seger. Utan Diakitè och De Silvestri. Det tyder på styrka och kanske, kanske börjar vi äntligen få se prov på det unga Lazio, format av lazialità, som Lotito snackade om när han tog över. Vi väntar fortfarande, men igår såg vi åtminstone solen bakom molnen. Som Sebastiano Siviglia sa:
"Diakitè och De Silvestri är Lazios framtid".
Eller som dom skrek när De Silvestri gjorde någonting bra:
"Bravo bambino!"

Tommy i Corriere dello Sport - den 21 april 2007

Mamma mia. Två blogginlägg samma dag. Det är rekord...

Corriere dello Sport organisserade en session med Tommaso Rocchi, där läsarna fick chansen att ringa in och prata med vår bomber. Det mesta som sades visste ni redan - så som att han "vill stanna i Lazio, men att bollen just nu också ligger hos Lotito". Det är som att prata med en robot, som redan har förprogrammerat svaren. Till exempel:

Ciao Tommy, jag heter Marco, är en Napoli-supporter och ringer från Grosseto. Vill du komma till Napoli?
- Neapel är en fin stad och laget gör bra ifrån sig. Jag trivs dock bra här, även om man aldrig kan säga aldrig inom fotbollen. Hursohelst; lycka till i jakten på serie A-kontraktet.

Jag är Gabriel från Rom, och är Roma-supporter. Vad tycker du om Totti?
- En stor spelare, jag tycker att han visat det genom alla dessa år. Jag känner inte honom personligen, så om det kan jag inte uttala mig. Men vi kan säga att han är symbolen för ditt lag.

Två mål mot Roma?
- Det hade varit något... vi får hoppas det.

Jag är Marino från Avezzano. Jag ser dig som en av de bästa anfallarna i Italien, jag hade blivit lycklig om du återvände till Juventus (Rocchi har spelat i Juventus primavera-lag, översättarens notering.)?
- Tack för berömmet. Juventus är en stor klubb, det är normalt att en spelare vill spela där, men jag trivs bra här. Men inom fotbollen vet man aldrig.

Ciao, jag heter Fabio, är Roma-supporter, men jag beundrar dig för att du är en duktig fotbollsspelare.
- Tack.

"Man vet aldrig inom fotbollen". Sant. Men det märks att kontraktsförhandlingarna inte gått riktigt som planerat. Det märks att agenten nypt Rocchi i armen och väckt honom från den fina drömmen om att skriva ett långtidskontrakt med oss. Lotito måste ta ett avgörande beslut och det skall bli spännande att se vad som händer. Skall lönetaket lyftas i det här specifika fallet, eller gäller fortfarande samma stridsvagnstaktik?

* * *

En domstol dömde idag till Matteo Sereni's fördel, efter nyheten att målvakten förkastat klubbens senaste kontraktsbud. Lazio skall betala honom en miljon euro för uteblivna löner. Vi tackar Matteo för hans tid i Lazio och hoppas att han hittar något fint att köpa till frugan för pengarna.

* * *

Råkar du, av någon underlig anledning, befinna dig på Trigoria imorgon så kan du alltid titta på derbyt. Damderbyt, i serie C alltså.

* * *

Femtusen biljetter sålda till morgondagens match såhär långt. Jösses...

La settimana di merda... - den 21 april 2007

Skitveckan tog sin början med krysset mot Ascoli i söndags, fortsatte med debaclet mot Chievo i onsdags och avslutades (förhoppningsvis) med en totalt utslagen och däckad svensk en lördagskväll i Rom. Trodde först det var en smula nervositet inför derbyt, men efter natt utan dess like kunde jag snabbt stryka den teorin.
Fan.
Jag är däckad. Jag är sjuk.

Har i stort sett legat orörlig sen dess och min diet har varit ungefär lika stor som en kvinnlig supermodells. Om den nu inkluderar Coca-Cola och panini.
Merda.
Och när jag kvicknat till så smått, fick jag reda på att jag omöjligt kan förlänga mitt kontrakt med hyresvärden över nästa månad. Hittar jag inte en boendelösning nästa vecka kan jag alltså bli tvungen att dra hem (tillfälligt, förhoppningsvis...) redan i maj.
Ännu mer Merda.

