Krönika: Contro tutto e tutti
Låt mig ta med er på en osannolik resa mellan hopp och förtvivlan. På en bergochdalbana som aldrig vill stanna. Låt mig berätta vad det innebär att vara Laziale.
Den 31 augusti 2002 förblir en dag som jag aldrig kommer att glömma. Vaknade på morgonen med en konstig känsla i magen. Det första jag gjorde var att slå på datorn. När det senare stod klart att Milan för 300 miljoner kronor värvat Alessandro Nesta - vår lagkapten och bandiera - så gick det inte längre att blunda för utveckligen.
Sergio Cragnotti var på väg att köra Lazio i botten. Illusionen var på väg att spricka. Fantasisummorna som spenderats på nya spelare visade sig vara just fantasi. Affärsjättens företag Cirio, ägare av 51 % av SS Lazio, kunde inte längre betala sina skulder och försattes sedermera i konkurs. Efter nyårsfirandet, den 4:e januari 2003, avgick Sergio Cragnotti från sin post som president för SS Lazio.
Från att ha firat 100-årsjubileum på ett sagolikt vackert Stadio Olimpico, och toppat säsongen med att vinna både scudetton och den italienska cupen, hade livet som Laziale på tre år gått från toppen till den absoluta botten. Precis som det brukar göra, precis som det har gjort för samtliga generationer Laziali. Åren i serie B, den osannolika scudetton 1974, spelskandalerna, kvalet för att undvika serie C. Att vara Laziale har alltid inneburit att färdas i en osannolik bergochdalbana, att ständigt sättas på prov.
Nu var vi nere och hämtade andan igen. Men den här gången kändes kvicksanden betydligt djupare och farligare än tidigare. Samtidigt som laget slöt samman och stundtals presterade en bländande fotboll under nya tränaren Roberto Mancini så gick klubben sin största match någonsin utanför planen. Matchen som gällde liv eller död, bokstavligt talat.
Och vi låg under med 0-3 i paus.
Krisplanerna inleddes per omgående - i synnerhet genom banken och sponsorn Capitalia som inte var särskilt pigga på idèn att se ett Lazio i konkurs - och advokaten Ugo Longo tilldelades jobbet som president. En tillfällig styrelse tillsattes och bestod i huvudsak av personer som placerats i klubben för att bevaka de stora företagens intresse. Lazios öde vilade i händerna på företagsmän som på intet sätt hade någon personlig relation med klubben.
Luca Baraldi, som tidigare arbetat som sportchef i Parma, anställdes för att sänka spelarlönerna och projektet gick under namnet Piano Baraldi. Agentföretaget GEA var heller inte sena med att dra nytta av situationen och ägaren Alessandro Moggi skickade Giuseppe de Mita att bevaka företagets intressen. Även om laget, som nu sakta men säkert hade gått från stjärnfyllt till medelmåttigt, svarade för en fantastisk säsong och slutade på fjärdeplats i serie A, och nådde semifinal i Uefacupen, var varje dag en match om överlevnad. Bakom kulisserna pågick en ständig kamp mot konkursen. Men trots att våra nerver redan var hårt prövade, var det här bara början för oss Laziali.
Säsongen 2003/2004 blev nästintill overklig. Varenda match kändes som en parantes i sammanhanget och slutligen började den ekonomiska situationen avspegla sig även på laget. Europaspelet blev lidande och i serie A slutade logiskt Lazio på en sjätteplats. Säsongen kröntes med en fantastisk Coppa Italia-titel där stora mäktiga Juventus besegrades med 4-2 i ett dubbelmöte. Innan dess hade Lazio i semifinalen pulvuriserat Milan med 4-0 i en oförglömlig match på Olimpico.
Titeln kändes som ett värdigt slut på en godkänd säsong och ett värdigt slut på en stor era. För i ärlighetens namn visste vi redan då att sommaren skulle bli ännu ett långt lidande. Lazio stod fortfarande utan ägare och skuldberget hade, tvärtom mot grundtanken, växt med Ugo Longo och hans styrelse vid rodret. Trots en (misslyckad) nyemission, minskade löner samt sålda storstjärnor var SS Lazios skuld så gigantisk att fler och fler såg en konkurs som den enda tänkbara utvägen. Somliga Laziali spekulerade till och med i att konkursen och degraderingen till serie C kunde göra klubben nytta och att den eventuella nystarten var nödvändig.
