Derby - i backspegeln II
Slutresultatet skrevs till 3-0 och vi hade tagit vår största vinst mot Roms avskum; spelet kanske inte var det bästa men vi stod som segrare. Och på läktaren stod jag och sjöng som aldrig förr. Här kommer derbyt – i backspegeln del två.
Vi gick sakta upp mot arenan. Paolo hade släppt av oss vid Curva Sud och allt runtomkring mig gick i rostrött. Vi lade på en rem för att komma bort från fiendeland och pinnade på mot andra sidan av arenan. Vi köpte lite souvenirer i stånden (för övrigt det billigaste alternativet om man vill ha halsdukar och liknande) åt folk som önskat sig saker, och sen stegade vi in genom insläppet. En gammal tant rev av min biljett medan säkerhetspersonalen stod och småpratade en bit bort. Ingen genomsökning, ingen visitering. Inte ens i väskor. Härligt med hårda säkerhetskontroller a lá Rom.
Ingresso 51, settore 51C, fla 51, posto 9 stod det på min biljett, men jag var säker på att det var djungelns lag som gällde inne på arenan. Sången hade lagt sig lite och jag antog att det var Curva Sud som hade stått för den mäktiga sången när vi klev av bilen. Jag hann inte ens tänka klart innan det dånade till. En smällare (inte kinapuffar) brann av och marken skakade (250 euro kostar en sådan smällare blev jag upplyst om). Sen drog sången igång igen. ”Pezzo Di Merda – Lotito Pezzo Di Merda” var den första ramsan som drogs, och jag började småspringa för att komma fram till läktaren och få bli en del av den Curva som inte sjungit på ett par månader. Våra platser låg snett ovanför Nord, men utsikten över planen och över resten av kortsidan var mer eller mindre perfekt. Att hitta ”våra” platser orkade jag inte ödsla tid på – det var tillräckligt att jag faktiskt begett mig till den sektion där jag faktiskt skulle vara. Båda curvorna var mer eller mindre fulla och sångerna (och busvisslingarna) varvades mellan klackarna som varit på plats i över två timmar, enligt den gamle gubbe som dök upp vid min sida och frågade om eld.
Att beskriva känslan, hur håret på kroppen reser sig gång efter gång, hur hjärtat bankar som när man var liten kille och hade snott ett tuggummi på ICA, hur man fylls av glädje, kärlek och makt behövs det bättre skribenter än jag för att uttrycka – men känslan är oslagbar. Att ta de sista kliven uppför trapporna innan man kommer in i arenan och ser gräset och folket är på något sätt den sista delen av upptrappningen. Väl uppe exploderar man och vet inte riktigt hur man ska bete sig. Själv stod jag och gapade – fy fan vilken sång, vilken enorm känsla!
Många ser på typer som mig som konstiga, primitiva och kanske till och med idioter – hur kan man spendera så mycket tid och pengar på att följa en sport, ett lag, ett gäng killar som kutar efter en läderboll. Mitt svar brukar vara att dessa människor aldrig upplevt kärlek. När man är fast vid ett lag så inget kan rubba ens känslor gentemot laget (ni vet…man kan vara hur förbannad som helst på laget själv, men så snart någon utomstående hackar på Lazio tänder man till).
Nåväl, jag stod där på trappan och hängde med i sången så gott jag kunde medan laget värmde upp på planen. Det var fortfarande en timme kvar till matchstart och jag kände att påfyllning var på sin plats. Jag sprang ned och köpte ett par öl och undrade hur Paolo skulle hitta oss mitt i smeten, jag hade ju lovat honom ett par bira för allt besvär. Sångerna avlöste varandra och jag kommer ihåg att jag tyckte att tiden gick för fort. Återigen dök tankarna om matchens upp och paniken kröp närmare. Än så länge låg vi inte under, kunde inte förspelet pågå i all evighet?
Efter en liter öl brukar man vara tvungen att springa på toa, så även denna gång. När jag stod där nere kände jag hur hela arenan skakade. För en sekund var jag säker på att läktaren skulle rasa ned över mig, men så hörde jag ”Chi non salta merda Roma é…” rulla varv efter varv. Återigen reste sig håret på min kropp och jag fylldes av värme. Underbart.