Fullproppad med fyra värktabletter - inom ramen av åtta timmar - gav jag mig åtminstone ut i morse. Möttes av samma tropiska och tryckande värme som förgyllt (eller plågat, beror på hur man ser det) staden den senaste veckan. Målet var att införskaffa biljetter till morgondagens match men planerna ändrades hastigt, och jag träffade istället två svenska laziali som hade sökt sig till Porta Pia. Insåg då att det uppstår lite förvirring när man återigen skall prata sitt moderspråk. Hjärnan tänker numera på italienska, munnen vill forma engelska (eftersom även Paolo är en del av konversationen) medan reflexerna ser till att man trots allt pratar svenska. Lite läskigt att "tappa" ord som man normalt sett använder i vardagliga konversationer.

Biljetterna? Blir förmodligen Distinti Sud, med Paolos vänner. Morgondagen får utvisa mitt öde. Måste dock komma ut från lägenheten ikväll... Om inte, så har jag åtminstone garderat mig genom dagens inköp av Paolo Di Canio's senaste bok "Il ritorno". Skall bli ett nöje att läsa.

ps. Ger du fullständigt fan i hur jag mår, vad jag gör, eller hur mycket jag gnäller - så gör du alldeles rätt. Återkommer snart med ett inlägg som behandlar Lazio. Lovar.

På Monte Mario med Stendardo och de fina lirarna - den 19 april 2007

Mitt sällskap till dagens match uteblev olyckligt i sista stund. Men det visade sig dock vara ett ganska ekonomiskt lönsamt alternativ - tack vare Roms snällaste laziale, som ni alla vet vem det är vid det här laget - och helt plötsligt befann jag mig i kön bland VIP-personerna för att hämta ut min biljett till Monte Mario, kostymläktaren, som låg i ett ett kuvert adresserat "Johan Winnestrom". Försökte snyggt glida in på sektionen och smälta in i omgivningen, men utan någon större succè. Sitter och skriver ett SMS när jag, av en slump, tittar upp och får syn på någon som känns bekant, raderna nedanför.
Vafan! Det är ju Guglielmo Stendardo, utan hårbandet och Laziotröjan, som i sin lediga klädsel, och med en halv tub gelè i håret, glider förbi.
Snacka om att vara i allas blickfång.
Ballt, tänker jag och vänder mig åt andra hållet. Då får jag syn på ännu ett bekant ansikte. Det ser ut som Sergio Cragnotti. Det måste ha varit Sergio Cragnotti som satt och tittade på matchen ett par stolar ifrån min. Om inte, så åtminstone en familjemedlem eller en släkting. Eller bara ett klockrent bidrag till Sportbladets gamla succè "Lika som bär".
Lite kuriosa såhär efter det dystra poängtappet...

...för det var verkligen en dyster historia, den som utspelade sig på Olimpico idag. Frustrerande att inte kunna skapa fler målchanser på ett så bastant spelövertag. Men å andra sidan krävs det ofta två för att dansa och att matchen Lazio-Chievo alltid kan ersätta ordet "bedrövlig" i ett lexikon är ingen slump. Det är inte lätt att spela fotboll mot ett lag som ständigt har alla spelare på egen planhalva för att försvara, vilket var fallet i den andra halvleken. En mur är alltid en mur, oavsett vilken färg den har. Och visst är det svagt att inte kunna tränga igenom den, det är inget snack om den saken, men sanningen är att Chievo är ett fotbollslag som Lazio alltid har - och kommer att ha - svårt mot. Vi är inte som bäst när vi skall föra matcherna och det fick vi se prov på idag igen. Tyvärr måste vi förlita oss på effektiviteten när chanserna väl dyker upp.