I Sergio Cragnottis självbiografi Un calcio al cuore berättar affärsmannen om händelseförloppet efter att han lämnat ifrån sig ansvaret. Bland mycket annat avslöjar han att den totala skulden vid tidpunkten för hans resegnation stod på 621 miljoner kronor, men att skulden under Capitalias ledning på sex månader steg till över miljarden, för att i juli 2004 landa på osannolika 1,38 miljarder kronor. Ett tydligt tecken på hur vanskött och skadad klubben var. Stora lönecheckar betalades ut till både Luca Baraldi (som i dagarna förlorat en rättsprocess mot Lotito, och måste betala tillbaka närmare 20 miljoner kronor till klubben för att ha blivit ekonomiskt belönad utan att ha slutfört sitt uppdrag korrekt) samt Roberto Mancini, trots att spelarnas lönekuvert blev allt tunnare.
Lazio var millimeter från konkurs. Nej - Lazio var M I L L I M E T E R från konkurs. Jag tvivlar på att vi insåg hur nära det egentligen var den där sommaren för tre år sedan. En nyemission som var tänkt att betala elitlicensen misslyckades kapitalt - trots att till och med aktiva Laziospelare bestämde sig för att bidra. Ideerna var slut och den enda räddningen tycktes vara en ny ägare. En ägare som kunde tänka sig att överta en miljardskuld hos ett fotbollslag och företag som totalt var kört i botten.
Den 19:e juli 2004 förblir kanske en av de viktigaste dagarna i mitt och många andra Laziosupportrars liv. Jag var på semester och hade knappt tillgång till internet, enbart ett 56-K modem. Jag hade bestämt mig för att åka bort från allt elände och försöka tänka på något annat ett tag. På morgonen fick jag ett SMS från min redaktionskollega David som hade svurit att höra av sig så fort det hände någonting.
"Allt är klart. Affären blir officiell i eftermiddag."
Lättnaden och glädjen jag kände i det ögonblicket går nog inte att beskriva. Det är en känsla som bara vi Laziali kan relatera till. Intrycken var förvirrade och många - men det viktigaste var att vi, än en gång, hade överlevt en stor kris. Återigen hade vi födds på nytt och en affärsman - laziale sedan 6-årsåldern - vid namn Claudio Lotito hade presenterat sig för Laziovärlden. Den kvällen samlades 3000 Laziali under Curva Nord för att tillsammans fira klubbens fortsatta existens.
Mot alla odds. Mot allt och alla. Contro tutto e tutti.
En kraftigt försvagad Laziotrupp, utan Roberto Mancini som skrivit på för Inter, förstärktes med inte mindre än nio(!) nya spelare på transfermarknadens sista dag och till ny tränare utsågs Domenico Caso, före detta primavera-ansvarig samt aktiv spelare inom klubben. Ikonen Paolo Di Canio kallades hem från Charlton i England och tillsammans med Domenico Caso fick han smaka på den nya ägarens (nödvändiga) girighet. Det ryktades om att Caso inte tjänade mer än 30.000 kronor i månaden!
Den följande säsongen blev en smärtsam påminnelse om hur framtiden för Lazio skulle komma att forma sig. Grova problem i omkädningsrummet, i synnerhet mellan Paolo Di Canio och tränaren Domenico Caso, ledde till att klubben var tvungen att agera. Di Canio var missnöjd med sättet han behandlats på och efter att ha gett tränaren en öppen utskällning - "du är inte en man!" - blev situationen ohållbar. Lazio kämpade för att undvika nedflyttning och Giuseppe Papadopulos första match som Laziotränare ledde till en av de skönaste derbysegrarna klubben någonsin upplevt.
3-1 i den sitationen, efter allt som hänt, kan verkligen liknas vid att vinna en mini-scudetto.
Efter att ha tappat den fina form som Papadopulo inrättade var Lazio till slut centimeter från att åka ur serie A i en rekordjämn bottenstid. Kontraktet säkrades först i sista omgången och framtiden såg allt annat än ljus ut.
Men i Laziali hade vant sig. Vi hade intalat oss själva att från och med nu, skulle vi ligga där nere och kämpa år efter år. Vi hade trots allt varit på vippen till konkurs även tidigare under året och att inte behöva bekymra sig för den ekonomiska situationen kändes enormt befriande. Så länge vi fanns kvar, så fick det duga.
Tidigare den våren, den 23 mars 2005, hade våra nerver och vårt tålamod återigen satts på prov. Jag minns kvällen som igår. Lotito arbetade med att övertyga den romerska skattemyndigheten om att acceptera en avbetalningsplan för klubbens miljardskuld och hela Laziovärlden stod stilla. Accepterades inte avtalet var det tack och hej och konkurs.
Jag satt och lyssnade på den romerska radion hela kvällen. Det var olidligt. Att sitta och vänta på ett besked som aldrig kommer, ett besked som avgör om din klubb överhuvudtaget kommer att finnas kvar eller ej, är något som jag aldrig vill uppleva igen. Det var vidrigt.
