Matchkrönika: Superlativen är slut
Hoppet är tänt. Ett fantastiskt SS.Lazio vann, helt rättvist, mot tyska Werder Bremen och ett avancemang till åttondelsfinalerna är inte längre bara en ljusblå dröm.
Det är en uppryckning utan dess like vi fick bevittna.
Efter mängder av förluster och timmar av helt värdelöst spel så släppte Lazio äntligen till.
Werder Bremen, ett lag med såväl internationell erfarenhet som mängder av landslagsspelare, såg ut som fastbundna slavar jämfört med våra blodtörstiga gladiatorer.
Societa Sportiva Lazio anno 06/07 var tillbaka, och tisdagskvällens insats var så jävla bra att jag har slut på superlativ.
Och det, kära laziali, känns helt underbart att skriva!
Laginsatsen var total, såväl som de individuella prestationerna som vissa spelare bjöd på. Försvaret var överraskande stabilt, mittfältet krigade ner tyskarnas dito och anfallarna gav jättarna Naldo och Mertesacker problem under hela matchen.
Men igår var det de individuella prestationerna som stod i centrum, inte laginsatsen.
Och förvandlingarna.
De Silvestri förvandlades från en lovande, inhemsk talang till en framtida toppspelare som får storklubbar från hela Europa att slicka sig girigt runt munnen.
Rocchi förvandlades från en omständig, temposvag anfallare till den där giftiga, koncentrerade och effektiva striker som han egentligen är.
Makinwa kom ur skuggan som han levt i, och tog för sig på sitt riviga, slitiga sätt.
Synd att han inte fick göra ett mål, men som han spelade i tisdags så finns alla möjligheter att vi kommer få se Makinwa jubla inom en snar framtid.
Stendardo gick från osäker mittback med ett positionsspel som inte håller Serie A-klass, till den väldiga klippa han ser ut att vara. Med ett hjärta som alltid brinner.
Men den spelare som skapade det största ekot efter sig är Mourad Megnhi.
Hans insats var fantastisk. Helt sanslös.
Och förvandlingen var total.
Från att ha varit en överskattad talang som levt under trycket av att vara "den nye Zidane", så var han under tisdagen allt det där som Zidane var.
Från att ha varit en oeffektiv och alltför omständig offensiv mittfältare med en kronisk muskelsjukdom, så dribblade och passade han sig själv rakt in i våra laziohjärtan.
Han fixar en straff efter en fantastisk löpning och en lika fantastisk passning av
Mutarelli för att sedan bjuda på tvåfotare efter tvåfotare innan han slår en perfekt passning till Rocchi som förvaltade möjligheten på bästa möjliga sätt.
Med vänstern.
Innan dess hann jag räkna till ytterligare två frilägespassningar från vår fransman.
Gissa om att Megnhi blir intressant att följa i fortsättningen.
Hoppet om avancemang är nu tänt, och det brinner med större kraft och lågor än innan.
En vinst mot Olympiakos hemma på Olympico och Lazio har stora chanser att göra något som ingen trodde var möjligt för bara något år sedan.
Situationen är egentligen helt absurd, vi kämpar för att inte hamna under nedflyttningsstrecket i ligan mot lag som Empoli och Reggina på en front, medans vi har goda chanser att hänga med Real Madrid in i åttondelsfinalerna i världens bästa klubblagsturnering.
Men det är väl så det är att vara laziale, ingenting är som det skall vara men aldrig vänjer man sig. Ena dagen är det bara ett rent helvete där hatkärleken speglar sig som bäst i ens glasklara ögon.
I tisdags, igår, idag och i många dar framöver så kommer den ljsublåa kärlekens vackra melodier spela en högljudd melodi som påverkar dig själv och resten av din omgivning.
Vi snackar inte om någon Birromusik som speedad Thåström, utan en skrikande, galen "Non mollare mai".
Det är vackert, det är rå jävla poesi!
NON MOLLARE MAI!
SS.Lazio-Werder Bremen 2-1
Målskyttar: SS.Lazio; Rocchi 2
Bremen; Diego(P)
Lazio: Ballotta; Behrami, Stendardo, Cribari, Zauri (De Silvestri 18); Mudingayi, Ledesma, Mutarelli; Meghni (Manfredini 74); Rocchi, Makinwa
Werder Bremen: Wiese; Fritz (Harnik 76), Mertesacker, Naldo, Pasanen; Andreasen, Baumann (Jensen 32), Borowski; Diego; Rosenberg, Hugo Almeida
Ref: Bebek (Cro)
Missed penalty: Rocchi 57
Sent off: Cribari 87, Diego 93
Till sist: Werder Bremen-matchen var en fantastisk match men den platsade inte riktigt på Pontus topp tre-lista över de matcher som man kommer ihåg allra bäst under de senaste åren. Ur lazioögon sett.
1. 3-0 derbyt
2. Di Canio-derbyt
3. Manchester United-Roma 7-1
