Resekrönika: Min resa till laget i mitt ljusblåa hjärta
Ibland blir man rädd för sig själv. Det kan vara när du upptäcker den där mörka sidan av dig själv som du inte trodde fanns eller när du fullständigt tappar kontrollen vid ett vredesutbrott. Men det kan också vara när du upptäcker hur oerhört mycket du är beredd att ge upp för att se laget i det ljusblåa hjärtat, Societa Sportiva Lazio, spela en match kl. 15.00 en söndag i april.
Redan när jag och min kusin Pontus bestämde oss för att resa ner till Rom, en stad vars skönhet aldrig slutar att förvåna mig, visste vi att vi var panka.
Jag skulle till Barcelona på träningsläger två veckor innan avresan och Pontus hade nyligen betalt en klassresa till Bulgarien.
Vi visste att vi skulle ha drygt 100 euro var i fickan, exklusive boende.
Vi visste att det skulle bli bröd och vatten.
Vi visste att magen skulle kurra varje gång vi kände doften efter en panino eller en nygräddad pizza.
Det var ett galet beslut.
Men vad kan möjligen stoppa en laziale från att bli galen när man en gång sett Lazio tryckta dit de rakade benens lag med 3-0?
Jag trodde redan innan den decemberkvällen att jag var besatt i mitt Lazio, men jag kunde tydligen bli än mer besatt och på köpet även galen som min flickvän brukar beskriva mig.
Det är konstigt vad lazialità gör med ett ljusblått hjärta.
Vi landade på Ciampino ca. 20.00 på lördagskvällen och efter en bussresa stod vi på
Stazione Termini med endast ett paket digestivekex i magen.
Pontus är fruktansvärt vidskeplig så han var fast besluten på att vi skulle ta samma vandrarhem som under derbyt, det betydde tur.
Efter viss prutning av priser så var halva kapitalet borta, 25 euro natten fick man ändå vara nöjd med. En snabbdusch senare blev man än mer nöjd.
Vi gick ut i den ljumma Romkvällen med lättnad, en känsla som skrek ”äntligen tillbaka!”, leende läppar och ständigt kurrande magar som uppmanande den lilla pengabunten i fickan att bli ännu mindre.
På Stazione Termini pågick det dans och sång under livliga former och tillsammans med en utsökt, billig lasagne från ett välbesökt tavola calda blev detta en perfekt avrundning av den långa dagen.
Efter en genomgång av söndagen med Pontus och en uppmaning om Lazioseger till
Gud Fader somnade jag i sexbäddsrummet bra mycket lättare än vad Totti gjorde den
10 december 2006.
Söndagen startade med en chock.
Vid decemberderbyt hade vi köpt matchbiljetterna i Lazio 1900, men där förklarades det att biljetterna var slut till curvan, åtminstone där.
Pontus blev livrädd, och frågan är om inte hjärtat stannade en sekund när vi upptäckte att Lazio 106 var stängd.
Men det säkraste kortet, Lazio 100 vid Piazza Mancini, tog död på planerna att råna
Romashoppen nära Termini för att ha råd med biljetter till Tribuna Tevere.
Men nu stod vi där med biljetter i handen och efter ett misslyckat försök att gå runt alltid lika mäktiga Stadio Olimpico (Pontus idé) tog vi oss tillbaka till vandrarhemmet nära Termini där vi tog skydd mot den heta Romsolen innan vi gav oss iväg till resans höjdpunkt,
Lazio-Fiorentina. Jag hade bestämt träff med Johan Wennerström utanför arenan men ett missförstånd gjorde att mötet aldrig blev av.
Tråkigt, men det kommer garanterat att komma fler möjligheter!
Nervositeten inför matchen fick sitt uttryck i tystnad av mig och ett ständigt pladdrande av Pontus.
Han sade samma saker som jag tänkte.
Hur kommer Belleri och Bonetto klara sig?
Kan Jimenez äntligen slå igenom på allvar?
Kan Rocchi få in bollen på ojämne Frey?
Vem startar bredvid Rocchi?
Får kvicke Tare hoppa in igen efter en måltorka lika lång som Nilen?
Kommer Mutarelli att tveka lite i närkamperna när han är skadad och ge Liverani (Livemerda numera) för mycket tid?
Att Mutarelli skulle tveka i närkamperna var ju förstås en idiotisk tanke, men mycket snurrar i huvudet inför matcherna på plats.
Ett av mina allra mäktigaste minnen som jag har är den gången som jag sprang uppför trappan till Tribuna Tevere under decemberderbyt och möttes av en, i princip, full Curva som sjöng ”Paolo Di Canio”, 1½ timme innan matchstart…
Rysningarna, den gapande munnen, känslan av total lycka, nervositeten och adrenalinet var så påtagande att jag bara stod och tittade runt mig i fem minuter innan jag började gapa med på de ramsor jag kunde.