Kurvan? Den var stundtals grym, i synnerhet i andra halvlek begynnelse då vi jagade ledningsmålet som mest. Då lyfte den verkligen fram laget. Ljudkulissen var riktigt skön och jag längtade dit. En annan ljudkuliss som nådde höga nivåer var den riktad mot domaren (en sån där irriterande domare, inga fatala misstag, men en sån som ständigt måste bevisa att han minsann har stake nog att stå emot hemmatrycket..) efter matchen. "Buffone, buffone, buffone" - pajas. Och det var precis vad han var. Löjlig.

Börjar dra ihop sig nu... fan, vi hade behövt de här tre poängen. Palermo lär inte ge sig och närmast har vi Fiorentina (utan avstängda kapten Zauri), Roma och Inter. Det här kan bli en riktig rysare...

Förresten, ses vi till derbyt?

En vanlig dag hade vi vunnit det här - 15 april 2007

Sitter på ett internet-cafe. Lyckades, efter ett par timmars letande, hitta en bar som kunde tänka sig att sända matchen i utbyte mot mitt inhandlande av en öl och en ostkaka. Inget ljud och ingen bra bild. Men så är det tyvärr när de gulröda spelar samtidigt.

Vi borde ha vunnit det här. Vi skapade åtminstone tre, fyra klara målchanser under den första halvleken och hade dessutom ett mål - korrekt - bortdömt för offside. Pandev missade den största möjligheten av dem alla när han helt fri skruvade bollen utanför. Vi borde som sagt ha varit i tvåmålsledning i paus. Minst.

I andra öppnades matchen upp och Ascoli vågade faktiskt gå till anfall.
Belleri hann med att nicka i ribban innan Ascoli, så grymt typiskt, tog ledningen efter en markeringsmiss i försvaret. Rocchi kvitterade och vi var på jakt efter mer, innan domaren bestämde sig för att utdela en mycket tveksam straff och frilägesutvisning. Såg visserligen inte hela situationen, men första intrycket sa att det var lite av en gåva från mannen i gult.
Skall dock inte skylla alltför mycket på domaren, då samma man mycket väl kunde ha givit hemmalaget en straff i matchens absolut sista sekund, men friade. Vi skall vara tacksamma för det. För innan dess hade Jimenez kvitterade Ascolis ledning med ett dröm-mål. Oerhört snyggt, och lite av revanch för den jättechans som han missat strax innan.

2-2...nja. Vi borde ha vunnit det här med vår vanliga effektivitet. Men å andra sidan är det ingen katastrof, förutsatt att Palermo enligt ritningarna tappar poäng ikväll. Vi har fortfarande ett stort övertag och på onsdag är det dags att slå in den första spiken i kistan hemma mot Chievo.

Jag oroar mig faktiskt inte ett dugg för spelet idag. En vanlig dag hade vi vunnit det här.

Tutti a Ascoli... nästan - 13 april 2007

Det officiella beskedet kom idag – Ascoli öppnar upp “Del Duca” även för icke-säsongskortsinnehavare. Det betyder att bortaresan kommer att bli av, och att försäjningsställena går påhögvarv just nu.
Personligen har jag ännu inte bestämt mig om jag skall åka eller inte. Budgeten tillåter inte alltför många avvikningar och mot Chievo på onsdag blir det långsidan (kommer att gå med den enda av mina lärare som är laziale) och därmed en dyrare biljett än väntat. Har dessutom blivit erbjuden, av min napolitanska ex-lärare, att åka med till Napoli imorgon (typ två timmar med tåg) för att se serie B-matchen mellan Napoli och Pescara. Dagsutflykt. Inte för att jag är stormförtjust i varken laget eller arenan, men kan vara kul att lämna huvudstaden och se landet fòr en dag också. Vi får se. Självklart går Ascoli-resan först. Kan, om allt vill sig väl, helt och hållet bli en icke-romersk helg.

Fin notis i Corriere dello Sport igår, påtal om ingenting. Handlade om det magasin som de kinesiska laziali (100.000 till antalet, tydligen) skapat och om deras passion för Lazio. Paolo är naturligtvis hjärnan bakom verket och även Laziofever nämndes i samma artikel. Ar otroligt vilket inflytande den mannen har. Och lika otroligt hur många laziali det verkligen finns i Kina.