Startelvorna, tillsammans med männen i neongult, klev in på planen och Curva Sud var redo med sitt tifo. Medan jag undrade hur Nord skulle svara på detta (ingen tifo) hörde jag hur en man sa ”Look at them. They are ready and we have nothing”. Det var Paolo som stod där vid min sida och kommenterade. Det är en del av protesten förklarade han, man hade bestämt sig för att sjunga då det var derby men inget tifo så länge de fyra fortfarande satt inspärrade. Hur han hittade oss? Ingen aning!
Matchen drog igång i ett rasande tempo från bortalagets sida och det kändes som att vi var helt utspelade när man stod där på läktaren. På något sätt är det värre på plats, man har inget riktigt perspektiv på saker och ting som händer och man både hörde och kände hur paniken spred sig på läktaren. Paolo vankade fram och tillbaka i trappen; ena sekunden gömde han sitt ansikte i sina händer, medan han skrek för fullt sekunden efter. Stämningen var otrolig och Tuna nere vid stängslet startade ramsa efter ramsa, men det var uppenbart att alla var oroliga över Romas spelövertag. Pizarro spred bollarna hur bra som helst, och Paolo frågade mig vem den där lilla killen egentligen var. Jag garvade lite och svarade – hans motkommentar var ”varför vet du vad deras spelare heter?”.
Vi var nog alla ganska säkra på att det snart skulle rassla till framför oss, men då Cribari nästan nickade in ledningsmålet fylldes hela curvan med hopp. Det kunde gå. Detta var ett derby och då vet man aldrig vad som händer.
Så small det bara till. Årets vackraste, och viktigaste, mål. Ledesma blev kung över ett tillslag och glädjen visste inga gränser. Alla kramade om varandra, hoppade och skrek. Folk runtomkring oss hade uppfattat att vi inte var italienare (antar att jag sjöng fel i ramsa efter ramsa) och jag kände hur folk från alla håll kramade mig och sa en massa konstiga saker på bräcklig engelska. När lugnet hade lagt sig lite spred sig en söt röklukt – folk behövde visst stilla nerverna. Nu väntade man bara på att det skulle bli halvtid så man kunde dra lättnadens andetag. 1-0 i paus. Hur skulle detta sluta?
Jag vet inte riktigt hur halvtiden passerade, och från att Ledesma gjorde mål till slutsignalen befann vi oss alla i en mäktig eufori som inte visste några gränser. När sedan Pandev blev fälld och domaren blåste straff visste vi alla vad det skulle betyda om kapten Oddo kunde sätta bollen bakom den först utvisade, sen bara varnade, romakeepern. Halva läktaren vågade inte titta, och Paolo hukade sig. Det var nervöst, men när så bollen satt där den skulle började hoppandet och kramandet igen. Den ena klassiska sången efter den andra rullade om och om igen och jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket mer av matchen. Jag vet att vi satte en tredje boll med ungefär 20 minuter kvar av matchen och att alla undrade hur denna utskåpning egentligen hade gått till.
Paolo uppmanade oss att vi skulle gå lite innan domaren blåste av matchen för att slippa all trafik och all kalabalik som brukar uppstå efter en derby-slutsignal, men jag meddelade snabbt honom att jag ville vara kvar. Han beskrev en pub där folk skulle samlas efter matchen och han gick sakta ned för trappen medan han sjöng ”Vola Lazio Vola”.
Vi hängde kvar en bra stund efter slutsignalen och sjöng med så gott vi kunde samtidigt som laget samlades nedanför curvan och kastade tröjor och tackade för stödet. När så alla begav sig ut från arenan hade rompolisen kallat in varenda snut i hela staden och vägen ut från arenan var full med sköldbärande poliser. Ingen orkade ens provocera fram något, en kväll som denna skulle firas med sång och glädje. Vi tog oss på något sätt fram till spårvagnen som tog oss tillbaka till innerstan och pubbarna väntade för alla torra halsar.
Vi hade vunnit mot Roma med 3-0, jag var på plats – och kände en glädje jag varken före eller efter det magiska 10/12/06 fått uppleva. Frågan är om jag någonsin kommer att få göra det. Det tog 80 år innan Lazio krossade Roma med ett sådant resultat. Om det ska dröja 80 år till kommer jag inte kunna vara på plats. Så länge kommer jag nog inte leva. Men förhoppningsvis finns Lazio där för kommande generationer. Inget annat lag i världen kan ge sina supportrar det Lazio kan ge. Solo La Lazio!
Då jag haft problem med attfå in bilderna i texten så har jag lagt upp en del på http://lalazioinvantaggio.blogspot.com/2007/04/bilder-101206.html för er som är intresserade.