Strax efter klockan 01.00 hörde jag något. Laziosupportrarna utanför började skandera "Claudio Lotito, Claudio Lotito"" med en närmast euforisk stämma och jag började inse vad som hade inträffat. Presidenten greppade en mikrofon och talade till folket. Laziali invaderade Piazza della Libertá, denna underbara plats på jorden, och firade hela natten lång.
Vi levde fortfarande. Mot alla odds. Mot allt och alla. Contro tutto e tutti.
Sommaren 2005 inleddes med inte alltför groende optimism. Avtalet med skattemyndigheten innebar att Lazios skuld, närmare 1 miljard kronor inklusive en ränta till Capitalia på närmare 170 miljoner kronor, skulle betalas av över en 23-årsperiod. Att hoppas på lysande spelarvärvningar eller bländande spel var otänkbart och de flesta var nog inställda på att återigen slåss i botten. Samtidigt hade en enorm konflikt mellan supportrar i Curva Nord och president Claudio Lotito blåssat upp. En konflikt som skulle visa sig vara mycket allvarligare än först befarat, och dessutom en starkt bidragande orsak till de sjunkande publiksiffrorna samt den mörka och tråkiga stämningen på Stadio Olimpico. Sprickan mellan i Laziali var ännu inte synlig för allmänheten, men under isen knakade det rejält.
En minst sagt händelserik och imponerande säsong skulle emellertid förvåna och överraska hela Italian - oss Laziali inkluderade. I takt med att missnöjet gentemot Lotito växte - som vid den här tidpunkten hade visat sitt rätta jag och vid upprepade tillfällen brytit mot de historiska värderingar som klubben alltid kommer att stå för - blev den interna sprickan allt större. Samtidigt försatte sig Paolo Di Canio i blåsväder genom att öppet visa sina politiska ståndpunkter. En enorm mediastorm blåste upp, tidningarna fick vatten på sin kvarn och för femtioelfte gången i ordningen tog man tillfället i akt att sälja lösnummer på bekostnad av vår klubb. Mycket av det som skrevs var långt ifrån sanningen. Mycket av det som skrevs var till och med skrattretande.
Delio Rossi och hans mannar lyckades emellertid säkra avacemanget till Uefacupen efter att ha slutat på sjätte plats i serie A - en fantastisk bedrift. Jag bestämde mig för att åka ner till Rom och avslutningsmatchen mot Parma för att tacka spelarna för en overkligt bra prestation. Den romerska solen värmde, Lazio vann, spelarna gick ärevarvet och Paolo Di Canio avtackades av Curva Nord.
Allt var för bra för att vara sant. Inte skulle väl vi Laziali få chansen att slappna av under en sommar? Kunde vi verkligen få chansen att se fram emot en säsong, istället för att oroa oss för om det överhuvudtaget skulle bli någon?
Nej. Givetvis inte. En av de största fotbollsskandalerna i modern tid uppdagades under samma sommar och det hela slutade med att Juventus var tvunget att ta klivet ner i serie B. Lotito hade stoppat näsan någonstans där den inte hörde hemma och återigen fann vi Laziali oss i en olidlig situation som återigen prövade våra redan taskiga nerver.
Jag var inte hemma dagen då beskedet om vår framtid återigen skulle tas. Förra gången, den 19 juli 2004, gick det ju bra så varför inte den här gången också. Hade återigen begärt SMS-rapport.
"Lazio till serie B med sju minuspoäng. Lotito avstängd i tre år."
Jaha, då börjades det igen. Hur kan det här drabba oss, hade vi inte lidit nog de senaste åren? Hade vi inte redan betalat det pris som scudetton kostade? Att degraderas till serie B hade varit ödesdigert för ett redan sargat Lazio. Röster höjdes återigen om att en omstart i serie C nästan vore att föredra och Laziali var besvikna, bedrövade och förbannade. Förbannade på grund av att det sågs som ett skämt (och fortfarande gör, med all rätt) att de vaga bevis, som på intet sätt kunde styrka Lotitos påstådda intention att påverka domare och slutresultat, kunde spela en sådan stor roll. Ingen kunde på allvar säga att Lazio tilldelats fördelar under den gångna säsongen (snarare tvärtom) och det hela kändes som ett stort hån mot klubben och oss tifosi.
Från träningslägret i Österrike meddelade den tillfällige lagkaptenen Luciano Zauri att spelarna slutit sig samman och enbart fokuserade på att göra sitt jobb på planen. Men det märktes att laget var skärrat. Återigen hade nyckelspelare tvingats lämna klubben som en följd av Lotitos låga lönetak och konflikten mellan supportrarna och presidenten hade nått kulmen sedan den sistnämnde vägrat att förlänga kontraktet med Paolo Di Canio.