Var inne i en bokhandel och köpte två Lazioböcker igår. Biografin om “Er Maestro” var den ena. Och bara genom att hålla boken i handen lyckades jag ofrivilligt starta en passionerad Calcio-diskussion med fyra, kanske fem personer högst delaktiga, romanisti som laziali.

Bara i Italien. Bara i Rom.

Trevlig helg, i jakten på nioende raka…

FORZA LAZIO!

Biljetter till derbyt - 11 april 2007

Gick till mitt vanliga tidningsstånd för att köpa dagens Corriere dello Sport. Men den var slut, precis som den uppenbarligen är överallt i stan. Det som hände igår i Champions League var ganska otroligt. Själv såg jag första halvlek i en pub tillsammans med typ hundra romanisti, och så vi två laziali, jag och Paolo... Det fick räcka efter en halvlek. Mer behövdes inte.

Tillbaka till stadens enda fotbollslag och den Match - med stort M - som stundar vid månadsslutet. Ni som planerar att komma ner, ett tips: börja kika på biljettbokningen redan nu. Det snackas nämligen om utsålt för första gången på länge. Hade jag varit i era skor så hade jag definitivt försäkrat mig om en biljett innan jag stack iväg. Fotbollsfebern är fortfarande hög här, även om i vårat fall en viss president har gjort sitt bästa för att förpassa den till TV-sofforna istället för stadion...

Men som sagt; lägg på en rem.

Huvudläraren, som är romanista, kom precis in. Han inledde meningen med "non parla..." - prata inte...

En kärleksförklaring - 9 april 2007

Här kommer ett själviskt inlägg...

Jag älskar den här staden. Jag är övertygad om att det inte finns någon bättre storstad att leva i. Och då har jag ända besökt relativt många. Här finns allt, för alla. Från de hundratals monument som var och ett berättar sin egen fascinerande historia, till alla de hundratals piazze och chiese som formar känslan av idyll trots att här bor mer än fyra miljoner människor. Här finns världens bästa mat, här finns det perfekta klimatet och här finns det härliga utelivet. Här finns La Lazio. Här oroar man sig inte för någonting utan fångar varje dag, varje timme. Carpe Diem. Här kan du sitta på ett torg mitt i rusningstrafiken och ändå glömma bort allt runt omkring dig. Mentaliteten är fullständigt underbar.

Jag bor i Prati-området, kunde inte ha hittat en bättre plats. Härifrån har jag nära till allt. Bussen till Olimpico går 500 meter från porten och är skyltad med "STADIO". Färden tar 5 minuter. Här finns metro-stationer och busshållsplatser som tar mig överallt. Här finns gott om matställen och cafèer. En tidningskiosk på andra sidan vägen. Promenaden till skolan är dagens höjdpunkt. Tidningen under armen, stoppet vid baren för kaffet och ost-och skinktoasten, solen i ansiktet. Väl vid skolan har jag tio minuters promenad till Vatikanen och Petersplatsen - där en stund i solen med tidningen ofta kommer väl till pass - och Piazza del Popolo, som i sin tur öppnar upp dörren för ytterligare en promenad mot Piazza Venezia och Colloseum. Till Trastevere och den irländska pub som sänder varenda match har jag 20-25 minuter.

Skymningen i Rom är något sagolik vacker. Ljuset från solen som lyser upp byggnaderna och floden. Det finns tillfällen då man per automatik stannar upp och bara häpnas. Så sjukt vackert. Nya saker som man inte lagt märke till under föregående besök uppenbarar sig varje dag. Wow-upplevelserna är så många att man omedvetet förvandlas till en levande fågelholk.

Och nej, jag överdriver inte. Jag är förälskad i den här staden. Frågan är bara om staden är förälskad i mig... för den här drömmen vill jag inte vakna upp ifrån. Jag önskar att alla laziali kunde ges den här möjligheten. Om tillfälle ges - ta det. Ni kommer garanterat inte att ångra er.

