Månadens laziale: Giuseppe Favalli
Artikelserien om våra ljusblåa hjältar går vidare - den här gången behandlas den lojale vänsterbacken från Orzinuovi.
Legendarer: spelare och ledare som för evigt blir ihågkomna och hyllade för sina prestationer, karaktärsdrag och för sättet som de har påverkat en klubb och dess supportrar på. Det är en stor och viktig del av en fotbollsklubbs identitet. De sätter spår i historian som aldrig suddas ut. Och det är historian som utgör hjärtat i en fotbollsklubb.
Historian och supportrarna är klubben.
Alla spelare och alla ledare har förstås sin plats i historian, men bara de riktigt stora får supportrarnas eviga uppskattning - en ändlös och kärleksfull tacksamhet.
Ofta hamnar de naturligt färgstarka spelarna i fokus. Den stora skyttekungen, den majestätiske försvaren eller scudettotränaren. Och naturligtvis förtjänar de ofta all respekt.
Men inte lika automatiskt får de lojala spelarna samma uppmärksamhet:
Spelarna som år efter år krigar för att förbättra klubben.
Spelarna som år efter år lider och gläds tillsammans med klubben och i tifosi.
Spelarna som trots möjligheten att söka sig vidare, förblir sin klubb trogen i många år – och oräkneliga matcher.
Alla tillhör kanske inte den mest glamourösa skaran fotbollspelare eller kanske inte är de hetaste massmediala objekten, men få spelare förtjänar sådan kultstatus som dessa.
Det finns en spelare, som trots att han inte längre representerar Lazio, är den främste i den här kategorin ljusblåa legendarer: trotjänaren Giuseppe Favalli.
Beppe, som han också kallas, föddes i Orzinuovi nära Brescia den 8 januari 1972.
17 år senare debuterade han i Cremoneses A-lag, säsongen 1988/1989. Det blev ytterliggare ett framträdande i Serie B innan laget tog steget upp till den högsta divisionen samma år.
Serie A-debuten skedde den 28 augusti på bortaplan mot Inter. Cremonese förlorade matchen med 2-1, men den unge vänsterbacken Favalli gjorde inte bort sig. Han fick trots sin ringa ålder spela hela 28 matcher under säsongen.
Cremonese lyckades dock inte undvika nedflyttning från Serie A och säsongen därpå återfanns laget med Favalli i truppen på nytt i den näst högsta divisionen. Beppe fick fortsatt förtroende och spelade regelbundet. Återigen tog de steget upp till Serie A och återigen degraderas de till Serie B säsongen 1991/1992.
Men i Rom hade den nytillträdde Laziopresidenten Sergio Cragnotti börjat rikta sin uppmärksamhet mot den 20-årige vänsterspringaren.
Tanken var att Favalli skulle bli en del av det nya Lazio, en ny satsning, som också omfattade värvningarna av Giuseppe Signori, Diego Fuser och Aaron Winter.
Och så blev det; till säsongen 1992/1993 värvades han och en tolvårig Lazioepok var därmed inledd.
Redan första säsongen på Stadio Olimpico slog sig Beppe in i Dino Zoffs lagbygge. Han spelade hela 33 matcher för Lazio som slutade på en fjärdeplats i tabellen.
Giuseppe gjorde sig snart också känd som en ödmjuk, intellektuell och behaglig person.
När Alessandro Nesta fortfarande var en ung och oerfaren tonåring var han tvungen att åka buss flera timmar varje dag för att ta sig ut till Formello. Han stod på gränsen mellan a- och juniorlaget och han hade ännu ingen inkomst att tala om, varför buss var det enda alternativet.
Beppe såg hur trött Alessandro alltid var och frågade vad som var fel. Ynglingen berättade om bussåkandet. Nästa dag stod en ny vespa utanför träningsanläggningen och väntade på Alessandro – en gåva från den några år äldre Favalli.
Vänsterbacken fick fortsatt stort förtroende, även av den nya tränaren Zdnek Zeman.
Under hösten 1994 fick han för första gången dra på sig Gli Azzurris tröja – i en bortamatch mot Estland som slutade med en italiensk 2-0-seger.
De tre kommande åren spelade Beppe mellan 24 och 26 matcher i Serie A varje säsong och bredvid honom började Nesta växa in i rollen som försvarets nya koordinatör.
Men Cragnottis storsatsande gav inga scudetti eller cupvinster. Tjecken Zeman fick lämna och entré gjorde istället Sven-Göran Eriksson.