Överklagan hade gått igenom och Lazio hade "enbart" tilldelats elva poängs avdrag och tillåtits vidare spel i serie A. Men efter noll poäng efter de två inledande matcherna var nog samtliga spelare, såväl som supportrar, inriktade på att säsongen skulle bli en lång kamp om att säkra kontraktet. Samtidigt levererade president Claudio Lotito efter beskedet om att överklagandet gått igenom ett (av få) citat som får betraktas som en gemensam ståndpunkt för samtliga Laziali:
"Jag är på intet sätt nöjd. Vi är säkra på att sanningen kommer fram. Lazio har inte brytit mot någon paragraf. Att inte få delta i den Uefa-cup som vi på planen spelat oss in i, stämmer inte överrens med rättvisan."
Lazio hankade sig emellertid vidare under hösten. Utan att för den skull imponera. Minuspoängen fanns ständigt i bakhuvudet och spelet ville inte riktigt släppa. Och än värre skulle det bli. Den 13 oktober 2006 utfärdades en arresteringsorder på Giorgio Chinagia. Den forne Laziolegenden misstänktes för ryktesspridning och utpressning då han i samband med ett besök i Rom sagt sig representera en ungersk affärsman, intresserad av att köpa Lazio. I samma veva arresterades dessutom fyra högt uppsatta Laziali. Två av dem har i dagsläget fått husarrest, medan de resterande två fortfarande sitter frihetsberövade. Utan rättegång, utan en förklaring till vad de står anklagade för. I snart sju månader. En skandal.
I samband med händelsen beslutade sig Curva Nord för att inleda en protest av solidaritetsskäl. Inga ramsor, inga banderoller eller flaggor förekom i Curvan och protesten gällde samtliga matcher förutom derbyt. Ett beslut som naturligtvis påverkade laget, som redan befann sig i en prekär situation.
Två veckor senare beslöt sig CONI för att ge Lazio den upprättelse som vi alla väntat på. Poängavdraget reducerades från elva till tre vilket innebar att Lazio var den av de fyra klubbarna som sågs som "minst inblandad". Tyvärr var det redan för sent. Lazio hade berövats på den UEFA-plats som man spelat till sig säsongen innan och säsongen hade, som en följd av poängavdragen, inletts på ett tveksamt sätt.
Men så hände något. Domen fick fart på Laziospelarna som kände vittringen av högre placeringar. Delio Rossi bytte spelmodell och laget började helt plötsligt att spela ut. Man visade stundtals prov på bländande fotboll. Trots att kapten Massimo Oddo fått hybris efter VM-guldet och tjatade sig hela vägen till Milano gick det inte att stoppa Lazios framfart. Med åtta raka segrar lades grunden för en säsong som överträffat samtligas förväntningar.
Under hela våren har det funnits i bakhuvudet, men man har inte riktigt vågats hoppas. Champions League-kval. Fjärdeplatsen.
Nu står vi här med två omgångar kvar att spela - stolta som in i helvete - med ett ointagligt försprång på jagande Fiorentina. Vi är i Champions League-kval en säsong där vi trodde att vi skulle få kämpa för vår överlevnad. En säsong där det italienska fotbollsförbundet - återigen (minns alltid vår historia och "Gli eroi di meno nove" - grande Fiorini!) - gjort sitt bästa för att bromsa vår framfart.
Det är osannolikt. Och det är så förbannat skönt, härligt, underbart, emetionellt och overkligt att jag inte kunde ha brytt mig mindre om dagens match.
Vi är i Champions League-kval. Mot alla odds. Mot allt och alla. Contro tutto e tutti.
Paolo Di Canio har släppt en ny bok. På baksidan av boken finns en introduktion att läsa. Den beskriver allt om i Laziali. Jag har redan översatt den i min Rom-blogg för den som är intresserad.
Att vara Laziale är ett ständigt lidande. Det är en emetionell bergochdalbana som aldrig vill ta slut. Det logiska och förväntade ersätts inte sällan med det ologiska.
Den där mörka dagen i början av 2003 startade vår resa. Alla som har varit med på den vet hur olidlig den har varit, men också att vi lärt oss att glädjas för det lilla.
Njut av det här, för den här framgången förtjänar alla vi Laziali. Alla vi som vet vad det innebär och alla vi som levt vårt liv efter hur Lazio har mått och hur hon mår. Alla vi som aldrig gett upp - non mollare mai - och alla vi som stått upp för vår klubb i med och motgång.
Grattis Laziali, det här är vår belöning.
Och tack Lazio. Grazie per esisti. Tack för att du finns.