Intryck från curvan - 7 april 2007

Har lyckats hitta en tillfällig internet-anslutning. Sitter ensam i lägenheten, alla fem är borta. Några ute och äter, andra hemma i sina respektive hemstäder med familjen. Själv är jag alltså ensam på påskafton med en påse Tortellini med Parma-inspirerad prosciuttofyllning och ett tre-pack Peroni. Ensam men glad. Var på stadion idag. Stod i curvan. Ett soligt Rom, bra sällskap, en skön stämning och tre poäng. En bättre påsk kan man inte önska sig.

Var ute i Trastevere igår med ett gäng från skolan och en lärare som tyvärr håller på fel lag. Allt var trevligt dock. Förutom det faktum att området är gulrött. Vi gick förbi Circo Massimo på vägen hem. För er som ännu inte redan bevittnat parken kan jag säga att den är gigantisk. Nu låg den öde, men här festas det alltid efter segrarna. Det var här vi firade vår senaste scudetto och det var här italienarna firade sitt VM-guld. Det är svårt att tänka sig parken fullpackad av människor. Tog en bild för att illustrera men det var för mörkt. En annan gång kanske.

Tillbaka till matchen. Inget lysande spel idag, men tre poäng är alltid tre poäng. Åtta raka segrar, det är så att man nyper sig i armen. Var skall detta sluta!?

Intryck från curvan:

- De nya reglerna har satt sina tydliga spår. Inga mikrofoner och inga banderoller. Inga ljudbomber. Bara många men starka röster.

- Protesterna mot Lotito har avtagit en aning. Bara två ramsor idag.

- Applåder för Messina-coachen Giordano för den Laziolegend och forne kapten som han faktiskt var. Starkast applåder för Delio Rossi, följt av Tommaso Rocchi och Guglielmo Stendardo. Den sistnämnda är en riktig publikfriare. Napolitanaren (kan för övrigt bara tänka mig hur han känner sig när hela curvan stämmer upp i "NOI NON SIAMO NAPOLETANI") är känd för att alltid fira sina mål tillsammans med supportrarna, så också under Tribuna Tevere idag. Och tillsammans med Roberto Baronio och Gaby Mudingayi valde han idag att skänka sin tröja (undrar om Lotito tar betalt för det också...?) till någon lycklig supporter där nere.

- Simone Inzaghi är fortfarande populär här.

- Nu för tiden måste man vara beredd att offra en full snusdosa för att komma in på stadion.

Måste sätta igång och koka mina tortellini nu. I Italien är mat-timmarna väldigt sena jämfört med Sverige. Men det visste ni väl redan...

Glad påsk till alla er laziali och...

... SEMPRE FORZA LAZIO!

I Paolos affär - 5 april 2007

Har träffat många galna italienare, men Paolo (Ermetico pà Laziofever) tar nog priset. Han har precis precis köpt mig en lunch och nu visar jag honom vår sida och blogg. Han lånade tydligen mitt login till forumet också, tro dock inte på allt han skriver... men ja, den här mannen kan uträtta mirakel för utländska laziali.

Porta Pia - där hans affär ligger - andas lazialitá. Här finns, förutom Paolo, den restearuang där Cragnotti med följe brukade äta sina luncher när det begav sig och här finns även tidningsaffàren där säljarna är laziali, och inte drar sig för att diskutera. Och så den klassiska "Happy Cream-baren" som blivit något av mötesplatsen for världens laziali.

Jag trivs bra här, men fruktar att min närvaro vid Paolos arbetsdator inte är uppskattad i många minuter till....

La storia siamo noi - 4 april 2007

Gick igenom Piazza della Libertà. Och det var fanimej värt ett eget inlägg. Jag log, om än omedvetet. Att på en tid av 20 sekunder gå igenom alla historiska ögonblick - från Bigiarelli till Lotito - och tänka att det var här som allting tog sin början, är ganska fantastiskt i sig. Allt man läst om känns plötsligt i allra högsta grad närvarande.