Nu, drygt fyra månader senare sprang jag upp för trappan mot Curva Nord, mot en ljudkuliss som hördes långt ifrån arenan. Jag sprang mot ett ljusblått hav av människor, ett ljusblått hav av laziali. Mot en dröm som hade varit återkommande sen den decemberkvällen då Totti drog upp byxbenet för att visa sitt så sargade lena ben.
Utan att tänka mig för så stod jag där nu, mitt i kurvan, och jag fann mig själv bara stå med en gapande mun igen. Sången var igång och det var en märklig känsla när jag upptäckte att jag stod mer och tittade på kurvan än vad jag funderade på matchen.
Presentation av startelvan följde på skärmen, och det var inget skräckinjagande Lazio jag såg.
Högerback var Belleri, en för mig mycket, mycket begränsad spelare utan egentliga spetskvalitéer. Jag kommer både bli besviken och överraskad om han får fortsätta spela med Rocchi och de andra även nästa säsong.
Mister startade även med Diakite, ynglingen som kom från den vackra stranden i Pescara denna säsong, och det var svårt att ha en uppfattning om honom då han bara fått spela drygt fem minuter i ligan denna säsong. Bredvid honom startade Siviglia, en av mina absoluta favoritspelare i dagens Lazio, och det var tydligt innan matchstart hur Siviglia pratade med Diakite för att de skulle hamna rätt. På vänsterbacken hamnade Bonetto, som har en härlig framåtanda och inställning, men sanningen är den att jag tror aldrig jag har sett en spelare som träffar första motståndaren när han skall slå sina inlägg så mycket som Bonetto gör.
Ledesma startade på det defensiva innermittfältet i sin regista position, en position som han växer i allt mer.
På sikt tror jag Ledesma kan bli nyttigare i den positionen än vad Liverani, eller Livemerda som kurvan kallar honom, var p.g.a. det tryck i passningarna han besitter och hans förmåga att kunna använda båda fötterna.
Detta gör att Lazio kan få ett snabbare och mer bestämt spel än med Liveranis fötter.
Min f.d. hatspelare (Belleri har övertagit tronen) Manfredini startade till vänster om Ledesma och hans insatser under slutet har varit så mycket bättre än tidigare att man glömmer bort hur dålig han är generellt sett är. Men detta måste/bör bli hans sista säsong i den ljusblå tröjan, då jag får ångest av bara tänka tanken om Manfredini mot Daniel Alves i Champions League nästa år. Tur att hans kontrakt går ut, för vem vill egentligen köpa Manfredini?
Kanske Fiorentina efter drabbningen…
Tillbaka till höger om Ledesma var Mutarelli, min kanske absoluta favoritspelare.
Framför dem låg den stora talangen Jimenez som bara väntar på sitt genombrott.
Jag gillar Jimenez skarpt. Han tillför Lazio något som vi annars saknar, nämligen förmågan att driva bollen i hög fart mot motståndarmålet. Han är snabb, teknisk och har ett bra tillslag på bollen, men det syns att han har rejäla problem med sitt positionsspel, men med största sannolikhet blir detta bättre med tiden.
Framför honom spelade dagens kapten Rocchi och Makinwa.
Lazio inledde matchen starkt i ett högt tempo även om Fiorentina rullade runt bollen mer så kom Lazio längre upp i planen då Lazios spel var mer rakt. Manfredini kom runt på vänstersidan till kurvans förtjusning, och förvåning, gång på gång.
Unge Diakite spelade ett resolut försvarsspel, men nervositeten var påtaglig då bollbehandlingen inte var av Nestaklass direkt.
Lazio skapade mer och bättre lägen, och Rocchis stolpskott var nära att slinka in bakom storspelande Frey. Men tyvärr insåg jag nästa direkt att Lazio kommer förlora denna match.
Det är alltid så med Lazio när de spelar ett, jag vill inte säga bländande, men ett riktigt bra anfallsspel utan att de får in bollen. De släpper in något skitmål för att sedan gå ner sig rejält och sluta spela fotboll och kämpa. Men riktigt så blev det inte, och det var därför besvikelsen efter förlusten la sig ganska snabbt. Lazio släpper in ett riktigt skitmål efter bollen studsar lite och Peruzzi kommer fel och Bonetto efter. 0-1 Fiorentina, målskytt var Mutu som kom upp i Tottiklass vad gäller klagande på domaren och filmande under matchen.
