Gästkrönika: Tankar från i onsdags
För fem år sedan satt jag framför tv: n precis som i onsdags och kollade på CL. I efterspelet till en Real Madrid-match där Raul gjort det enda målet sa Claes Runheim:
– Raúl är osynlig, rent utav dålig under 90 minuter. Han gör ett solonummer och allt är förlåtet?
Varpå den gode Don Tommaso svarade:
– Jag ser hellre en anfallare som allt som ofta är dålig men som har korta stunder av briljans, än en anfallare som alltid är medioker.
I dagens Lazio finns den spelaren i Goran Pandev. En spelare som då och då gör briljanta nummer för att sedan försvinna bort långa stunder. Han är den sortens spelare som inte följer lagets formkurva utan lever och spelar efter sitt eget lynne. Är laget bra behöver Pandev inte vara bra, är Pandev bra behöver inte laget vara bra, är Pandev och laget bra då vinner Lazio.
Jag kan tänka mig att Delio Rossi är kluven när det gäller Pandev, som tränare är det skönt att sätta elva man på plan som man i så stor utsträckning som möjligt vet vad man kan förvänta sig utav. Det är därför Rocchi är så viktigt. Han jämnar ut Pandevs dalar och kompenserar med sitt uppoffrande och mogna spel. Jag tror det är Rocchis förtjänster som håller flyfotade Makinwa borta från startelvan snarare än Rossis förhoppningen på en Pandevsk topp. Hittar Pandev till sin topp oftare och stannar där mer frekvent kommer han antagligen att försvinna bort från Lazio. Prestationer som den mot R Madrid ger eko ute i Europa och vår girigbult till president säljer snarare med profit än spränger det nu något låglänta lönetaket.
Växer Pandev ut till en fixstjärna hoppas jag han vill och får stanna. Kanske kommer publiken tillbaka då. Jag besökte arenan för ganska exakt åtta år sedan, hösten 1999 och fick se Lazio spela 4-4 mot Milan. Det var då Veron, Salas & Co hjälpte mig att finna kärleken till spelet. Kärleken till Lazio fick jag dock genom inramningen och alla fantastiska fans. Stadion skälvde när Lazio gjorde mål och var tillika dödstyst när Milan gjorde dito. Den magiska stämningen på läktaren kulminerade följande år (samma säsong) när Lazio vann scudetton för att sedan med några få undantag sjunka till dagens tragiska intighet. I onsdags fick jag dock tillbaka samma känsla som matchen mot Milan 99. Synd att det ska krävas elva maränger på andra sidan för att få höra 70 000 Laziofans bära fram sitt lag - för det är hårresande, mäktigt och borde till varje helg vara värdigt Roms främsta lag.
För övrigt anser jag att Milan bör förstöras (till helgen).