Bara i Rom.

Det är svårt att förklara. Mitt i den romerska stressen, bland alla turister runt Piazza del Popolo och karriärs- och shoppingmänniskor på Via Cola di Rienzo, finns denna plats där stjälen får ro bara genom att andas in luften. Frihetens Torg - ett synnerligen passande namn. Helt enkelt ett måste för varenda laziale.
La storia siamo noi - det är vi som är historian. Aldrig har den meningen kommit bättre till pass.

ps. Höll på att bli överkörd idag (i Rom håller man i och för sig på att bli överkörd typ tre gånger om dagen, åtminstone att döma av tutandet). I det här specifika fallet kom jag på mig själv med att gestikulera till föraren som om jag vore en italienare. Ganska patetiskt egentligen. Men vad gör man inte för att känna sig hemma...

Lagmaskinen Lazio - 4 april 2007

Just nu snackas det mycket om “lagmaskinen” Lazio här. Hur alla spelare brinner för uppgiften, hur man kämpar för varandra och för “la maglia”. Det spelar egentligen ingen roll vilka spelare som används – alla vet precis vad de skall göra hur och när. En dröm för Delio Rossi och givetvis för oss laziali. På något sätt känns det som varje enskild individ har tagit ett steg framåt i karriären efter att kapten Oddo lämnat skutan. Spelare som Zauri, Rocchi och Ledesma har tagit enorma steg och fungerat som ledare för sina respektive lagdelar. Även om vi de senaste matcherna tvingats spela med spelare som Manfredini och Stendardo, så verkar spelidéen vara så tydlig att det egentligen inte spelar någon större roll vilka namn som står pp tröjan.

Att ett fotbollslag växer efter att den största stjärnan av dem alla lämnat är något oerhört romantiskt i min värld. Ett bevis på att pengar fortfarande inte är allt. Läste igår att det beräknade värdet på dagens startelva är 100 miljoner euro. De elva spelarna som idag kan betraktas som ordinarie köptes – inklusive de relativt dyra värvingarna från tidigare; Peruzzi och Zauri – för drygt 50 miljoner euro. Det, om något, säger en del om vilket fantastiskt jobb Delio Rossi gjort med detta Lazio. Lyckas han ta oss till Champions League skriver han för evigt in sig i vara historieböcker – något han kan lyckas med redan nästa söndag, då Ascoli väntar på bortaplan. Vinner Lazio där, så går Rossi till historien som den ende tränaren som vunnit mer än åttta bortamatcher under en säsong. Eriksson och Mancini står båda på åtta segrar.

Rasten slut.
Först lektion, sen lunch (letar fortfarande efter mitt framtida smultronställe) och sen biljettjakt. Lazio – Messina på lördag. Just nu snackas det för mycket Roma i den här staden…

Ciao!

Det blev inte som jag tänkt mig - 2 april 2007

Sitter i skolan. Har slutat för dagen. Dom sa att det skulle finnas trådlöst internet och att min laptop skulle funka, men det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig i Italien. Sitter istället vid en stationär utan de tre svenska bokstäverna. Har inget internet i lägenheten heller. Har gemensamma toaletter, kök och allt det där. Eget rum. Teve fanns det tydligen men den var ockuperad igår.

Tror jag aldrig varit så frustrerad. Vi vann med fantastiska 4-2 - borta mot Udinese - och det enda jag hade att gå på var diverse sms, när flygplanet väl hade landat i Rom. Typ "Rocchi är kung", "världsklass" osv. Inget internet, ingen teve, för sent för att ringa... vad gör man då? Borde finnas ett nödnummer för de där situationerna.

Corriere dello Sport kör "Lazio da sogno" som rubrik i dagens upplaga. Har inte hunnit läsa ännu men men skall slå mig ner snart. Har nog inte riktigt greppat att vi vunnit sju raka. Det är helt fantastiskt.

Först och främst måste jag dock greppa vart jag kan hitta en mataffär och något att äta till lunch...

Ciao.