Feyenoord - Willem II1 - 0
Matchkrönika: Atalanta - Lazio 2-1
Chockförlust i Bergamo.
Det är sådana här matchrapporter som är tunga att skriva. Det är svårt att koppla bort den genomsyrande bitterheten. Jag trodde verkligen på seger idag, att vi var på gång nu.
Tre oavgjorda i ligan och senast 1-1 borta mot Olympiakos är inga katastrofer – inte heller fantastiskt, men det kunde ha varit värre. Tålamodet för Rossi är stort, precis som för laget. Det har de gjort sig förtjänta av. Och det kändes som att det skulle släppa idag, efter kvitteringen i Grekland.
Tyvärr blev det inte riktigt så.
Utan möjlighet att bevittna tillställningen fick textkommentarer och livescore-tjänster duga som metoder för att följa matchen. Det är alltid lika frustrerande, men vad gör man…
Delio Rossi övergav 4-3-1-2-formationen och ställde upp med 4-4-2. Mutarelli och Rocchi inledde på bänken och i startelvan tog både Manfredini och Makinwa plats. Nog för att förtroendet för mister är stort, men jag har aldrig varit förtjust i spelsystemsbyten under säsongen. Jag föredrar om tränaren har en spelidé som han jobbar med, som han tror på och 4-4-2 har aldrig riktigt passat Lazio under Rossis ledning.
Laget har haft en jobbig förmåga att hamna i underlägen under säsongens början, så trots förhoppningarna om en ny positiv trend kändes det föga överraskande när Atalanta gjorde 1-0 i slutet på den första halvleken
Underläget till trots kände jag mig ganska hoppfull när den andra halvleken startade. Ett tidigt kvitteringsmål och Atalanta kommer att få det tufft, var min tanke.
Utjämningen kom också – genom Mutarelli efter 69 minuters spel. Han hade då varit på planen i två av dem. I lyckoruset som följde var jag övertygad om att det slutligen skulle bli tre ljusblåa poäng.
Utan att med egna ögon se det som utspelade sig Bergamo var känslan att det var Lazio som gick in hårdast för segern, något som även rapporterna efter matchen har antytt. De sista 20 minuterna stirrade jag mig svettig och förtvivlad på resultatet med förhoppningar om att 1:an plötsligt skulle bytas ut mot en 2:a.
När jag trodde att matchen var slut sa det plötsligt pling och jag vaknade upp ur min oavgjorda dröm. Nog hade en 1:a förbytts mot en 2:a. Dessvärre var det hemmalaget genom Zampagna som avgjort matchen, i den 93:e minuten.
Mörker. Ridå. Noll poäng.
Vilken käftsmäll…
Tankarna är svåra att fånga efter förluster som den här. Tyvärr går det inte att gardera sig mot dem. De dyker alltid upp, någon gång varje säsong. Dagens förlust kom dock olägligt och det spär på snacket om risken för att bli det ett nytt Udinese. Det Udinese som för ett par säsonger sedan var farligt nära att trilla ur Serie A när man inte klarade av att fajtas på flera fronter.
Matchredogörelserna antyder att spelet under den andra halvleken var bra. Att Atalanta gör ett skitmål efter ett individuellt misstag av Stendardo är förstås olyckligt, men i längden jämnar det alltid ut sig.
Även om man inte kan förvänta sig en ny succésäsong i stil med den förra, så kommer vinsterna att komma. Ge spelarna tålamod och det är upp till dem att visa vilja, inställning och lazialitá.
Kämpa Lazio, kämpa!