Men det som var så roligt var att Lazio fortsatte kämpa och Mister satte tidigt in en offensiv i form av fyra anfallare, då Pandev bytte av duktige Jimenez och Tare kom in för att tillföra teknik och speed (mmm, eller hur??). Jag förstår inte varför han får spela. Nu mer vinner han ju inte ens nickduellerna, det som var hans forna specialitet och enda riktiga spetskvalité.
Även Di Silvestri kom in för alltid lika dåliga Belleri och han imponerade stort på mig.
Riktigt, riktigt härligt att vara på plats för hans debut och se avstampet för vad som kan bli en strålande karriär i Biancoceleste.
Tänk om han hade fått göra mål på hans underbara läge i slutet av matchen!
Även Rocchi fick ett strålande läge på en briljant pass av Mutarelli, men det syns att våran bomber inte är i riktigt det slag han i för ett par matcher sedan. Han kunde mycket väl ha vänt upp och använt högern istället för den svagare vänstern.
Besvikelsen i kurvan och hos mig var total efter matchen, men det släppte ganska omgående då jag insåg vilken bra insats dagens startelva hade gjort mot ett så pass bra lag som Fiorentina är.
Lazio höll i bollen, släppte den i rätt lägen och kom till många och bra avslut.
I vägen stod dock en av seriens bästa målvakter, Sebastian Frey, och stoppade allt och lite till.
Han hade en sån där dag då han tar allt.
Måste även passa på att undra vad han tänker på när han fixar håret innan match?
Den måste vara seriens näst fulaste frisyr, tror bara det är vår egen Manfredini som slår han med motiveringen; ”Har en frisyr som påminner om grenarna på ett sargat träd efter en orkan”.
Men hur som helst, vi fick inga poäng i en match vi borde ha vunnit.
Surt!
Flytet och effektiviteten som kännetecknat Lazio under deras winningstreak är som bortblåst, men förhoppningsvis så återfinner Rocchi och c/o det snart.
Kvällen följdes av spaghetti med tomatsås (2 euro), ovanstående matchanalys av mig och Pontus samt 2 st tetrapack vin( 1.60 euro st) vilka avnjöts vid Colosseums ruiner.
Med det röda vinet flödandes i kroppen så kom vi på att livet nog inte blir bättre än vad det är i Rom. Här finns verkligen allt!
Passionen för fotbollen, Lazio, maten, människorna, vinet, glassen, de historiska monumenten och de underbara torgen.
Rom är genuint som storstad, Rom är underbart, vackert, varmt och välplanerat.
Och slår mig hur stor respekt man skall ha för ordspråket: Rom byggdes inte på en dag.
För det finns verkligen ingen annan storstad som kan representera två olika världar,
den moderna och den antika, på ett lika vackert och fascinserande sätt som Rom gör.
Under måndagen så bestämde vi oss för att ge oss iväg på en promenad.
Det blev den roligaste och längsta promenaden i mitt liv.
Jag som hatar att gå, upptäckte att jag trots smärtande benhinnor gick och smålog hela tiden.
Platser som jag inte sett under mina tidigare besök i Rom fick sig en glimt.
Piazza del Popolo och Piazza di Liberta var fantastiska delar av staden vars bara gräs är värt att uppskatta.
Om du som laziale någon gång besöker Rom är Piazza di Liberta verkligen ett måste.
Det var på denna plats Lazio grundades, och hela piazzan känns som en lugn oas mitt i
stora Rom.
Klockan drog sig mot 18.00, vilket betyder att de flesta pizzerior öppnar. Under mitt besök hade jag inte fått avnjutit min favorit, pizza med mozzarella och prusciotto.
Sammanlagt hade vi 14.50 euro kvar i vår gemensamma kassa, och vi kunde ju inte lämna Rom utan att ha ätit pizza? Så vi åt pizza och drack vatten, vilket medförde att vi hade 1 euro kvar att leva på tills kl.15.00 på tisdagen. Vi fann vår räddning på ett supermercato där det fanns ett paket kex kvar av deras specialerbjudande, 1 kg kex för 1 euro!
Underbart!
Efter detta begav vi oss mot vår natt på flygplatsen, där vi lyckades sova hela 4 timmar var.
Flygplatsen var full av turister och en och annan uteliggare efter 24:00.
Det var inte utan man skrattade när man såg några ”rutinerade” uteliggare som hade investerat i en resväska vars ända innehåll var en sovsäck.
Flyget mot London lämnade Ciampino tidigt på tisdagsmorgonen, och med det lämnade jag ännu en gång staden och laget som jag älskar.
Med mig tog jag nya minnen, nya upplevelser och med en känsla av att jag kommer bli ännu galnare efter denna resa. Synd att man inte kunde stanna en vecka till, det var ju derby då…
A Roma c’é sola la Lazio!
Forza Lazio per sempre!
P.S. Kexen räckte hela vägen till Gothenburg City Airport!
