Ny skribent på Lazioredaktionen
Robin Andersson heter jag. Är student. Jag kommer i fortsättningen skriva om Lazio på SvenskaFans. Jag kommer aldrig försvara det Totti gör.
Antagligen så vet inte någon vem jag är eller vad jag har gjort för att få äran att skriva om det enda laget i Rom, Societa Sportiva Lazio, så vad kan passa bättre än en presentationsartikel?
Som jag tidigare nämnt så heter jag Robin Andersson, har nyss tagit studenten från samhällsprogrammet och arbetar för tillfället på Astra Zeneca i Göteborg, en dryg halvtimme från min hemstad Kungälv.
I Kungälv spelar jag för ett av kommunens 7 lag, det för tillfället bäst placerade, Ytterby IS. Jag har spelat och älskat fotboll så länge jag kan komma ihåg, och i princip all min fritid går till att utöva, diskutera och filosofera kring fotboll, i synnerhet den italienska delen och Lazio.
Min kärlek till italiensk fotboll väcktes tidigt i form av TV3:s sändningar under söndagarna.
I sällskap med min fotbollstokige far så fick man lära sig ett och annat om hur fotboll skulle spelas, nämligen på det italienska sättet. Försvaret är viktigast, bollen skall hållas på marken och anfallare skall göra mål. Inte den spanska fotbollen, där yttermittfältare är ett annat ord för forward och där 2-2 är ett valigare resultat än 0-0.
Jag förstår dem som gillar farten, målen och tekniken, för jag gör det också, men jag ÄLSKAR när ett individuellt sämre lag slår ett bättre enbart p.g.a. att de är smartare taktiskt och spelar med mer grinta. Visst förekommer det i andra länder, men inte i samma utsträckning som i Italien. Engelsk fotbollsfilosofi skall vi inte tala om.
I de flesta (Observera flesta) engelska lag är ju målvakten eller i bästa fall den 195cm långe mittbacken som p.g.a. total avsaknad av teknik väljer att blunda och sparka bollen över ett mittfält som får nackspärr regista.
Det är inte fotboll för mig.
Den ljusblåa kärleken väcktes vid 9års ålder, 1998.
En viss svensk, Sven-Göran Eriksson tog över klubben och Lazios matcher visades mer och mer på TV och kärleken växte sig starkare och starkare.
Spelare lämnade med åren, Svennis lämnade och pengarna var borta, men kärleken bestod.
Jag är oerhört glad över vad Svennis gjorde för klubben och för mig personligen, han presenterade Lazio för mig kan man ju säga, även om jag tror att kärleken bara låg runt hörnet.
En ganska komisk detalj är att jag på mitt studentplankat vägrade ha någon annan bild än den som för många år sedan togs på mig med Svennis arm runt mig.
Oförglömligt!
Lazio står idag för allt vad en klubb skall göra.
Lazio har kämpat såväl sportsligt som ekonomisk, och vunnit båda kamperna.
Den vilja och passion som orden Societa Sportiva Lazio står för har totalt trollbundit mig.
Jag är galen i Lazio.
Jag känner att jag inte behöver säga mer om min relation till Lazio, då tiden kommer utvisa vad jag tycker och känner.
Jag hoppas kunna bidra med välformulerade matchrapporter, analyser av spelare och taktik och presentera mina tankar kring Lazio som lag likväl som klubb.
Jag kommer skriva vad jag känner och tycker, och detta kommer förhoppnings leda till diskussioner bland fotbollsfans i Sverige, i synnerhet bland lazialés.
Man kan sammanfatta det hela med att jag hoppas kunna göra SvenskaFans bästa redaktion ännu bättre!