De följande sex åren – 1998-2004 – vann Lazio åtta av sina totala tio titlar och Giuseppe Favalli, med nummer 19 på ryggen, var delaktig i samtliga.
Men han stack aldrig ut från mängden, han var alltid en i laget. Med sin löjligt höga lägstanivå och sitt stabila spel var han en enorm stöttespelare. Ingen magiker, men han gjorde alltid sitt jobb. Både defensivt och offensivt. Som supporter behövde man aldrig vara orolig när bollen flög ut på vänsterkanten.
Beppe fanns alltid där.
Framgångarna började med den italienska cupvinsten mot Milan våren 1998 och vinsten i den italienska supercupen samma år. Det fortsatte med vinsterna i Cupvinnarcupen och den Europeiska supercupen år 1999 och det kulminerade i en ny vinst i den italienska cupen, supercupen samt inte minst Lo Scudetto år 2000.
Och naturligtvis: Beppe fanns alltid där.
Sällan i centrum, men ändå ständigt närvarande.
Favalli och Nesta utvecklade en speciell vänskap under åren. De umgicks ofta och mycket. Nesta var trots sin status mån om sin integritet och inte heller Favalli, känd för sitt modeintresse, tillhörde de mest utsatta av papparazzifotografernas offren.
Det började dock gå sämre för Lazio och en dag år 2002 lämnade Nesta Formello för Milanello.
Kvar i Rom var Beppe – och en lagkaptensbindel utan ägare.
Lagkapten blev först Giuseppe Pancaro – men bara temporärt, för snart stod det klart att Beppe Favalli var Lazios nya capitano. Och en mer värdig sådan, efter tio år i klubben, har vi sällan haft.
Framför allt bidrog han med sin personlighet i omklädningsrummet och på planen. Eller som Fernando Orsi, före detta målvakt, målvaktstränare och assisterande tränare i Lazio, har uttryckt det:
– Beppe är en fantastiskt generös person och en bra spelare att ha i ett lag.
Baksmällan efter succéåren började avta. Säsongen 2001/2002 var på många vis katastrofal, men nu, med Beppe som lagkapten och Svennis lärjunge Roberto Mancini som tränare var Lazio pånyttfött.
Med en enorm moral och lagkänsla i truppen ledde il capitano sitt Lazio till en ärofull fjärdeplats säsongen 2002/2003.
Säsongen därpå blev Beppes sista på Formello.
Lazio gick ett tungt år i Serie A till mötes, men i Coppa Italia flöt det på bättre. Efter 4-0 mot Milan väntade Juventus i finalen. Lazio vann det första mötet, på hemmaplan, med 2-0. Returen i Turin slutade 2-2 – Lazio var mästare!
Det var en av Beppes sista matcher i Laziotröjan, innan han lämnade för spel i Inter.
Bilden på Beppe, mitt i all eufori, med kaptensbindeln runt armen, är obeskrivligt vacker i en laziales ögon.
Efter tolv år i Lazio, med allt vad det inneburit, stod Beppe där för sista gången, han stod där som lagkapten och han stod där som segrare.
Det är svårt att föreställa sig ett finare farväl.
401.
Lägg siffran på minnet.
För om ni fortfarande inte har uppfattat Giuseppe Favallis storhet så ska jag göra det oundvikligt för er nu.
Ingen Laziospelare har nämligen spelat fler matcher för Lazio än vad Beppe har gjort. På tolv år, från 1992 till 2004, gjorde han totalt 401 framträdanden, och sex mål, i Laziodressen.
Närmast honom i toppen är Pino Wilson med 394 matcher och såvida inte Paolo Negro gör sensationell comeback i Lazio, finns det ingen som kan hota Beppes rekord på många, många år.
Beppe fanns där mer än någon annan.
Rekordet tillsammans med det faktum att han varit med och vunnit åtta titlar gör honom utan tvekan till en av våra största legendarer genom tiderna.
Han var en spelare som inte fick speciellt mycket uppmärksamhet under sin långa Laziokarriär, men som lämnade ett stort tomrum efter sig.
Efter tolv år i Lazio var han för evigt färgad av vår ljusblåa klubb. Med sin stora personlighet - öppen, ödmjuk och jordnära - bidrog han också, på sitt eget vis, till det som kallas för lazialità.
Och för avrunda med det som allting ändå handlar om – en ändlös och kärleksfull tacksamhet:
Mille grazie Beppe!
Ett stort tack också till Jennifer Wegerup som bidragit med information och fakta till artikeln.
